I biskop Bernwards stad

Av Erik Wimmerström

Efter fem timmars järnvägsresa från Berlin på linjen sistnämnda stad – Aachen, i järnvägsvagnar där temperaturen vid resans början uppgick till + 30° C., anlände jag på kvällen före Kristi lekamensfesten till den på gamla byggnader och konstskatter rika staden Hildesheim, där ju enligt konsthistorikern Anton Springer den tyska medeltidskonsten livligast och mest eftertryckligt talar till oss. Sedan jag installerat mig på det verkligt goda Hôtel Kaiserhof gick jag för att taga en hastig överblick över staden. Anländ till domplatsen syntes genast att någon kyrklig fest förestod. Där var man då som bäst i färd med att smycka de kringliggande husen med blommor och girlander och utanför domens huvudportal voro tvenne med grönt smyckade obelisker resta och här och där vajade fanor i blått och vitt. Men det började skymma på, och genom trånga, krokiga gator har man att söka sig till sitt hotell, få sig något till livs och gå till sängs för att kunna vara på benen i god tid följande morgon, ty klockan 9 skulle pontifikalhögmässan begynna i domen.

Men innan jag berättar om Kristi lekamensfestens firande i det gamla Hildesheim, bör jag kanske säga några ord om stadens historia och om dess kyrkor, särskilt den, i vilken jag påföljande morgon skulle bevista mässa och procession.

Från år 815 härstammar det ännu existerande biskopsstiftet, till Hildesheim förlagt av Karl den stores son Ludvig den fromme. På en kulle vid Innersee reste sig den första domen, som var en träbyggnad, och som omkring 860 ersattes av en stenbyggnad. Delar av denna förefinnas ännu i den nuvarande katedralens krypta.

I biskop Bernward (993–1022) erhöll stiftet sedermera en herde, som upphöjde Hildesheim till ett högsäte för tysk konst. Enligt traditionen var Bernward själv artistiskt begåvad och tekniskt förfaren både som arkitekt, konstgjutare och guldsmed. På Bernward följde biskop Godehard, vilken var en knappast mindre framstående man. Bägge dessa biskopar av Hildesheim äro av kyrkan upptagna bland de heligas antal. Sedan borgerskapet i mitten av 1200-talet lösgjort sig från den biskopliga styrelsen var staden medlem av Hansan. Under 30-åriga kriget belägrades staden tvenne gånger: 1632 av Pappenheim och 1634 av hertig Friedrich Ulrich av Braunschweig, och med denna tid upphörde Hildesheims egentliga blomstring.

Staden har för närvarande cirka 58000 innevånare av vilka ungefär en tredjedel är katolsk. Av de större kyrkorna äro S:t Andreas och S:t Mikaelskyrkorna protestantiska samt Domen och S:t Godehard katolska. Förutom dessa katolska kyrkor finnas flera smärre såsom Det heliga korsets kyrka, Magdalenakyrkan, Elisabetkyrkan, Bernwardkyrkan och andra.

Bland kyrkorna är det särskilt tre som både på grund av ålder och skönhet fånga intresset nämligen Domen, S:t Mikaelskyrkan, med biskop Bernwards grav i den katolska kryptan, samt S:t Godehardkyrkan, alla tre romanska plattäkta kyrkor från tio- och elvahundratalen.

Den nuvarande domen härstammar från 1000-talet och anlades av biskop Hezilo på samma plats där den av Ludvig den fromme resta kyrkan stått. Till sitt inre såväl som yttre har den emellertid förändrats åtskilligt sedan dessa dagar. Den mest genomgripande förändringen genomgick den åren 1724–1730 då den av italienska konstnärer till det inre omändrades i barockstil. I kyrkans inre hänger i mitten den berömda stora ljuskronan av koppar föreställande Jerusalem med torn och tinnar. Kyrkans bronsportar som voro färdiga 1015 och avsedda för S:t Mikaelskyrkan, men som senare flyttades till sin nuvarande plats vittna jämte biskop Bernwards kolonn, med reliefer i spiral ur Kristi liv, placerad vid sidan av högkoret, om tidens konstnärliga förmåga. Kolonnens konstnärliga reliefer äro efterbildningar av liknande antika skulpturverk och de 16 portalrelieferna äro naiva framställningar, av underbar skönhet, ur gamla och nya testamentet. Alla dessa kulturverk utfärdades under biskop Bernwards ledning och troligen efter hans utkast. Ett korskrank av sten i Westfalisk renässansarbete från år 1546 avstänger kyrkan från högkoret under vilket kryptan, domens äldsta del, är belägen. I högkoren stå de vackert snidade gotiska korstolarna, jämte de gyllene skrin som, sedan det trettonde århundradet, innehålla den helige Godehards och den helige Epiphanius’ ben. Genom den vackra korsgången går man ut på domherrarnas kyrkogård med det gotiska S:t Annakapellet och med ryggen vänd mot sistnämnda kapell skådar man den tusenåriga rosenbusken, som slingrar sig efter domapsidens yttervägg. Vid mitt besök bar den endast några få rosor men vi hade ju då ej kommit längre än till slutet av Maj.

Omsider ingick den dag då kyrkan firar Kristi lekamensfesten. Solen strålade från en molnfri himmel alltifrån den tidigaste morgonstunden och allt lovade sålunda en verklig högtidsstund.

Den högtidliga pontifikalhögmässan började kl. 9 och redan långt förut var domen packad med människor. Musiken och sången var vacker utan att dock överstiga vad som kan presteras vid dylika tillfällen i S:t Eugeniakyrkan i Stockholm. Mässan gick sin vanliga gång och kl. 10 var den till ända, varpå den högtidliga processionen vidtog. Först gingo några korgossar i rött och vitt samt skolgossar med sina lärare. Därpå följde män i olika åldrar och av synbarligen olika stånd och yrken med standar, mellan vilka sjungande gossar här och där voro instuckna. Följde så vitklädda flickor med blomsterkransar i håret ströende blommor samt flickor med liljestänglar i händerna. Åter sjungande skolgossar och så återigen korgossar följda av prästerskapet, som i sin tur följdes av domherrar samt biskopen bärande det allra heligaste under en baldakin, uppburen av präster. Processionen avslutades av standarbärande herrar följda av nunnor i svart och vitt, kyrkotjänare samt sist damer med sina standar. Sedan processionen lämnat kyrkan skred den runt domplatsen med ett uppehåll vid fyra under bar himmel placerade altaren, från vilka början av de fyra evangelierna lästes samt utdelades välsignelsen med sakramentet. Processionen åsågs av andäktiga skaror, som på domplatsen hade samlats, och som icke skingrade sig trots att stora, tunga regndroppar började att falla. Något ihållande regn blev dock, som väl var, ej och när processionen vid tolvtiden skred mot domens paradisportar voro molnen skingrade och solen strålade lika varm som förut. Sedan processionen inträtt i kyrkan sjöngs Te Deum, varefter biskopen ännu en gång från altaret framför korskranket meddelade välsignelsen och så skred prästerskapet ut ur kyrkan och Kristi lekamensfesten i Hildesheims gamla ärevördiga, minnesrika dom var till ända.