Hur ska Amoris laetitia tillämpas?

av FREDRIK HEIDING

Receptionen av påven Franciskus apostoliska skrivelse Amoris laetitia (Kärlekens glädje) som offentliggjordes i april förra året pågår som bäst. Den är en sammanfattning av och utgör hans ställningstagande till den synodala process om äktenskap och familj som inleddes redan i oktober 2014 och vars andra omgång hölls i oktober 2015. Biskopar och kardinaler som själva deltog i familjesynoden har under de senaste månaderna reflekterat över och diskuterat hur Amoris laetitia ska tillämpas. Till exempel har den argentinska och den schweiziska biskopskonferensen, liksom enskilda kardinaler, kommit med uttalanden.

En röst som har en särskild tyngd är den tyska biskopskonferensen som bidragit med reflektioner i frågan, i ett sju sidor långt pressmeddelande från den 1 februari. Detta uttalande är särskilt relevant eftersom den tyskspråkiga gruppen av biskopar spelade en avgörande roll i den synodala processen i form av skrivelser som blev vägledande. Vi ska här sammanfatta den tyska biskopskonferensens uttalande.

Den allt annat överskuggande frågan i den offentliga debatten är huruvida frånskilda katoliker som har gift om sig borgerligt ska kunna ta emot kommunionen. Man ska dock komma ihåg att familjesynoden behandlade en rad andra ämnen som hänger ihop med äktenskap och familj. Men dessa ämnen är inte lika kontroversiella och får därför inte samma uppmärksamhet. Dessutom bör det påpekas att vissa frågor bara berörs kortfattat eller inte alls i Amoris laetitia. Frågan om samkönade par tas endast upp i två paragrafer och situationen för ensamstående, om de nu lever frivilligt eller ofrivilligt som singlar, nämns inte överhuvudtaget. Jo, det är en skrivelse om familjen – men många lever utan familj och en orientering för dessa vore också önskvärd.

Den tyska biskopskonferensens uttalande består av en inledning och fyra avsnitt. I inledningen lovordas den apostoliska skrivelsen och man rekommenderar den för läsning och begrundan, i synnerhet kapitel 4 som har rubriken ”Kärleken i äktenskapet”. I inledningen ges också ett teologiskt synsätt på äktenskapet: ”Så är det kristna äktenskapet ett synligt tecken på Guds kärlek och dess verkande kraft: en del av den levande kyrkan.” Äktenskapet betraktas som en kyrka i miniatyr, en huskyrka, vilket är en vision som känns igen från teologen Johannes Chrysostomos (d. 407).

Det första avsnittet handlar om äktenskapsförberedelsen. Här har man en bred ansats och säger att grunden för förberedelsen bland annat läggs redan i ungdomsarbetet, trosundervisningen och själavård för familjer. Därtill kommer förberedelsen omedelbart inför vigseln. Den tyska biskopskonferensen gör en positiv bedömning av alla initiativ som tas men beklagar att alldeles för få par tar vara på möjligheten till äktenskapskurser och inbjudningar till samtal av olika slag. Insatserna behöver också koordineras bättre.

Det andra avsnittet berör stöd och vägledning för gifta par. Texten lyfter här fram par i blandäktenskap, det vill säga där ena parten är katolik och den andra tillhör ett annat samfund. Biskoparna visar på en inkännande medvetenhet om de utmaningar som blandäktenskap kan möta. När föräldrarna tillhör olika kristna samfund kan det bli smärtsamt i samband med barnens dop och första kommunion. Att bägge föräldrarna inte kan ta emot katolsk kommunion är inte bara smärtsamt, menar biskoparna, utan det kan också vara svårt att förmedla den katolska synen i denna fråga på ett övertygande sätt. Sammanfattningsvis föreslår den tyska biskopskonferensen inga nya normer men markerar tydligt att hänsyn bör tas till den ekumeniska verklighet som äkta par lever i.

Det tredje avsnittet ger några konkreta förslag under rubriken ”Att stärka familjen som en plats där tron lärs ut”. Föräldrar liksom far- och morföräldrar uppmuntras till att hitta former för att uttrycka sin tro i vardagen. Det kan röra sig om enkla ritualer som att göra korstecknet, be bordsbön, samt ett medvetet sätt att gestalta sön- och helgdagar.

Det fjärde avsnittet som är betydligt längre än de tidigare behandlar frågan om frånskilda omgifta. Redan rubriken anger den hållning som biskopskonferensen önskar att präster, diakoner och andra ska ha i dessa frågor: ”Hantering av bräcklighet: vägleda – urskilja – integrera”. Den tyska biskopskonferensen är tydlig med att den, lika litet som familjesynoden och påvens skrivelse, vill införa en ny katolsk lära avseende äktenskapet. Det heter i dokumentet: ”Äktenskapets oupplöslighet tillhör kyrkans omistliga troslära.” Uttalandet bekräftar också påvens ord om att de frånskilda omgifta måste få känna sig integrerade i kyrkan.

Kan då omgifta frånskilda ta emot kommunionen? Den tyska biskopskonferensen tolkar Amoris laetitia så att det inte finns någon generell reglering på den punkten. Påven uttalar sig inte kategoriskt, varken ja eller nej. Snarare finns det en öppning i vissa fall. Nyckeltexterna i detta sammanhang är § 300 med fotnot 336 och § 305 med fotnot 351. På dessa ställen heter det att om den frånskilda personen inte kan skuldbeläggas för att ha orsakat skilsmässan eller om situationen visserligen är objektivt sett irreguljär men subjektivt inte uppfattas som totalt behäftad med skuld så kan mottagandet av sakramenten vara möjligt.

Den tyska biskopskonferensen, precis som påven, menar att man måste utgå från det enskilda fallet och följa stegen i processen som anges i avsnittets rubrik: först omsorgsfullt konstatera sårbarhet och bräcklighet, sedan vägleda, urskilja och integrera. Denna metod innebär att en präst eller diakon (eller möjligen annan person i själavårdande ställning) tillsammans med personen kommer fram till en lösning. En nidbild av en sådan urskiljande modell är att stämpla den som dubbelmoral med sofistikerade undantag från reglerna eller att den skulle öppna för kyrkliga trollkonstnärer att kringgå kyrkans lära. Ett annat synsätt är att det handlar om att göra bedömningar i situationer som är så komplexa (synodens egen formulering) att ingen allmän regel kan göra dem rättvisa.

Innebär den tyska biskopskonferensens ställningstagande som bekräftar påvens synsätt något nytt i kyrkans historia? Nej knappast, en själavårdande attityd med hänsyn till pastorala behov i enskilda fall har nog alltid funnits på församlingsnivå. Genom familjesynoden har det däremot skapats en större medvetenhet i hela kyrkan om att pastoral omsorg är nödvändig.

Man kan konstatera att Amoris laetitia ställer rätt stora krav både på de omgifta frånskilda och på prästen eller diakonen som bistår med själavård. Prästen eller dia­konen behöver en stor portion vishet och gott omdöme för att bemöta frågan: ”Får jag nu i min situation ta emot kommunionen?”

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.