Identitetspolitik på frammarsch i Indien

av HEINZ WERNER WESSLER

Indien kan med rätta kalla sig för världens största demokrati. Varje indisk väljare har rätt till en vallokal som inte ligger längre bort än cirka tre kilometer. Den nationella valkommissionen och hela folket är med rätta stolta över att hundratusentals valmedarbetare strömmar ut till det mest avlägsna hörn i den indiska unionen, i nödfall med elektroniska röstningsmaskiner på ryggen. I jämförelse med detta framstår Europavalens logistik som en barnlek.

Tålmodigt köar de nästan 900 miljoner väljarna i långa rader framför vallokalerna, kvinnorna för sig och männen för sig. Selfies med de upphöjda pekfingrarna som markerats med ett bläck som inte går att tvätta bort är en klassiker på Facebook, Twitter och andra kommunikationskanaler. Denna markering ska förhindra att någon ska kunna trycka två gånger för sitt parti. För ett ögonblick upplever sig indierna som ett enat folk. Det är en demokratins högtid.

Valen till det nationella parlamentet ägde rum mellan den 11 april och den 19 maj under totalt sju valdagar i olika områden i landet, delvis samtidigt med delstatsvalen. Entydig segrare blev den förre och nye premiärministern Narendra Modi och hans parti Bharativa Janta-partiet (BJP) jämte dess allierade National Democratic Alliance (NDA). Enbart BJP lyckades få 303 parlamentsplatser, 21 fler än vid det förra valet 2014, och man har absolut majoritet. Det traditionsrika Kongresspartiet, som visserligen ökade något, landade dock med 52 platser även denna gång för andra gången sedan år 1885 långt efter. Det är det näst största partiet i parlamentet och förutom BJP det enda överregionala partiet, bortsett från de båda kommunistpartierna, som tillsammans endast fick fyra parlamentsledamöter.

Valet dominerades starkt av Narendra Modis person. Han är orubblig trots attacker från många håll och han vet att framställa sig som det enorma landets orädde manager. Hans okonstlade retorik trollbinder åhörarna, på hindi eller på hans knaggliga engelska, och han gömmer sig inte bakom elokventa talskrivare utan går in på människors vardagsproblem. Han har ju själv arbetat sig upp hela vägen från teförsäljare till Indiens mäktigaste man. Redan som ung vigdes han till missionär (pracharak) inom den hinduiska milisorganisationen Rashtriy Swayamsevak Sangh (RSS), som betraktar sig som världens största sociala frivilligorganisation. Organisationens missionärer avlägger löfte om livslångt celibat, något som väcker stor respekt i Indien. Dessutom hämtar Modi kraft i dagliga yogaövningar. Till hans kampanjimage hör ett foto som nyligen togs på honom och som visar honom som premiärminister försänkt i meditation i en enkel grotta i Himalaya.

Många liknar Modis maktinnehav med den legendariska Indira Gandhis under det tidiga 1970-talet. Hon framställde sig som garanten för den sekulära indiska staten. Men 1975 införde hon undantagstillstånd, arresterade tiotusentals oppositionella och genomförde en extremt brutal steriliseringskampanj, som gjorde det omöjligt för miljontals människor att få barn. Samtidigt lät hon sig alltmer styras av sin personliga astrolog, som också deltog i regeringens sammanträden. Under Indira Gandhis tid började det gamla ärevördiga Kongresspartiet sin nedgångsperiod, som partiet ännu inte har återhämtat sig ifrån. För Narendra Modi och BJP är det i dag en enkel match att vinna över Kongresspartiet med dess nuvarande ledare Rahul Gandhi, Indira Gandhis barnbarn.

Minoriteternas utsatthet

Sedan 2014 präglas det statliga utbildningsväsendet av att de ledande posterna systematiskt ges till medlemmar i hindunationalistiska rörelser. En hel del av dessa företräder mycket märkliga uppfattningar om Indiens historia. Det är numera ingenting ovanligt att rektorer vid statliga universitet menar att plastikkirurgi och atombomber fanns redan för 3 000 år sedan, under veda­tiden. Sådana personer betraktar också utan vidare islams närvaro i Indien enbart som ett utländskt störande problem, som underminerar en annars helt intakt indisk tradition.

Likadant betraktar man kristendomen. Man menar att kristna missionärer tvångsomvänder hinduer till kristendomen, i synnerhet bland de lågutbildade befolkningsskikten. På så sätt försöker de kristna underminera Indiens tradition. Indiens president Ram Nath Kovind, själv dalit, betecknade år 2017 kristna och muslimer som ”nationens utlänningar”. Andra, som ordföranden för Hinduiska världsorganisationen, Ashok Singhal, propagerar öppet för att hela Indiens befolkning ska bli hinduer.

Skolböcker i Indien fördömer sedan många år tillbaka konversioner till islam och kristendom, vilket ger understöd till de grupper som vill göra det olagligt att bli muslim eller kristen, medan konversioner från islam och kristendom till hinduismen beskrivs som ett helt oproblematiskt ”återvändande” till hinduismen. Trots detta drivs många av de mest ansedda skolorna och universiteten i Indien av kristna samfund. Också hindunationalistiska föräldrar föredrar att skicka sina barn till de kristna utbildningsinstitutionerna, och de är beredda att betala höga skolavgifter för att deras barn på så sätt ska få en utbildning på internationell toppnivå. Utbildningen är ju barnens inträdesbiljett till lukrativa framtida karriärvägar.

Med skyddet av kor som förevändning har under de senaste åren återkommande framför allt muslimer av lägre kaster lynchats av militanta kobeskyddare, eftersom man anklagar dem för att ha slaktat kor. Samtidigt är köttprodukter, bland annat nötkött, en viktig exportfaktor, där både hinduer och jainister hör till de ledande exportörerna.

Att en rad parlamentariker valts trots att de är föremål för straffrättsliga undersökningar är ingenting nytt i den indiska demokratin, men med runt hälften av parlamentsledamöterna är de kriminellt belastades procentuella andel större än någonsin. Pragya Singh Thakur är en av de starkast lysande gestalterna i parlamentskammaren Lok Sabha. Mot henne finns det anklagelser om delaktighet i en serie attentat mot muslimer 2008 i delstaten Malegaon (Maharashtra) där sju personer dödades och omkring 100 skadades. Redan hennes okonventionella stil som indisk kvinna och hinduisk nunna, med snaggad frisyr, motorcykel och machobeteende, går hem hos väljarna.

Indien är Modi

2014 lovade Narenda Modi mycket som inte har infriats: utveckling för alla, smarta städer, ett ”renare Indien”, arbetstillfällen och framsteg. Under de senaste fem åren har han utvecklats i riktningen från en dynamisk förnyare till ansvarsfullt agerande landsfader, även om han fortfarande uttalar sig teknikpositivt. En av hans speciella hobbyer är det indiska rymdfartsprogrammet. Indien har lyckats sätta satelliter i omloppsbana kring Mars, och man kommer inom de närmaste åren att skicka rymdskepp till månen och ge sig på bemannade rymdfärder.

Den ekonomiska tillväxten har under de senaste fem åren legat konstant på 7,35 procent och därmed varit högre än Kinas. I jakten på råvaror från Gulfstaterna, från Afrika och Sydamerika är Indien sedan länge en global spelare och har lanserat en stor kampanj för ökade utlandsinvesteringar. Totalt har den årliga tillväxten sedan 2014 ändå inte varit högre än åren 2004–2014 under Kongresspartiets regering ledd av Manmohan Singh. Arbetslösheten har stigit påtagligt, och konkurrensen om även välbetalda arbeten är större än någonsin, misskötseln av landsbygdsutvecklingen har både ökat och minskat, livskvaliteten i de okontrollerat växande städerna blir ständigt allt sämre, miljöförstöringen är värre än någonsin, och korruptionen har knappast avtagit. Det ekonomiska eländet är skriande i städernas slumområden och på landsbygden, medan medel- och överklassen blir allt rikare.

Den fruktade radikaliseringen inom islam – som en reaktion mot hindunationalismen – har inte (ännu) inträffat. Visserligen ägde en självmordsattack rum våren 2019 i det notoriskt oroliga Kashmir, som en lokal islamistisk gruppering var ansvarig för, men förnuftets måttfulla röster tycks även i en Modiregering bli lyssnade på. Den fruktade militära upptrappningen mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som kan bli ytterst farlig för hela världen, har tills vidare uteblivit – men Modi har uttalat otvetydiga hot. Indiens upprustning riktar sig i grunden framför allt mot Kinas utvidgning via grannländerna i Indiska oceanen.

Den indiska medelklassen önskar sig ett ekonomiskt och även militärt starkt Indien och känner sig därför fortsatt i goda händer under Narendra Modi. Den officiella arbetslösheten på 6,1 procent irriterar inte särskilt mycket. Så länge som den officiella säkerheten är garanterad, finner medelklassen behag i det moderata identitetspolitiska uppvaknande som Modi förkroppsligar. Kongresspartiet är inget alternativ för den, och något nytt nationellt parti med karismatisk ledning är inte i sikte. Att kristna och muslimer hamnar litet mer under lupp är enligt medelklassen inte mer än rätt. Under förevändning av kamp mot påstådd utlandsfinansierad omvändelseverksamhet trakasseras skolor, barnhem och sjukhus alltmer av skattemyndigheter, ordningsmakt och polis.

En praktisk modell för arbetsdelning håller på att utvecklas: premiärministern och hans regering framställer sig som moderat identitetspolitisk, medan den identitetspolitiska radikaliseringen på gräsrotsnivå har vidare mål. Den religiösa nationalismens försök att identifiera nationen utifrån sin version av hinduism och att kalla alla andra religiösa praktiker illegitima, kommer att tillta under de närmaste åren.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.