Hur Luther uppbrände den kanoniska lagen

Av P. Hartmann Grisar S. J.

Ett jubileumsminne. För Credo av Pater Hartmann Grisar S. J.

Redan vid första underrättelsen, att man i Wittenberg till Luthers ära ämnade fira fyrahundraårsminnet av dennes uppbrännande av den kanoniska lagen och bannbullan, skrev den liberala Kölnische Zeitung ett behjärtansvärt varningens ord: ”Till borgfreden mellan konfessionerna”. ”Larmande minnesfester”, läses häri bland annat, ”som lätt kunna såra den religiösa uppfattningen inom vida kretsar av vårt folk, äro särskilt i dessa svåra tider föga på sin plats”. Man hade ju redan år 1917 firat jubileet av Luthers avlatsteser och skulle åter under april 1921 fira hans uppträdande i Worms; på så sätt bleve det ju aldrig någon ända på allt festandet. Trots liknande avrådanden från de mest olika håll blevo emellertid ”lågorna framför Elsterthor” i december förra året med största prunk firade i Wittenberg under deltagande av talrika deputationer från de högsta protestantiska kretsar både i in- och utlandet.

Vi hava här ej för avsikt att länge uppehålla oss vid de ganska hätska tal, som höllos vid denna tillställning i Wittenberg. I stället vilja vi för det historiska uppklarandet av händelsen den 10 december 1520 i det följande låta själva källorna tala d. v. s. alla källor, som finnas tillgängliga, också sådana, som hittills knappast varit bekanta.

Den 10 december 1520 sågs redan tidigt på morgonen på Wittenbergeruniversitetets svarta bräda och på stadskyrkan ett anslag av Melanchton, som uppmanade alla de studenter, som älskade evangelii sanning, att klockan 9 samma förmiddag infinna sig vid Heligkorskyrkan utanför staden. Det gällde uppbrännandet av de böcker, som innehöllo de påvliga förordningarna och den skolastiska teologin. Detta skulle betyda svaret, som efter ”gammalt apostoliskt kyrkobruk” måste följa på fiendens tilltag att bränna ”Luthers fromma och evangeliska böcker”. Måhända vore nu tiden inne, då den romerske Antikrist skulle avslöjas i all sin skändlighet. Om förintandet av påvens bannbulla mot Luther finnes i hela uppropet icke ett ord.

Den symboliska förstöringen av kyrkorätten och skolastiken var huvudsaken, vilket även flera yttranden både av Luther själv och talrika samtida klart bevisa. Bannbullan fick endast komma med i den övriga brasan. Det var i direkt strid mot den historiska sanningen, som den folkliga traditionen ända fram till vår tid endast brukade tala om en domshandling mot själva bullan. Detta uppträde får mycket mera sin världshistoriska betydelse som flammande eldsignal för den kyrkliga revolution, som sedan följde, genom uppbrännandet av de kyrkorättsliga och teologiska böcker, som bildade grundvalen för det kyrkliga livet lända fram till Luthers tid, än genom bullans förstörelse.

Redan flera månader förut hade Luther i sitt länge närda hat mot de påvliga lagarna yttrat, att de voro värda att förvandlas till en ”röd hop glöder”. I sin skrift till den kristliga adeln av augusti 1520 talar han med glödande hat mot dekretalerna och alla kyrkorättens urkunder. I fall hans egna skrifter genom något kyrkligt domslut skulle brännas, bebådar han i sina brev redan den 10 juli 1520 uppbrännandet av ”hela den påvliga rätten, denna kätteriets ormgrop”. Dekret och dekretaler voro också i och för detta ändamål redan sammanpackade, då han i början av december tillskrev sin gode vän, hovpredikanten Spalatin, och genom denne också underrättade kurfursten Fredrik den Vise, att han hade för avsikt att kasta hela kyrkorätten på elden, såsnart han fått en säker underrättelse om att man i Leipzig uppbränt hans egna böcker, dessutom skulle också påvens bulla ”offentligen på predikstoIen” undergå ett liknande öde. Man måste betänka att dylika bokbrasor på den tiden ingalunda hörde till sällsyntheterna. Sålunda hade dominikanern Hochstraten i Köln uppbränt skrifter av Reuchlin, och studenter från Wittenberg hade gjort detsamma med några theser av den lärde Wimpina. Kurfursten av Sachsen, som redan var vunnen för den nya läran, samtyckte tigande till Luthers plan. ”Utan Fredriks tysta medgivande hade hela detta steg varit otänkbart” (Kaltoff).

I stora skaror voro studenterna församlade, då Luther visade sig på ängen bakom den ovannämnda Korskyrkan. Denna plats plägade eljest att användas till uppbrännande av de i det angränsande sjukhuset avlidna pestsjukas kläder. För att komma dit gick man vid östra sidan av Wittenberg i närheten av augustinerklostret, där Luther bodde, genom Elsterthor och vidare över en bro, som var lagd över den vallgrav, som följde stadsmuren. Både Elsterthor, bron och stadsmuren äro nu försvunna. En Lutherek stod där länge som ett minnesmärke över den händelse, som vi nu skola beskriva. För några år sedan blev den emellertid genomsågad av en obekant hand. Där hade alltså en väldig vedtrave blivit uppstaplad under medverkan av en ”ingalunda oberömd magister”, sannolikt Melanchton. Denne tände under ungdomens jubel och skrän eld på brasan jämte de på denna lagda böckerna, framförallt Kyrkans lagbok, Corpus juris canonici. Men då allt stod i ljusan låga, slungade Luther med ett ”högtidligt domsord”, som alla åhörde under ljudlös tystnad, därtill också den medbrakta bullan, utan tvivel ett av de avtryck, som utsänts i marknaden, in i lågorna. Han uttalade därvid nästan ord för ord samma dom, som Josue använt, då Achan blev dömd till att levande brännas: ”Emedan du förstört (conturbasti) Guds sanning, så förstöre dig Herren idag genom denna eld. Amen.” (Josue 7:25.) Studenterna skreko också å sin sida: Amen. Dessa så ofta dryftade ord omtalas i ovanstående form i nyligen upptäckta skildringar av ögonvittnen. ”Herrens Helige” (Kristus), som förut ständigt förekom i dem, måste sålunda bort.

Några dagar efter detta uppträde skrev Luther till sin förutvarande chef Johann Staupitz, att han vid denna händelse ”först darrat och bävat”, men att han nu endast var glad över det skedda. Om en viss beklämning kom över honom, så är detta ej ägnat att väcka förvåning, då man tänker på de ständiga inre röster, som enligt hans egen utsago bittert förföljde honom vid hans revolterande verksamhet överhuvud. Ofta förnam han det kvävande ansvaret att för all framtid ha förklarat hela kyrkorätten och kyrkoläran krig på liv och död, att behandla påven som Antikrist och genom sina upphetsande folkskrifter draga med sig massorna, som tröttnat på Kyrkan och hennes stränga lagar. I hänsynslöst hävdande av sina egna idéer lät han förövrigt dem, som i det egna lägret hyste en uppfattning, som det minsta avvek från hans, snart smaka samma hat, som han visat mot påvens bulla. Med tiden grep han också själv till bannstrålen med den förklaringen, att intet kyrkligt samfund kunde bestå utan rätten att offentligen till straff utesluta motspänstiga medlemmar. Men med en fruktansvärd viljeansträngning förstod han alltsedan kyrkokampens början att pressa ned sina personliga inre betänkligheter och inkast. Och så måste man även antaga, att i hans underligt osammanhängande inre liv den bävan, som kom över honom utanför Elsterthor, icke efterlämnade några djupare spår. Följd av en stor skara beundrare återvände han till sitt forna kloster.

Redan samma dag inrapporterade han det skedda för sin vän Spalatin (och genom denne för hovet). Men dagen efter höll han i samband med en föreläsning över psaltaren ett försvarstal, som upptecknades av en åhörare. Häri förklarade han, att i stället för de påvliga lagböckerna hellre ”påven själv, det är den romerska stolen”, borde förtäras av eld. Den som icke av hela sitt hjärta frisäger sig från det påvliga regementet, han kan aldrig bliva salig.

Vad innehåller då den lilla bannbok, som Luther kastade på elden, om själva hans bannlysning? Den påvliga bullan Exurge lyste ännu icke Luther i bann, utan förklarade blott i det fall, att han ej inom 60 dagar ville återkalla sina irrläror, det verkliga inträdandet av hans exkommunikation ur Kyrkan. Denna frist skulle räknas från den dag, då domen offentliggjordes på domkyrkorna i Brandenburg, Meissen och Merseburg. Egendomligt är, att den bekanta scenen vid Elsterthor ägde rum jämt 60 dagar efter att Luther första gången hade läst bannbullan, så att han härvid icke alls brydde sig om anordningen med de ovannämnda domkyrkorna. Skulle han då i sitt fasthållande vid talet 60 hava velat giva ett särskilt utslag av trots mot bullan?

Bullans huvudinnehåll åter var det teologiska fördömandet av 41 ur Luthers tidigare skrifter utdragna irrläror, t.ex. de satser, som riktade sig mot sakramentens nådemeddelande kraft och dopets syndförlåtande verkan eller undansköto ångern vid utplånandet av vuxnas synder, vidare hans villfarelse angående avlatens teologiska begrundande och förnekandet av primatets instiftande av Kristus och de allmänna kyrkomötenas ofelbarhet. Slutligen brännmärktes såsom ”outhärdliga” flera av Luthers uttalanden, såsom t.ex.: ”I varje gott verk han utför syndar den rättfärdige” (31); ”Den fria viljan är efter Adams syndafall blott ett tomt talesätt” (36). ”Med kampen mot turkarna motstår man Gud, som genom dem vill straffa oss för våra synder” (34). Väl innehåller bullan åtskilliga starka bibliska uttryck mot de nya lärorna i överensstämmelse med den övliga kurialstilen, men vid sina förmaningar till den avfallne att försona sig med Kyrkan begagnar den sig av ett milt och vänligt språk. Den lovar honom full förlåtelse, ifall han likt den förlorade sonen vill återvända till fadershuset.

Att Luther likväl satte sig över alla hänsyn och sökte lägga dynamit under hela kyrkorättens fast murade torn tillräkna honom åtskilliga protestantiska skriftställare såsom ett upphöjt dåd, som ett bevis på sann hjältekraft. Vanligtvis bortser man då från det starka stöd, som han ägde i sin landsherre, den mest ansedde fursten i hela Tyska riket, för att inte tala om den hjälp, som han kunde påräkna från de antipåvliga och revolutionära grupperna i landet. Skriver han icke själv till Spalatin i det ovan anförda brevet av den 10 juli 1520, där han meddelar denne sin plan att göra en askhög av hela kyrkolagen: ”Ej blott i Böhmen utan också mitt i Tyskland finnas många, som kunna och vilja skydda mig, om jag skulle bliva fördriven, till trots för dem och alla deras bannblixtar”. I sin inbitna vanföreställning, att han ägde gudomlig kallelse, ansåg han sitt oerhörda steg av den 10 december för ett Guds verk. Med idén att handla som ett försynens blinda redskap bedårade han ständigt på nytt sig själv vid varje viktigt beslut. Brådstörtat och djupt disharmoniskt väsen, genomglödgat av falsk mystik och sönderslitet av inre strider, var hans mest framträdande karaktärsdrag under hela den period, då Kyrkans bann svävade över hans huvud. Sålunda återspegla även flera brev från denna tid hans inre (Se Grisar: Luther 2 uppl. bd. 2 s. 187 ff., bd. 3 s. 379 ff).

På Luthers uppträdande vid Elsterthor följde förövrigt också tvenne efterspel. Det första uppförde studenterna på själva platsen och på Wittenbergs gator. Ett par hundra unga män stannade nämligen kvar vid elden, sedan Luther gått bort, och underhöll densamma med takspån från en närbelägen lada. Bland de upptåg, som de härunder roade sig med, var också en högtidlig begravning av de påvliga lagarna. En som föreställde påven måste lämna från sig sin tiara, som strax kastades på elden. Sedan flydde han därifrån, hetsad och förföljd av sina kamrater. Efter frukosten anordnade studenterna ett av folkmassorna åtföljt tåg genom Wittenbergs gator på en lastvagn, på vilken en man stod och svängde en fyra alnar lång bulla, medan fyra gossar sutto framme i vagnen och uppstämde klagovisor på hebreiska (eller kökshebreiska) och en förklädd demonstrant frambragte förskräckliga toner ur ett lerkärl, som skulle föreställa en trumpet. Andra masker voro också med och uppsamlade nya böcker, avlatsbrev och biktfakulteter, som skulle uppbrännas. Man tågade ut till den alltjämt brinnande elden och närde den med nytt material. Också en slags påskvigil firade man därute med det komediartade uppbrännandet av Judas och sången: ”O, du arme Judas”. Bullan förelästes i utdrag med förlöjligande randglosor från en pulpet, som, hoptimrats i största hast. Efter annat ofog med askan drogo dagens hjältar hem till sig eller ut på krogarna.

Det andra efterspelet i denna tryckälskande tid ombesörjdes av litterära alster, som anknötos till Luthers dåd. Omedelbart utgavs i Wittenberg en skildring både av detta och av studenternas tåg, denna avtrycktes dessutom i Strassburg. Sedan framkommo en mängd dikter, epigram och flygskrifter till förhärligande av händelsen. Luther utgav själv skriften: ”Varför påvens och hans lärjungars böcker bleve uppbrända av doktor Martin Luther”. Den utkom i flera upplagor, en på platt-tyska med Luthers bröstbild, över vilken den Helige Ande svävar i en duvas gestalt. I denna säger han, att han begynt sitt verk ”i Guds namn” och att han hoppades ha handlat under den Helige Andes ingivelse. Påven och dennes män förebrår han med grov karikeringskonst, att de lärt i sin kyrkorätt, ”att de ej voro skyldiga att vara Guds bud undergivna och lydiga”, enligt deras förmenande måste också ”Herren Gud och alla hans änglar vara påven underdåniga”. Bland de många håndikterna var det särskilt en som Luther ägnade stor uppmärksamhet. Den bär titeln Carmen victoriæ (segerns sång) och börjar med orden ”Vive, vive, mi Luthere”. I ytterst mustiga vändningar föreslår den att använda hela kyrkorättens text på avträdet. Den nu bortgångne professor Gustav Kawerau, en av de förnämsta lutherforskarna på den protestantiska sidan, har i Archiv für Reformationsgeschichte 1909, Heft. 2, s. 232, påvisat, att Luther använde denna dikt som underlag på sitt skrivbord.

Det lidelsefria betraktandet av detta uppträdes alla enskildheter i samband med efterspelen är knappast ägnat att uppväcka sympati för detsamma eller för dess nutida minnesfirande. Snarare äro dessa händelser tvärtom ägnade att befordra det närmande mellan konfessionerna, som man nu från protestantisk sida så livligt åstundar, liksom så många andra händelser i Luthers liv, blott man lär känna dem med deras verkliga omständigheter och sedan lugnt kan bedöma dem.