Hur mycket vet påven om amerikanska ordenssystrar?

KATRIN ÅMELL

Ett bakgrundsmaterial om den ansträngda relationen mellan de amerikanska ordenssystrarna och Vatikanen lades den 15 april ut på Signums hemsida. Av de länkade artiklarna vill jag särskilt rekommendera Phyllis Zagano ”Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs” i Signum 4/2012, eftersom den ger en saklig översikt av problematiken.

För exakt ett år sedan, den 18 april 2012, offentliggjorde alltså Vatikanen en starkt kritisk ”Läromässig bedömning av LCWR” (Doctrinal Assessment of the Leadership Conference of Women Religious). LCWR är den största sammanslutningen i USA av apostoliska ordenssystrar och omfattar nära 60 000 medlemmar. Skrivelsen var hållen i en aggressiv obehaglig ton. Kritiken gällde till exempel att systrarna inte tillräckligt stöttat biskoparna i deras kamp mot abort och andra sexualetiska frågor, utan i stället inriktat sig på socialt arbete och feministteologi. Man krävde att LCWR skulle underställas tillsyn av tre biskopar, utsedda av Vatikanen och under ledning av ärkebiskop J. Peter Sartain. Vidare angavs ett reformprogram i några punkter för organisationen. I praktiken betydde detta att organisation blev ställd under ett förmyndarskap och att man förlorade stora delar av sin handlingsfrihet. Detta ansågs absurt, eftersom många av systrarna i USA har hög teologisk utbildning, högre än biskoparnas i vissa fall.

Eftersom mycket i det amerikanska samhället bygger på frivilliga, ideella insatser och ordenssystrarna alltid hjälpt och stöttat de mest utsatta i sådana sektorer som socialvård, sjukvård, elementär utbildning och så vidare, åtnjuter de högt anseende hos befolkningen. Skrivelsen från Rom uppfattades därför som ett otillbörligt angrepp på de älskade systrarna och folk satte igång med en mängd stödaktioner i form av manifestationer, upprop, artiklar i medier med mera. En morgon kunde man i New York Times läsa en artikel med rubriken ”We Are All Nuns”. Mot bakgrunden av pedofilskandalerna i landet och präster som skyddats av sina biskopar, är sympatierna för systrarna inte förvånande. Men varken systrarna eller biskoparna var nog beredda på dessa massiva manifestationer från allmänheten av karaktären ”rör inte våra systrar”. Under sommaren och hösten möttes ledningen för LCWR och Vatikanens representanter flera gånger. Vid ett av dessa tillfällen uttryckte Sartain att han gärna ville förstå mer av systrarnas liv och arbete. Man trodde då att det skarpa läget var över och att relationerna skulle normaliseras successivt.

Den 15 april möttes för första gången den nye ledaren för Troskongregationen, ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller och ledningen för LCWR. I en kort pressrelease sägs att ärkebiskop Müller uttryckte sin uppskattning för systrarnas karitativa arbete. Han övergick sedan att tala om ordensfolkets viktiga uppgift i kyrkan, grunden i tron på Jesus Kristus, kyrkans lära och läroämbetet. LCWR och liknande sammanslutningar är till för att främja samarbetet med sina medlemsorganisationer, liksom med biskopar och biskopskonferenser. Det är därför som LCWR är underställd Heliga stolen, sade han. Slutligen omtalade ärkebiskopen att han nyligen diskuterat Doctrinal Assessment med påven Franciskus, som bejakat dess slutsatser och reformprogrammet för LCWR.

Det är givetvis den sistnämnda informationen som har vållat besvikelse, i varje fall bland systrarna. Men förutom vad Müller meddelade i en bisats vet man egentligen inte något om hur diskussionen mellan honom och påven förlöpte. I några kommentarer har man frågat sig hur pass välinformerad påven blev av chefen för Troskongregationen. Hur mycket vet påven om kyrkan i USA och ordenssystrarnas plats i samhället? Hur beroende är han av kurian och av att inte rasera redan tagna initiativ? I vilket fall som helst tycks det stå klart att systrarna i USA inte kan vara påvens primära problem, med tanke på alla andra reformer som han förväntas sätta igång inom Vatikanen.

Franciskus har i tal och gester visat att han uppskattar vad kvinnor gör i kyrkan, vilket har ingivit systrarna vissa förhoppningar. I en audiens den 3 april talade han länge om att det var kvinnor som var de första vittnena till uppståndelsen och att de genast talade om för andra vad de varit med om. De manliga apostlarna däremot hade vissa svårigheter att tro på Jesu Kristi uppståndelse. Att kvinnorna agerade som de gjorde berodde enligt påven på att de var drivna av kärlek. Så fungerar de fortfarande och det är därför som kvinnor är särskilt lämpade att förmedla tron till andra, inte minst till sina barn och barnbarn, sade påven.

På skärtorsdagen när påven firade mässa i ett fängelse tvättade han även fötterna på två kvinnliga fångar. Detta väckte uppseende, eftersom det hävdas att den liturgiska fottvagningen denna dag endast gäller män. – Men vad betyder sådana gester och påvens uppmärksammande av kvinnor nu efter beskedet vid mötet den 15 april? frågar sig ledande systrar inom LCWR.

I en predikan den 16 april talade Franciskus varmt om Andra Vatikankonciliet med anledning av dess 50-årtsjubileum. Han sade att konciliet är ett vackert verk av den heliga Anden och att man inte får hindra Anden genom att vilja vrida klockan tillbaka. – Systrarna har tidigare förklarat att de fungerar som de gör och prioriterar arbetet i nära kontakt med utsatta människor just därför att de följer konciliets uppmaningar. – Här finns det uppenbarligen olika tolkningar.

Syster Helen Marie Burns [se foto], tidigare ordförande inom LCWR, säger att ledningen ägnat mycken energi åt förberedelser inför samtalen med Vatikanens representanter. Eftersom resurserna är begränsade, är frågan nu hur meningsfullt det är att fortsätta med detta arbete, som tar så mycken kraft från systrarnas egentliga apostolat.

Hon frågar sig även vilken karaktär den fortsatta dialogen kan få, och hänvisar till Paulus VI:s dialogencyklika Ecclesiam suam, där dialog betyder att man öppnar sig för varandras uppfattningar och är beredd att ändra sin egen ståndpunkt. För vissa biskopar verkar dock dialog betyda något annat – att man talar om sin egen förståelse av sanningen på ett sätt som kan upplysa den som lyssnar, så att man kan nå en överenskommelse, sade syster Helen Marie Burns.

Även om det kan tyckas som om man hamnat i en återvändsgränd, uttrycker LCWR ändå förhoppningar om att man ska komma fram till en större förståelse för varandras perspektiv på ordenslivet i USA i dag. Ett önskemål är att man kunde få till stånd ett direkt samtal med påven själv.

En så kallad gräsrot inom LCWR, aktiv dominikansyster, skriver följande i ett mejl till undertecknad med anledning av händelsen den 15 april: ”Jag vet att ledarna för LCWR – med full uppbackning av sina medlemskongregationer – inte har för avsikt att vika av från vad de anser vara ordenssystrarnas mission enligt evangeliet i detta land. Jag vet också att de kommer att fortsätta dialogen med ärkebiskop Sartain i respekt och öppenhet.”

Det organ inom kurian som borde ha bäst kännedom om systrarnas liv är Kongregationen för ordensfolket och sekularinstituten, som den 6 april fick en ny sekreterare, nämligen ledaren för franciskanerna, spanjoren José Rodríguez Carballo. Denne är känd för att hellre söka samarbete än konflikt. Utnämningen av Rodríguez var den första i sitt slag som den nye påven gjorde. Det finns spekulationer om att den kan hänga samman med Vatikanens problem med LCWR. I vilket fall som helst vore det normalt att ordenskongregationen fick bidra med något för en smidigare lösning.

Katrin Åmell 2013-04-18

Källa: National Catholic Reporter