Hur svara på tragedin i Mellanöstern?

av OLLE BRANDT

– Terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig.

Världssamfundet står handfallet inför tragedin i Mellanöstern, där den så kallade Islamiska staten har tagit kontrollen över stora områden i Irak och Syrien med brutalt förtryck och utrensningar mot minoriteter. Särskilt svårt drabbade är de kristna, vilket är en utmaning både för världssamfundet i allmänhet och för kristenheten i synnerhet. Humanitärt bistånd, diplomatiska initiativ och militära ingripanden genomförs på olika nivåer men utan att någon lösning ännu syns vid horisonten.

Många av de drabbade är katoliker, och den katolska kyrkans engagemang har kommit till uttryck på många sätt. Mellanöstern stod på dagordningen för ett kardinalsmöte i Vatikanen den 20 oktober. ”De senaste händelserna i Irak och Syrien är mycket oroväckande”, sade påven Franciskus. ”Vi bevittnar en terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig. Många av våra (kristna) syskon är förföljda och har brutalt tvingats lämna sina hem. […] Inför denna orättfärdiga situation behövs inte bara vår ständiga bön utan också en adekvat reaktion från världssamfundet.”

Men vad är då en adekvat reaktion? Det beror på om man resonerar på kort eller på lång sikt. Även om kyrkan brukar förespråka så pacifistiska lösningar som möjligt, kommer en rent pacifistisk linje inte att räcka till i denna situation, inte på kort sikt. Därför är det välkommet att den katolska kyrkans ledning har gjort klart att man inte motsätter sig ett militärt ingripande som handlar om att rädda människoliv. På planet hem från besöket i Sydkorea sade påven Franciscus i somras att ”där det förekommer ett orättfärdigt angrepp, kan jag bara säga att det är tilllåtet att hejda den orättfärdige angriparen”. Påven passade också på att understryka att det måste vara FN som bestämmer om och när våld skall få användas. På samma sätt talade statssekreteraren kardinal Pietro Parolin inför FN:s generalförsamling i slutet av september om ett ”legitimt och proportionellt” användande av våld för att möta den globala terrorismen.

Nu skall det medges att den USA-ledda koa­litionens pågående bombningar mot den så kallade Islamiska staten i Syrien och Irak inte tycks lösa så mycket. Läget är fortfarande desperat. Emil Shimoun Norna, kaldeisk-katolsk ärkebiskop av Mosul, säger att ”nu är folk desperata. De tror inte längre att de skall få återvända hem. Det är tydligt att Islamiska staten är starkare än koalitionens bombningar.” Den kaldeiske ärkebiskopen av Bagdad Louis Sako bekräftar att ”bombardemangen ger ingen omedelbar lösning. Obama säger att det kommer att ta tre år. Under dessa tre år är Isis kvar och flyktingarna kan inte återvända hem.”

Det militära ingreppet skulle kanske fun­gera bättre med tyngre insatser, också med marktrupper. Men bortom den omedelbara humanitära krisen, där militära insatser nu framstår som oundgängliga, finns också frågan om Mellanösterns framtid på längre sikt. Den frågan kan däremot inte lösas med militära ingripanden. Här måste den ade­kvata reaktionen komma från världssamfundet, och inte minst från världens muslimer, i synnerhet från dem i Mellanöstern.

Under ett möte i Vatikanen i början av oktober med Vatikanens ambassadörer i Mellanöstern betonades att ”problemet kan inte lösas i grunden bara med militära medel. Man måste ta itu med de orsaker som utnyttjas av den fundamentalistiska ideologin. En viktig roll måste spelas av religiösa ledare, kristna och muslimska, i samarbete för att främja dialog och fostran till ömsesidig förståelse, och de måste klart och tydligt fördöma att religion används för att rättfärdiga våld.” Det är lätt att instämma i den bedömningen. En interreligiös dialog som syftar till att motverka fundamentalism är en viktig komponent i sammanhanget.

Många röster betonar i dag med rätta att det särskilt är från muslimskt håll som en lösning för framtiden måste komma. Påvliga rådet för interreligiös dialog har krävt att muslimska religiösa ledare skall ta ställning mot gärningar ”som skymfar Gud och mänskligheten”. Och det är värt att framhäva att det heller inte har saknats sådana avståndstaganden från muslimskt håll, som när Egyptens högsta islamiska auktoritet Dar al-Ifta al-Misriyyah i augusti uppmanade medierna att undvika termen ”Islamiska staten” (IS) och föreslog det religiöst neutrala ”al-Qaeda Separatists in Iraq and Syria” (QSIS).

Det är alltså inte minst islam själv som i Mellanöstern står inför en stor utmaning. Ärkebiskop Sako betonar att det behövs ”en strategi för att demontera ideologin och för att förändra skolundervisningen om religion och historia. Man måste tala om islam på ett öppnare och mer moderat sätt. Muslimerna måste själva göra en nytolkning av islam för att finna ett budskap till vår tids människor. Isis dödar också moderata muslimer, och en instängd islam har ingen framtid. Vi måste arbeta tillsammans med ett medborgarskap som låter religionen vara ett personligt val.”

Ett grundläggande problem i övervägande muslimska länder är att religion och stat inte är åtskilda. Det gör livet svårt för icke-muslimska minoriteter. För en stabil lösning på lång sikt är det nödvändigt att man även i dessa länder inför en tydlig åtskillnad mellan politiskt och religiöst ledarskap. Utan denna förutsättning är ingen verklig reli­gionsfrihet möjlig.

Men en framtidsvision för Mellanöstern måste också omfatta de kristna. Det är ingen hemlighet att de kristna i Mellanöstern hade det bättre förr under vad som kan beskrivas som diktaturer eller åtminstone auktoritära regimer. Men, som bland andra kardinal Parolin har påmint om, får de kristna inte ”falla för frestelsen att bara söka beskydd från dem som för tillfället har den politiska eller militära makten”. Här krävs större, djärvare projekt, där de kristna ger sina bidrag till sina egna samhällen som är på väg att förvandlas, på väg mot modernitet, demokrati, rättsstat och pluralism. En långsiktig lösning kan bara sökas i en sådan riktning, genom att kristna och muslimer samverkar för framväxten av stabila demokratier med religionsfrihet som en av samhällets grundbultar. Den ståndpunkten måste nu framföras tydligt också från muslimskt håll.

 

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.