I Sanct Niklas’ kapell

Av Gustaf Armfelt

Sveriges gamla stiftsstäder äro rika på minnen från den tid, då hela vårt folk var katolskt. En av de minnesrikaste är Linköping.

Här höll påvens sändebud, kardinalbiskopen Nicolaus af Albano (Nicolaus Brekespear) 1152 det möte, som ännu närmare förenade Sverige med kristenhetens medelpunkt, den Heliga Stolen i Rom, och två år därefter besteg den påvlige legaten S:t Petri tron under namn av Hadrian IV.

Också minnet av Sveriges stora sierska S:ta Birgitta är knutet vid Linköping, ty härskarinnan på Ulvåsa kom ofta dit för att höra sin andlige rådgivare, domherrn magister Mattias, den lärde bibelöversättaren, liksom hon och hennes make gärna besökte dominikanernas kloster i Skeninge, av vars munkar flere gjort sina studier vid universitetet i Paris under ledning av Petrus de Dacia, S:t Albert den Stores och S:t Thomas av Aquinos frejdade lärjunge.

Då ett par sekel senare omstörtningens stormar bröto in, var det Linköpings biskop Hans Brask, som troget och kraftigt försvarade den katolska tron mot de nya irrlärorna.

Men i Linköping behöver man ej ur gamla böcker leta fram katolska minnen. Där tala stenarna sitt starka språk, framför allt den härliga gamla domkyrkan, grundad i 12:te århundradet, ett av den katolska byggnadskonstens skönaste minnesmärken i Sverige. ”Vid medeltidens slut stod”, skriver Romdahl, ”Linköpings domkyrka såsom en imponerande skapelse av tre århundraden och ungefär sex byggnadsskeden, växlande i sin rikedom på detaljer, men lika fullt helgjuten. Det är icke det minst underbara med medeltiden, att den förstod att under seklers arbete skapa verk, enhetliga och skiftningsrika på en gång.

Dômen var vid medeltidens slut en besökt vallfartsort med det berömda S:t Niklas’ kapell, det nordligaste av domkyrkans korkapell, där man ännu i dag på gravstenen i väggen ser bilden av S:t Nicolaus Hermanni (Nils Hermansson), Birgittas samtida, i yngre år huslärare för hennes barn, lärd teolog, nitisk själasörjare, själfull diktare, författare till en av de skönaste Birgittahymnerna, ”Rosa rorans bonitatem”, en av Linköpings yppersta biskopar.

På honom kunde hans stiftsbor med skäl tillämpa det gamla medeltidsordspråket: ”Det är gott att leva under krumstaven”, och särskilt för bönderna i Tjust var han en trofast beskyddare.

Det var på den tiden, då drottning Margareta bar Nordens tre kronor. Liksom den stora, statskloka härskarinnan, vars nordiska enhetstanke är värd senfödda släktens tack och beundran, tyvärr ej fick värdiga efterträdare på Skandinaviens konungatron, så hade hon stundom ganska dåliga befallningsmän i riket.

I synnerhet var hennes fogde och hövitsman i Tjust illa beryktad, därför att han höll dålig manstukt och tillstadde sitt krigsfolk att föröva allehanda ofog och våldsdåd i bygderna. Men de modiga bönderna i dessa nejder voro icke sinnade att lida förtryck, utan reste sig mangrant och dödade den orättrådige fogden och hans legoknektar.

Då drottningen erfor detta, blev hon mäkta vred och beslöt sända en stor här för att tukta bönderna i Tjust. Men där uppträdde biskop Nils Hermansson och avrådde henne allvarligen att använda våld.

”Om du gör detta”, sade han, ”skall jag slå dig med bannlysningens svärd. Jag skall lägga hela ditt rike under kyrkligt interdikt. Du sätter tyranner och rövare över den fattiga allmogen och icke försvarare, och det är därför ej underligt, om Gud till sist vredgas.”

Drottning Margareta lyssnade till den helige biskopens råd, och därigenom förskonades vår fagra Tjustbygd den gången från örlig och blodsutgjutelse, och odalmän i mängd undgingo att falla för svärdsegg.

Hans stiftsbor, som vördat den ädle och fromme biskopen i livet, hyste förtroende till honom efter döden. Då de voro i trångmål, anropade de därför hans förböner och blevo underbart hörda.

Väl finnas många nu för tiden, vilka äro hågade att förneka undrens omöjlighet, men om dessa tvivlare ännu tro, att Gud är allsmäktig, böra de erinra sig några ord av en man, som sannerligen ej kan beskyllas för klerikalism, Jean-Jacques Rousseau: ”Kan Gud göra under, d. v. s. kan Han upphäva de lagar, Han stiftat? – Denna fråga, framställd på allvar, skulle vara hädisk, om hon ej vore orimlig. Det vore att visa alltför stor heder, om man straffade den, som nekande besvarade henne. Det är nog att sätta honom på dårhus. Men vilken människa har väl betvivlat, att Gud kan göra under.” (J. J. Rousseau, 3:e Lettre de la Montagne)

Ryktet om den helige Linköpingsbiskopens under spred sig till främmande land. År 1427 anlände till Vadstena delegerade från Birgittiner-klostret i Syon i England. De bådo att få taga avskrift av en gammal, i Linköping förvarad bok om hans underverk. Medan originalet i Sverige gått förlorat, finnes däremot avskriften kvar i London. En svensk lutheran, D:r Yngve Brilioth, har med ledning därav för några år sedan tecknat ”Biskop Nils Hermanssons minne i Tjust.” Ur hans skildring, som är skriven med stor sympati – endast i en konklusion sticker protestanten fram – hämta vi följande:

”I den tiden, då herr Thore var curatus i Gamla Västervik, herr Nils kanik i Linköping, hr Bengt kyrkopräst i Ed, Henrik i Tryserum och Francisicus i Dalhem, hände det sig, att herr Nils Hermansson, genom Guds nåd biskop av Linköping, kände sitt slut nalkas. Han lät då bära sig ut ur sitt hus till en bädd, som tillreddes så, att han från den kunde se sin domkyrka, och vänd mot denna, grät han mycket, så att man trodde, att han under en timmes tid stadigt bedit till Herren för dess välfärd, och innerligt anförtrott den åt Gud allsmäktig, den heliga jungfru Maria, och apostlarna Paulus och Petrus, till vilka heligas ära den blivit invigd. Sedan lät han sig föras in i sitt hus igen och insomnade lyckligt i Herren i sitt 65:te ålders år, det 17:de av sitt biskopsdöme, den 2 maj året efter Herrens mandomsanammelse 1391. En rätt biskop hade han varit och en from Herrens tjänare i alla sina dagar. Därför troddes det snart, att han var en av dem, som Herren ville ära genom att åt hans kvarlevor förläna underbara krafter att bota sjuka och genom att hjälpa dem, som anropade den salige mannens namn och lovade att bringa skänker till hans vilostad. I alla delar av det stift, vars herde han varit, skedde under i hans namn, och ej minst i Tjusts prostadöme.

Så hände det sig 1405, att en son till Olof Ragvaldsson i Blackstad, en gosse på tre år, fick en svullnad i underlivet och därefter blev så sjuk, att alla de, som stodo vid hans bädd, trodde hans sista stund vara kommen. Hans fader Olof, hans moder Ingrid, dennas farbror Otto och gossens moster Margareta och flera, i allt åtta personer, stodo där när, och alla väntade de slutet, läsande och bedjande för hans själ, ty fradga gick ut ur hans mun, hans ansikte hade dödens färg, och alla de tecken, som bruka märkas hos en döende, voro för handen. Hans fader tecknade gossen med korsets tecken och läste fem gånger pater noster och ave Maria. Medan han så gjorde, rann honom i sinnet, att han borde göra ett löfte till biskop Nils’ grav. Och se, ej lång stund därefter fingo gossens fader och moder se en svag rodnad på hans kinder, och till sist började hans lemmar röra sig, och han andades och kom åter till livet, och han levde ännu, frisk och sund, den dag, då detta upptecknades. Och ryktet härom gick ut i socknen och hela nejden, och den bevisade nåden läto gossens anhöriga med stor hjärtans glädje förkunna från predikstolen i Linköpings domkyrka, sedan de först med ed styrkt sanningen av sin berättelse inför herr Lars Gedda, kanik i Linköping.”

Sedan några andra under skildrats, bl. a. att hos bonden Erik och hans hustru Ragnhild i Vråka i Ed, vilkas kreatur voro svårt sjuka, men botades efter det Erik och Ragnhild gjort löftet till S:t Niklas, heter det:

”Sitt löfte uppfyllde Ragnhild följande år (1409) aftonen före apostlarna Petri och Pauli dag den 29 Juni.”

”Bland dem som samma dag besökte helgonets grav var även Håkan Håkansson från Havet i Odensvi med sin hustru Ingeborg och sina grannar Per och Nils. De berättade om sin halvårsgamla gosse, som varit vanskapt. Hans bakhuvud hade varit böjt tillbaka mot ryggen, och ansiktet hade varit riktat rakt upp, och varken syn eller hörsel hade han haft. Till många helgon hade de gjort löften, men ingenting hade hjälpt, förrän de lovat herr Nils i Linköping två ögon av vax och att vallfärda till hans grav och även låta gossen vallfärda, då han nått den ålder, att han kunde sitta till häst. Och på en vecka blev gossen frisk och sund. Och hade detta skett samma år vid tiden för festen Purificatio beatæ Mariæ virginis (Kyndelsmässodagen), som är den 2 februari.”

Efter relaterande av ytterligare under berättas om ett i Tjust år 1410.

En man, Anders Olofsson, tillhörande fru Ermegard Bylows husfolk på Stegeholm, ”hade blivit blind, så att han varken då han gick eller red kunde se sin väg, utan måste ledas vid handen av andra.”

Vid en ridtur blev han bortglömd av sina kamrater, och då den stackars blinde ej kunde styra sin häst, kom denne snart av vägen. Efter att under många timmar hava förts hit och dit i djupa skogen, anropade han Gud att barmhärtigt föra honom hem och anlände verkligen oskadd till gården, varför han prisade och lovade Gud.

”Då han vid nattens inbrott skulle gå till sängs, anropade han åtskilliga helgons hjälp för att få sin syn igen, och då han lagt sig, och hans ögon slutits i en lätt slummer, visade sig för honom en man, iklädd bruna kläder, vilken han ej kände till utseendet, och som sade till honom:  ”Om du vill bli botad, må du bege dig på pilgrimsfärd till salig Nils, fordom biskop av Linköping.” Då reste han sig plötsligt upp ur sängen, och lovade med böjda knän att vallfärda till herr Nils’ grav i Linköping, om han genom dennes förtjänst kunde återvinna synen. Även skulle han ända till uppfyllelsen av sitt löfte avhålla sig från köttföda. Han insomnade så åter, och då han vaknade, kunde han skönja hus och andra sådana stora föremål och så småningom fick han sin syn fullt tillbaka. Och sitt löfte uppfyllde han samma år på tredje dagen före S:t Mikaels fest i närvaro av herr Johan Bonda och Olof Pålsson, kaniker i Linköping, och Anund Markusson, vikarie vid S:t Lars i samma stad.” (Y. Brilioth, Västerviks Veckoblads Julnummer, 1913, sid. 6–7.)

Ännu i nådens år 1921 har S:t Nicolaus Hermanni visat sig vara en god hjälpare. En katolik, som anropat hans förbön och av Gud blivit hörd, kom därför den 25 Maj i år till S:t Niklas’ kapell och nedlade där en krans såsom en ringa gärd av outsäglig tacksamhet.

Stundar ej snart den dag, då Sveriges katoliker åter skola vallfärda till S:t Niklas’ grav i Linköping, S:ta Birgittas i Vadstena, och S:t Eriks i Uppsala, såsom våra trosfränder redan göra i Danmark till S:t Knud Lavard i Haraldsted*) och i Norge till Stiklastad till S:t Olof**)?

Kulla i Odensvi, Juni 1921.

–––––––
*) ”Nordlisk Ugeblad” n:r 27, 1921, sid 426.

**) ”S:t Olav”, n:r 21, 1921, sid. 165.

Nils Hermansson (Nicolaus Hermanni) åtnjöt redan i livstiden rykte för stor fromhet och helighet. Till kyrkomötet i Konstans (1414–1418) framställdes begäran om hans helgonförklaring. Han erhöll emellertid först år 1499 i likhet med Biskop Brynulf av Skara, Biskop Hemming och Ingrid av Skeninge endast graden ”salig”. Hans helgonförklaring förhindrades av den s. k. reformationen. ”St. Nikolaus” är alltså Kyrkans sista helgon i Sverige. En levnadsbeskrivning över honom (Vita et miracula S:ti Nicolai) författades av Linköpingskaniken Lars Gedda (utg. av Schück i antiquar. tidskrift Bd 5), en annan utgavs år 1523 av Olaus Ulrici under titeln Historia S:ti Nicolai – Hans skrinläggning skulle firas årligen den 1 maj.