I upploppens svallvågor

Sommaren 2011 drabbades London av våldsamma ungdomsupplopp. Signum publicerade då den brittiske frilansjournalisten Ivereigh Austens tänkvärda reflexioner över orsakerna bakom upploppen. Vi återpublicerar nu hans artikel här på Signums hemsida.

Red. 24-05-2013

I upploppens svallvågor

– om religionens stabiliserande inverkan när det liberala samhällets institutioner drabbas av moralisk kris.

Upploppen på gatorna i London och i andra engelska städer i somras är de värsta oroligheterna sedan generationer tillbaka. I något som tycktes vara en nationell samvetsrannsakan frågade sig människor under flera veckor hur allting hade kunnat gå så fel. Denna kollaps i samhällets grundvalar återspeglade de brittiska institutionernas moraliska kris i en ström av skandaler, till synes utan ände. Staten och marknaden hade misslyckats. Politiker och förståsigpåare hade plötsligt börjat använda ett nytt språk om värderingar och dygder. Det liberala projektet var i kris. Och den socialkatolska kritiken tycktes plötsligt vara relevant.

Det var därför som mötet om upploppen den 31 augusti tycktes komma i rättan tid. Det hölls i den grottliknande anglikanska kyrkan St John’s, Hackney, i östra London. (Även jag deltog i mötet.) Här samlades civilsamhällets religiösa institutioner under ett och samma fuktiga tak. Delegater från 250 medlemskyrkor och moskéer i London som är knutna till nätverket London Citizens berättade sina historier om fyra nätter med fruktansvärt och skrämmande våld som lämnade efter sig fem döda och hundratals förstörda hem och affärer. Orgien i bränder och plundring ledde till 2 000 gripanden och många ängsliga utsagor om en brutal och kriminell underklass som staten är ur stånd att tygla.

London Citizens är en förening inom civilsamhället som utövar påtryckningar på staten och marknaden för att förändra deras sedvanor – att bli mer ansvarskännande och mer mänskliga. Det grundades 1996 med stöd av den katolske biskopen i östra London och använder de tekniker för ”samhällsorganisering” som först utvecklades av Saul Alinsky i 1930-talets Chicago för att skapa kraftfulla folkrörelser, kända som ”trosbaserade” organisationer i lokalsamhället. Effektiviteten att organisera lokalsamhället grundar sig på styrkan hos de allianser som har skapats av medlemsinstitutioner (oftast religiösa församlingar) som slår sig samman för att möta gemensamma problem inom sina lokalsamhällen. London Citizens är mest känt för att övertala företag att betala en ”levnadslön” (20 procent högre än den föreskrivna minimilönen för att anpassas till de högre levnadskostnaderna i huvudstaden), och de har hjälpt tiotusentals familjer ut ur fattigdomen. Genom sina kampanjer, förhandlingar och stora möten har det också lyckats stänga centra för internering av barn till ”illegala” invandrare, förhandla om rätt för asylsökande att slippa bli utvisade och få till stånd löften från Londons borgmästare om att avsätta mark för bostäder med överkomlig hyra. Men vad som framför allt fanns i tankarna hos de institutioner som samlades i St John’s church den kvällen var London Citizens erfarenheter av att hålla gatorna säkra för gängvåldet.

Mycket av diskussionen handlade om offren. En östeuropeisk kvinna kastade sig ut från sin brinnande lägenhet ovanför en utbränd affär, och togs om hand av katolska församlingsbor i Croydon; en femåring som fortfarande darrar när han får se tonåringar, enligt en kvinna från Tottenham i norra London där det första upploppet ägde rum den 5 augusti; den av många omtalade rädslan att gå ut på kvällen.

Det krävdes fyra nätter och nästan 20 000 poliser för att återställa ordningen. Medan gängen blev alltmer exalterade beväpnade sig olika grupper. I Southall i västra London, där en av Europas största grupp av sikher bor, hade männen stått utanför sina gurdwaras (tempel) med ceremoniella knivar. I Birmingham hade tre män dött när de försvarade sina moskéer och en västindisk man körde över dem. Det var bara en flammande uppmaning till fred av Tariq Jahan, far till en av de döda, som kunde förhindra hämndeaktioner.

Många talade i St John’s om andra rädslor – att de problem som hade kommit i dagen genom upploppen hade legat så djupt att de inte kunde hanteras lättvindigt eller snabbt. Eller att klyftan mellan ungdomar och samhället nu hade kommit till en brytpunkt. En katolsk präst hade just kommit tillbaka från Världsungdomsdagen, där en och en halv miljon fredligt hade ”ockuperat” Madrid. ”Ungdomar är inte problemet”, sade han.

Men många ungdomar är ett problem. Tänk på den riskfyllda situation som familjen nu befinner sig i – med ökning av skilsmässor och familjekriser på rekordnivå – och en växande del av befolkningen som är beroende av socialbidrag, och för vilka arbetslöshet har blivit en livsform. Tänk er att 600 000 ungdomar under 25 år i Storbritannien aldrig har gjort en enda dags arbete fast de inte längre är i skolåldern. Och tänk efter varifrån de kan få de moraliska riktlinjer som de behöver: i varje fall inte från staten. Om det fanns ett enda sammanhängande budskap om dessa fyra nätter från orosstiftarna så var det hatet mot polisen och de offentliga myndigheterna som – i tomrummet efter familj och institutioner – ständigt är så hotfullt närvarande i deras liv.

Jag hade min egen historia. Jag bor i det vitputsade Pimlico, dit parlamentsledamöter drar sig tillbaka till sina pieds à terre efter sena debatter. Omkring 40 ungdomar från ett bostadskvarter i närheten plundrade Hugo Boss-butiken i Chelsea, inte så långt därifrån, och tände på sopcontainrar för att hålla polisen borta. Det var en småsak i jämförelse med de stora bränderna i Croydon och Brixton med hundratals deltagare, men det kom på nyhetssidan när flera dussin poliser helt öppet slog in dörrar i bostäderna för att gripa några av plundrarna. En av dem, den Angolafödde Mario Quiassaca, 18 år, fördes bort tillsammans med en hel del kassar med Hugo Boss-skjortor, allt väl synligt för inbjudna tv-kameror. När han senare framträdde i rätten visade han sig vara en lovande ung man, en halvt professionell fotbollspelare och inne på sitt tredje studieår på ett respektabelt lokalt college. När man bad honom om en förklaring talade Quiassaca om sin ovilja mot polisen.

Justitieministern Ken Clarke sade härom veckan att tre fjärdedelar av de dömda upprorsmakarna över 18 år är ”kända kriminella – en brutal underklass, avskuren från civilsamhället i allting utom från dess materialism”. Han använde statistiken för att propagera för förbättring av fängelserna och sade att de borde inrikta sig mer på rehabilitering än bara på straff. Hans kommentarer kom just när det blev känt hur domstolar, som arbetade under natten, delade ut ”straffdomar” – omkring en femtedel högre än normalt – åt upprorsmakare och försäkrade dem om tillräcklig tid i fängelset för att åstadkomma att de som var enbart missnöjda blir kriminella.

Justitieministerns anmärkningar är ett tecken på ett nytt slags samtal som har inletts efter oroligheterna. För några år sedan uppmanade de katolska biskoparna i England och Wales till en ny form av påföljd, i en sofistikerad rapport, A Place for Redemption. Den glänste till en dag på tidningarnas insidor innan den sjönk ner i glömskan. Nu förefaller den profetisk.

Men tanken att oroligheterna var en revolt av ”de kriminella klasserna” skyler lika mycket som den avslöjar. Statistiken döljer det faktum att en mycket stor del av upprorsmakarna var under 18 år, medan de flesta av de arresterade – framför allt som resultat av polisens fingranskning av filmer från övervakningskameror – redan var kända av polisen och därför kunde förväntas bli gripna och dömda.

Det är helt riktigt: gäng och kriminella var de främsta organisatörerna av dessa kaotiska nätter. De lade ner sina inbördes fejder, förenade sig och sände blackberry-meddelanden (BBM) för att egga upp nätverk av ungdomar till att samlas vid mål som de hade identifierat – märkesbutiker som sålde sportkläder och tillbehör. Men vad som framför all oroade församlingarna vid mötet i Hackney var de tusentals ungdomar som inte var kriminella men ändå drogs in i våldet och tog för sig där det var ”fritt fram”, påhejade av gängen.

Ungdomar av samma slag som Mario Quiassaca. Jag frågade min församlingspräst om han kände familjen. (Det gjorde han inte.) Kyrkan Holy Apostles i Pimlico ligger mindre än en minuts gångväg från kvarteret i fråga. Om vi inte känner till familjer på vår egen tröskel eller har kontakt med dem, vem har det då? ”I våra institutioner känner den stora majoriteten av ungdomar dem som var inblandade, så det finns ett sätt att nå dem”, säger Derron Wallace, en av ledarna för London Citizens och pastor för en evangelikal kyrka i sydöstra London. ”Det är ett tillfälle för kyrkorna att nå utanför sina fyra väggar.”

För det mesta visar det sig att orosmakarna stod utanför både marknaden och civilsamhället, och att de under kaoset drogs till det enda organiserade ledarskapet i närheten av dem, det vill säga gängens. Oroligheterna hade avslöjat ett djupt oorganiserat samhälle, där ömsesidig tilltro och institutionernas vitalitet är svag, där ungdomar hemfaller åt konsumismens ”mimetiska rivalitet” men är maktlösa när det gäller att få tag i de ting som de åtrår – utom genom att plundra.

Men bakom allt detta fanns någonting djupare, något som de sobra analyserna från både vänster och höger har erkänt men inte kan uttrycka: att det liberala projektet har misslyckats. En demokrati som är anpassad till att olikheter skall leva fredligt tillsammans och en marknad som är inriktad på att utvidga och tillfredsställa individuella önskningar, den kan inte i sig själv frambringa de värden och dygder som ett fungerande samhälle är beroende av.

”Den brutala underklassens” egoism och kriminalitet återspeglar den som vi finner inom ”den brutala eliten” – bankmän, politiker, affärsmän, journalister – som har plundrat sina egna institutioner för egen vinning. Vem kan då åstadkomma besinning, måttlighet och självdisciplin? Vilka är de som kan uppbåda tillräcklig energi för att gemensamt få till stånd en nydaning av samhället?

Regeringen har fått ny kraft och känner sig bekräftad av oroligheterna, som understödjer det konservativa talet om ”det stora samhället”. Långt innan David Cameron blev premiärminister hade han blivit informerad av bland andra Philip Blond från tankesmedjan ResPublica, vars analyser är influerade av katolsk sociallära. Iain Duncan Smith, minister för arbets- och pensionsfrågor, är katolik och har i åratal studerat ekonomisk tillbakagång i sitt centrum för social rättvisa. Det är en regering som inte bara vill angripa det finansiella underskottet utan också ”det sociala underskottet”.

I stället för att från början kalla oroligheterna för ”kriminalitet, rätt och slätt” sade premiärministern tio dagar efter upploppen att de tvingar samhället att möta en explosion av ”sociala problem som har legat och grott under årtionden”. Hans tal i Oxfordshire öppnade slussporten för en ström av initiativ och reformer: en specialstyrka mot gängbildningar, föreslagen av Bill Bratton, tidigare polischef i Los Angeles; en nationell samhällstjänst för 16-åringar; undervisningsreformer för att förebygga misslyckade skolor; större social säkerhet, åtgärder för att stödja familjerna, och så vidare. Det finns en sammanhängande berättelse. Den handlar inte bara om att reformera statens handlingssätt gentemot samhället utan om att uppmuntra till starkare lokalsamhällen, starkare familjer, större socialt ansvar och medborgerligt ledarskap.

Men ”det stora samhället” drar sig – som ett statligt projekt måste – för att möta den djupare kulturella frågan om var man i framtiden skall finna käll0r för värderingar och dygder. Kulturen måste formas av etiska kriterier som inte skapar sig själva. Det är kriterier som traditionellt kommer från de stora religiösa traditionerna. Påven Benedictus XVI:s maning i sitt tal till det brittiska parlamentet i september 2010 att kulturen (”den sekulära rationalitetens värld”) skall öppna sig för ”den religiösa trons värld” tycks nu osannolikt aktuell.

Samfundsledarna i Hackney ställde inte denna stora kulturella fråga. Men de tror att det civila samhället – särskilt de religiösa samfunden – måste ta ledningen. ”Vi vill inte att det här skall överraska oss igen”, säger dominikanprästen Tim Gardner, mötets ordförande. ”Vi måste tänka över vad vi kan göra om det händer igen. Vi behöver planera i hela staden för att finna en strategi för att återuppbygga hela staden.”

Kaoset i början av augusti har släppt loss en ny energi. ”Efter oroligheterna startade civilsamhället fredsmöten och uppröjning”, säger Neil Jameson, verkställande direktör för London Citizens. ”Vi måste mobilisera denna energi och göra den till en institution som kan åstadkomma en förblivande ändring.”

Kyrkor och religiösa samfund i norra London gör sina egna ”medborgerliga utredningar” om oroligheternas ursprung genom offentliga utfrågningar där både ”plundrarna” och ”de plundrade” skall bli hörda. London Citizens söker utvidga ett samhällsbaserat projekt som de har planerat de tre senaste åren och som bygger på erfarenheter från amerikanska städer som Baltimore.

CitySafe (också en ideell organisation) sätter religiösa församlingar i förbindelse med lokala affärer, skolor och polis och skapar faktiskt ett ”civilsamhällets gäng” för att motverka de kriminella gängen. Nästa år, sex veckor innan de olympiska spelen inleds i London, kommer ledare för London Citizens och den katolska kyrkan att utlysa ”100 dagar av fred” och återuppliva den gamla olympiska tanken på en vapenvila. De kommer att hålla möten i olika centra runtom i London och Birmingham för att ta tillfället i akt att låta spelen bli ett tillfälle att genomföra CitySafe zones.

Här fanns ett hopp i eländet: man insåg att den gamla tudelningen i stat och marknad, så kär för det liberala projektet, hade kommit till sin ändpunkt, och att civilsamhällets vision och energi nu måste kopplas in.

Detta är en förstarangsuppgift för den religiösa tron som – också i det sekulariserade Storbritannien – förblir civilsamhällets viktigaste motor. Man behöver inte ha någon tro för att göra gott mot andra. Men religionen skapar nätverk som når djupare, som är mer bestående och är mer engagerande än sekulära organisationer. Om vår nuvarande kris har avslöjat bristen på ett starkt civilsamhälle som roten till våra problem, då behövs tron för att utstaka vägen för att lösa dem. I varje fall behövs en tydlig röst när man diskuterar dessa frågor.

Även om katolikerna är en minoritet så är de väl placerade för att kunna bidra. Kyrkan finns närvarande bland de fattigaste, och för dem är det sociala kapital som den erbjuder av vital betydelse, eftersom de saknar alla andra slags kapital (pengar, utbildning). Katolsk sociallära och dess försök att få till stånd en ekonomi som är centrerad kring mänskliga behov snarare än pengar, är ett av de få genomtänkta alternativen till den otyglade marknadskapitalism som erbjuds i det nutida Storbritannien. I denna lära finns den ingrediens som saknas i både vänsterns och högerns program, en berättelse om det gemensamma goda. Det är en gynnsam tid för katoliker att inta sin plats i det offentliga samtalet – en tid av kris i det liberala projektet, en tid för ett nationellt sökande efter värderingar och dygder som kan ge ny kraft åt civilsamhället.

Det förflutna borde ge oss hopp. Nutiden har stora likheter med början av 1800-talet – en höjdpunkt, precis som nu, av social upplösning och liberal individualism. Men slutet av 1800-talet såg en snabb tillväxt av välgörenhet, skolor, föreningar, politiska kampanjer – de flesta religiöst motiverade. Inom en enda generation minskade kriminaliteten, den sociala ordningen återställdes och politiken fick ny kraft genom stora moraliska kampanjer mot slaveri, barnarbete och så vidare. Vad som har gjorts förut kan göras än en gång. Påven uppmanar oss katoliker att inta vår plats just nu när historien kallar oss.

Är det inte tid att på nytt tala om en ny ”kristen humanism”? Detta är inte något försök att gå tillbaka till efterkrigstidens kristna demokrati. Vår uppgift nu är inte att skapa en demokrati utan att rädda den. Det är inte heller ett försök att utveckla en ideologi, än mindre något slag av politisk eller parlamentarisk rörelse; staten är alltför självtillräcklig och teknokratisk för att kunna reformera sig själv. Vad som behövs är att skapa fora inom och mellan partierna, att med andra ord praktisera en politik som inte bara söker uppfylla den katolska sociallärans mål (en rättvisare och mer human ekonomi) utan som gör detta med de medel som har förordats av denna lära, nämligen att bygga upp civilsamhällets kapacitet och kraft.

Om kyrkan blir sporrad till att återvända till detta uppdrag kommer sommarens upplopp inte bara att representera Storbritanniens sammanbrott utan början på dess återupprättande.

Ivereigh, Austen

Översättning: Per Beskow
Ursprungligen publicerad i Signum 8 / 2011