Huru man undervisade i kyrkohistoria i Sverige ännu år 1731

Av Ericus Ihrforsius

Kan inhemtas af Israel Stecksenii dissertation om Westerbotten samma år, deruti säges pag: 51.

§ II
”Det är högst beklagligt, att Guds ords sanna ljus genom menskliga traditioner och Påfvisk surdeg småningom blifvit förmörkadt, så att af Christendom blifvit Påfvedom och i stället för kyrkans brudgum och hufvud Christus har man antagit Antichrist – Just af detta förgift har fordom denna wår ort varit besmittad, hvilket nogsamt kan ses deraf, att då, enligt Messenii utsago, Luleå år 1440 twärt emot wanligheten här uppe i Norden, swårt hemsöktes af pestsmitta, så har folket efter Påfviskt sätt i hopp om S. Eriks förbön utlofvat, att för hwarje person i församlingen wille man för bibehållen helsa årligen lemna en penning till Upsala Domkyrkas underhåll.”

§ III
”Men sedan ändtligen den sanna religionen under hägn och medwerkan af den Ärorika Konungen Gustaf I, genom Guds nåd, in i fäderneslandet så woro invånarne tillika med de öfriga Swea och Göta rikens innebyggare snart så stadfästade i den Saliggörande Guds kännedom, att 7 Kyrkoherdar och 13 Comministrar fungerade såsom ombud för folket på Kyrko- och trosbekännelse-mötet, som hölls i Upsala år 1593 under ledning af den Högtlysande Hertig Carl och underskrefvo samma mötes beslut. Hwem erinrar sig icke med hjertans glädje, huru mötets Præses Nicolaus Olai Bothiensis, då han såg sitt folks ståndaktighet wid mötets slut från Upsala Academie Catheder utropade de jublande orden: Nu är Swerige blifvit en man och alle hafwa wi nu en Herre och Gud! Gud den alsmägtige beware sin kyrka från alla djefvulska anslag och gifve henne och oss nåd, att samma Guds heliga ande må i långliga tider hwila öfver wår Nord!”

Av detta opus såsom ock av rektorns vid Göteborgs läroverk Elisæi Hyphoff Svenska historia från 1690-talet och i alla den tidens kyrkohistoriska skrifter finner man tydligt, att dessa lärare då lärde sina disciplar, att det var ”rent Evangelium” som Nordens apostel S. Ansgarius förkunnade, men att den ”Påfviska och Catholska Surdegen” kom sedermera in med munkarne i landet.*) – Denna taktik dugde så länge kyrkohistoriska forskningen här i landet låg i sin linda, men sedan själva källskrifterna blevo mera för allmänheten bekanta, fann man, att S. Ansgarius och hans samtid voro till den grad ”Påviska”, att S. Ansgarius just var hitsänd efter Påvens förordnande och det som föga bättre var, han var en veritabel munk. För att rädda situationen måste man nu hastigt rycka upp gränspålarna för den evangeliska tiden innan påvedomen fick makt och flytta dem upp till 300-talet till kejsar Konstantini tid och där har man markerat gränsen för den evangeliska renheten intill våra dagar. Senaste tidens kyrkohistoriska forskningar hava upptäckt: att sektbildning och irrläror förekommo inom kristenheten redan under de 300 år som betecknas med namnet ”Martyrtiden”, varför några raska protestantiska kyrkohistoriker skyndat att flytta gränspålarna för den påviska korruptionen ända till den tid Apostlarne föllo ifrån, andra däremot anse att råmärkena böra betydligt nedflyttas ända till 13- och 1400-talen för den utbildade påvliga katolicismen. Ja, man kan numera säga, att ingen viss gräns finnes för den förmenta korruptionen och förmodligen komma snart flera röster att höjas, som förklara att kristendomen aldrig gått i rätt riktning varken förr eller sedan och det i samma mån som resultatet av den protestantiska principen om fri bibelforskning, Christendomens logiska dödbringande förgift ”Modernismen” omfattas mer och mer av Lutherska högre teologer och öppet bekännes i deras skrifter. Denna Kristi Gudoms förnekelse vilja de även olyckliggöra de stora folkmassorna med genom att för några år sedan till svenska översätta flera tyska professorers modernistiska skrifter under titel: Religionshistoriska Folkböcker. Commanditbolaget Chelius & C:o, Stockholm 1906–1910.

*) Vår bekante litteraturhistoriker domprosten P. Wieselgren har i sitt arbete ”Sveriges sköna litteratur” funnit denna indelning så genialisk, att han upptagit den i detta verk.