I evighetens grundton – John Tavener

av TORSTEN KÄLVEMARK

Jag kan fortfarande se honom framför mig. Under flera år gick John Tavener och jag i samma kyrka, den rysk-ortodoxa katedralen vid Ennismore Gardens i västra London. Han stod alltid längst fram till höger och ingen kunde undgå hans närvaro. I sitt halvlånga hår och sin vita slängkappa var han en särpräglad figur i en församling som bestod av gamla emigranter, nyrika ryssar och konverterade engelsmän.

Det här var åren 1989–1992. Jag bodde i London och hade nära till den ryska katedralen där metropoliten Anthony Bloom för det mesta celebrerade söndagens liturgi. Själv stod jag oftast längre bak i kyrkan. Jag visste sedan länge mycket väl vem John Tavener var, men jag tog aldrig någon kontakt med honom under de där åren. Jag deltog inte i den sociala samlingen efter gudstjänsten och det gjorde nog inte heller Tavener.

Redan 1978 hade jag köpt en skiva med hans tonsättning av den ortodoxa Chrysostomos-liturgin. Den var insjungen av kören i katedralen vid Ennismore Gardens och den hade tillkommit året innan, ungefär samtidigt som John Tavener tagit steget in i den ortodoxa kyrkan. Det var ett slags beställningsverk av Anthony Bloom, hans mentor i slutskedet av ett andligt sökande som från en frikyrklig bakgrund via katols­ka sympatier lett honom in i ett östkyrkligt sammanhang. Den nya gemenskap han blivit en del av kom att betyda mycket för hans fortsatta konstnärliga skapande.

Hans Chrysostomos-liturgi blev dock ingen succé. Församlingen i London reagerade negativt och Tavener fick inse att tradition och religiöst tonspråk inte är något som man förändrar så där i en handvändning. Men misslyckandet var kanske en nyttig skola eftersom det tvingade honom till ett fördjupat studium av både den ryska och den grekiska gudstjänstmusikens källor. Det var detta studium, inte minst av den grekiska kyrkosången, som fick honom att se enkelheten och renheten i en månghundraårig tradition.

En andlig nyorientering ledde med andra ord till en musikalisk omprövning. Om man backar bandet och följer hans verklista från de första tonsättningarna, så kan man peka på några religiöst orienterade verk redan i början på 1960-talet: ett Credo och ett kort oratorium med titeln Genesis. Också under det följande decenniet finns det många kompositioner med bibliska eller liturgiska motiv med titlar som Celtic Requiem, Nomine Jesu och Ultimos Ritos, det senare verket under inspiration från Johannes av Korset. Ett Requiem for Father Malachy från 1973 komponerades till minne av fader Malachy Lynch, en karmelitmunk med en gränsöverskridande teologi som gav Tavener en känsla för både helighet och tradition.

Ett katolskt helgon som Thérèse av Lisieux kom också att inspirera till en komposition från 1973. Den fick ingen större framgång, kanske beroende på att den egentligen inte bottnade i den spiritualitet som präglade detta helgons liv. Piers Dudgeon, som skrivit biografin Lifting the Veil (2003), säger på ett ställe: ”John’s opera was never meant to be a celebration of Thérèse’s life, but rather a cry for what was missing in his.”

En första publik framgång fick han med The Whale. Här var utgångspunkten den gammaltestamentliga berättelsen om Jona men en pålagring av en mängd andra motiv kom bokstavligt att svälja ursprungsidén. Premiären skedde i januari 1968, kompositionen kom att väcka en betydande uppmärksamhet i vida kretsar och den kom att spelas in på The Beatles skivmärke Apple Records.

Det här tilldrog sig under en ganska kaotisk period i John Taveners liv. Han framhöll själv i en tv-intervju: ”I was a very flamboyant character”, ett personlighetsdrag som i viss mån kom att följa honom hela livet (han bekände själv ofta sin kärlek till snabba och exklusiva bilar). På ett plan förde han ett jet set-liv, på ett annat var han den ständige sökaren. Han drack och förstörde sitt första äktenskap efter bara åtta månader.

Det var Anthony Bloom, den ortodoxe ärkebiskopen, som kom att bringa något slags reda i hans liv. Biskop Anthony var inte bara en kyrklig ledare, han var också utbildad läkare och en man med djup förståelse för det mänskliga psyket. Hans insats bestod inte i att försöka locka John Tavener till sin egen kyrka – snarare tvärtom – utan att försöka få honom att ta tag i sin egen livssituation samtidigt som perspektivet mot en ny och annorlunda livshållning öppnades.

Det var ortodoxin i en delvis rysk tappning som Tavener introducerades till och upptogs i 1977. Men hans studier av den bysantinska kyrkomusiken hade också riktat intresset mot Grekland och den östkyrkliga traditionens djupaste rötter. Hans första fru hade i och för sig grekisk bakgrund men det var egentligen först när han i början på 1980-talet såg på Grekland i ett ljus färgat av den nyvunna tron som hans kärlek till landet växte. Hans kontakt med den fritänkande ortodoxe filosofen och författaren Philip Sherrard blev i det sammanhanget betydelsefull. Sherrard hade slagit sig ned i Grekland och blev en för brittisk publik viktig introduktör av grekiska författare som Giorgios Seferis och Odysseas Elytis. Hans idéhistoriska analyser i några böcker som The Greek East and the Latin West respektive Christianity and Eros väckte samtidigt ett stort intresse hos Tavener.

I början av 1980-talet var han fortfarande intresserad av att komponera kring bibliska eller kyrkohistoriska motiv. Under konvalescensen efter ett slaganfall kom han att läsa olika helgonberättelser. En av dem handlade om Maria av Egypten, den prostituerade kvinnan på 300-talet som omvände sig och drog ut i öknen. Berättelsen fascinerade honom och han kontaktade en av översättarna av den traditionella legenden, moder Thekla. Hon levde med några medsystrar i ett litet ortodoxt kloster nära Whitby i Yorkshire.

Detta telefonsamtal i februari 1981 kom att bli utgångspunkten för ett tjugoårigt och mycket fruktbärande samarbete. Moder Thekla beskrev en gång anspråkslöst sin roll i sammanhanget med orden: ”Jag var en ganska nyttig informationskälla.” Men sedan Taveners mor Muriel dött 1985 fick hon ytterligare en roll. Hon blev på flera olika plan en viktig gestalt för den orolige kompositören och han beskrev henne ofta som sin andliga moder: ”She encouraged me to write Orthodox-inspired music rather than strict Orthodox music.”

Några av titlarna ur verkslistan mellan 1984 och 1988 speglar den nya inriktning som präglade både hans liv och hans musikaliska skapande: Orthodox Vigil Service; Two Hymns to the Mother of God; Magnificat and Nunc Dimittis; Hymn to the Holy Spirit; Akathist of Thanksgiving.

Den ortodoxa vigilian var ett beställningsverk från Christ Church Oxford och den framfördes första gången med biskop Kallistos Ware som celebrant. Här tillämpade Tavener sina nya insikter i den sakrala musikens natur: ”Musiken ska underordnas orden.” Han pekade i en tv-intervju på hur den ortodoxa kyrkomusiken på såväl grekiskt som ryskt område låter hymnernas text tydligt framträda. Och när han i vigilian låter kören sjunga en av de äldsta grekiska hymnerna Fos hilaron (Glädjefyllda ljus) kan man höra den traditionella bysantinska melodin som en underton som framhävs snarare än döljs av de tillagda stämmorna.

Den dittills mest publika framgången för hans teologiskt inspirerade musik kom 1988 genom The Protecting Veil, en komposition med utgångspunkt i den ortodoxa festen ”Guds Moders beskydd”, i sin tur baserad på berättelsen om Marias uppenbarelse i Blachernaekyrkan i Konstantinopel på 900-talet, en händelse som enligt traditionen slutade med att Guds Moder bredde ut en slöja som beskydd för de troende som samlats i kyrkan. Under en period kom detta verk att ligga högst på säljlistan för klassisk musik i England och det befäste hans position inom den brittiska samtidsmusiken.

The Protecting Veil är också det engels­ka namnet på den populära ikontyp som i Ryssland går under namnet Pokrov och vid den här tiden talar han mer och mer om sin musik som icons in sound. Han har själv sagt i några biografiska anteckningar: ”Ikoner, och särskilt ikoner av Guds Moder kom att inspirera mig om och om igen.” Det han rent ideologiskt kom att låna från ikonernas värld var troheten mot en formtradition som samtidigt gav utrymme för en personlig tolkning av det nedärvda formspråket.

Ett ännu större genomslag än The Protecting Veil kom ett kortare verk att få. Song for Athene komponerades 1993, tillägnad Athene Hariadis, en vän till familjen som tragiskt omkom i en cykelolycka 1993. Texten skrevs av moder Thekla och är en parafras på några centrala meningar ur Hamlet respektive det ortodoxa begravningsritualet. Kompositionen börjar med orden ”Alleluia. May flights of angels sing thee to thy rest” och den sjöng­s av Westminster Abbeys kör när prinsessan Dianas kista bars ut efter jordfästningsakten 1997. Nu blev John Tavener ett namn också för en bredare allmänhet.

Det nära samarbetet med Moder Thekla kom att avbrytas 2003 när Tavener bröt sig loss ur den totala koncentrationen på den ortodoxa traditionen. Han hade fortfarande utgångspunkten att musiken har en viktig uppgift i uppenbarelsens tjänst men han kom att röra sig i ett slags panteistisk riktning, inte minst påverkad av den schweiziske filosofen Frithjof Schuons tankar om en religio perennis. I det sammanhanget kom han att komponera sjutimmarsverket The Veil of the Temple som han betecknat som ”the supreme achievement of my life and the most important work that I have ever composed”. Han fördjupade sig nu också i muslimsk och hinduisk teologi och han hämtade inspiration från de amerikanska india­nernas traditionella musik.

Särskilt den sufiska mystiken intresserade honom. På beställning av prins Charles (en av hans vänner och välgörare) skrev han verket The Beautiful Names, inspirerat av de muslimska traditionerna kring Guds 99 namn. Det hade världspremiär i den katolska Westminster Cathedral 2005 och en del demonstranter, som inte gillade uppförandet av ett ”muslimskt” verk i en kristen helgedom, hade mött upp på gatan utanför.

Det innebar nu inte att han övergav sin kristna övertygelse och sin förankring i ortodoxin. Men den ivrige konvertitens hängivenhet hade i någon mån fått ge vika för ett bredare perspektiv. Han ville bli universalist och ta in andra färger och andra språk. Han kom i viss mån att ångra alla de kommersiellt inspirerade bilder där han som ”mystiker” omgivits av ikoner och vaxljus: ”They used to come down here and dress me up, and I just tolerated it. It’s my fault. But I shouldn’t have done it. They literally brought down costumes, candles and icons! It was unbelievable stupidity.”

Tavener hade under 1990-talet ofta buntats ihop med tonsättare som Arvo Pärt och Henry Górecki under rubriken heliga minimalister. Med Arvo Pärt har han förstås den ortodoxa tron gemensamt, men de är också i många avseenden olika. När jag år 2002 samtalade med Pärt ville han egentligen inte kommentera den brittiska kollegans verk. Och mellan Pärts tillbakadragna natur och Taveners extroverta personlighet fanns förstås ett djupt svalg.

Den ortodoxe kompositören Ivan Moody (en av Taveners elever) har diskuterat ämnet i en uppsats där han jämför de båda kompositörerna. Enligt Moody kunde man hos Tavener, sedan han 1977 blivit upptagen i den ortodoxa kyrkan, se en omedelbar strävan att integrera den östliga teologins tankevärld i det musikaliska skapandet. Pärt där­emot, började att tonsätta klassiska texter i den västerländska, katolska kristna traditionen och kom först under ett senare skede att närma sig den ortodoxa kyrkans liturgiska skatt. Pärts musik har ofta karakteriserats av en tonal stränghet som i stor utsträckning är främmande för Tavener. Det finns, fortsätter Moody, inget drag av medelhavskultur i Pärts musikaliska produktion till skillnad från den brittiska kollegans bysantinskt inspirerade klanger.

Hur ska man bäst beskriva John Taveners musikaliska verk? Jag är själv ingen musikvetare och saknar redskap för en analys. Men jag tycker mig hitta en också för lekmän begriplig beskrivning i en artikel av den amerikanske benediktinmunken Andrew Marr.

Något som enligt Marr ofta karakteriserar Taveners musik är hans bruk av det som i bysantinsk musikpraxis kallas för ison, en bordunton som hela tiden ligger som en bas för andra stämmor. Han har kallat det för sin ”evighetsnot”, en ton som manifesterar och bekräftar Guds närvaro. Den ger, för att citera Marr, ”en känsla av en underliggande stabilitet som låter andra musikaliska röster röra sig fritt utan att ändå förlora kontakten med varandra. Teologiskt sett gestaltar ison hur Gud upprätthåller skapelsen utan att utöva en förkvävande kontroll över den. Det vill säga: Gud drar inte de skapade varelserna till gudomen, det finns en frihet men ändå ingen möjlighet att fly från den underliggande gudomliga närvaron.”

Marr pekar också på att Taveners musik (liksom för övrigt Pärts) är rik på treklangens harmonier. Den är för det mesta tonal, men inte alltid så. Ibland får en skarp dissonans spela en teologisk roll: den påminner om ett gudomligt överskridande av mänskliga distinktioner som den mellan tonalt och atonalt. Det repetitiva draget är också påfallande i en del av kompositionerna, något som påminner både om klassisk folkmusik och religiöst inspirerad musik i olika traditioner.

John Taveners musikaliska framgångar blev med åren allt större. Hans viktiga roll i det brittiska kulturlivet manifesterades också när han år 2000 adlades och blev Sir John Tavener. Samtidigt tilltog symptomen på en ärftlig sjukdom som periodvis satte ner hans krafter.

Även om han från millennieskiftet vidgat sina andliga perspektiv förblev han den ortodoxa kyrkan trogen. Han återknöt så småningom kontakten med moder Thekla och vid hennes begravning 2011 framfördes bland annat det verk han komponerat samma år: They Are All Gone into the World of Light – för övrigt den sista kompositionen av hans hand.

Han avled själv den 12 november 2013, bara ett par månader före sin 70-årsdag. Den ortodoxa begravningsgudstjänsten i Winchester Cathedral hölls på engelska och grekiska och leddes av ärkebiskop Georgios av Thyateira, assisterad av katedralens anglikanska domprost. Musiken och hymnerna vid gudstjänsten kan på ett sätt ses som en markering av John Taveners breda bakgrund: verk av Bach, Bruckner, Stravinsky, Messiaen. Och så förstås flera av hans egna hymner. Kanske kan titeln på en av dem ses som en sammanfattande slutpunkt på hans växlingsrika liv: Mother of God, here I stand.

Torsten Kälvemark är teolog och kulturskribent verksam i Södertälje.