Ignatiansk spiritualitet i kyrkligt gränsland

Recension

Heiding Cover Ignatian SpiritualityAv SUNE FAHLGREN

Fredrik Heiding: Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers

Lulu Publishing, 2012.

Ignatiansk spiritualitet är på modet i Sverige, liksom på många andra håll i väst. 1500-talsmystikern Ignatius av Loyola tycks passa vår tid och vår del av världen. Hans ”Andliga övningar” (Exercitia spiritualia) har en stark attraktionskraft även långt utanför katolska kyrkan. Utöver Jesuitordens egen reträttverksamhet i Sverige finns det nätverk inom Svenska kyrkan och frikyrkorna som framgångsrikt verkar för att sprida ignatians­ka metoder att finna Guds vilja i såväl livsavgörande frågor som vardagliga ting. BBC-serien Den stora tystnaden, som visades i SVT 2011, uppmärksammade denna andliga praktik för en mycket stor publik.

Jag mötte själv det växande intresset för ”Andliga övningar” när jag arbetade på bokförlaget Libris, ett av flera förlag som nu publicerar böcker om ignatiansk spiritualitet. Libris gav 1994 ut den skotske jesuiten Gerard W. Hughes bok Den gömda skatten och inbjöd honom till Sverige. Boken sålde i ett par upplagor, och många kom till sommarkursen på Örebro Missionsskola med Hughes som andlig vägledare. Numera ber jag dagligen med hjälp av de engelska jesuiternas hemsida www.pray-as-you-go.org.

Komplikationer med att vara på modet
Jesuitorden har intagit en positiv attityd till denna vidare spridning av ”Andliga övningar”. Bland annat deklarerade man 1995 att övningarna kan ges i anpassad form till alla kristna. Men att vara populär väcker också frågor och skapar nya pastorala utmaningar. Det visar jesuitpatern Fredrik Heiding i en välskriven pastoralteologisk avhandling, som han försvarade i Oxford i maj 2011 och som nyligen kommit ut som bok: Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers (Lulu Publishing, 2012). Heiding är verksam vid Newmaninstitutet i Uppsala och tillhör den här tidskriftens redaktion.

Hans erfarenheter från att leda ignatians­ka reträtter och översätta Ignatius av Loyolas skrifter och brev till nutidssvenska (i samarbete med Per Beskow) har gett honom insikter om komplikationer ute på fältet. Allt fler som deltar i ”Andliga övningar” saknar, enligt Heiding, känsla för det historiska och katolska sammanhang som han ser som en förutsättning för dessa övningar. Ett återkommande exempel i boken är vördnad för Herrens moder Maria. Även bland katoliker som gillar ignatiansk spiritualitet är en del mindre hågade att följa katolsk lära och liv. I avhandlingens första kapitel refereras fler sammanhang och författare som använder den ignatianska verktygslådan mycket individualistiskt och fritt. Ibland så fritt att Heiding undrar om de ens tror att det går att finna Gud i (katolska) kyrkan.

Avhandlingens problemformulering använder ”kyrkans gränsområden” (ecclesial frontiers) som generativ bild för de mötesplatser som uppstår när ignatiansk spiritualitet tillämpas i andra religiösa landskap än de historiskt eller traditionellt givna. Som ett alternativ till att i det läget strunta i frågor kring kyrkosyn eller att auktoritärt kräva rättning i ledet vill Heiding ge ledarna för ignatianska reträtter en grundlig orientering i de frågor som aktualiseras ute på dessa gränsområden.

Avhandlingen identifierar och undersöker teologiska och filosofiska resurser för ett konstruktivt pastoralt arbete i skärningspunkterna mellan ideal och verklighet. Huvudtesen är att praktikerna inom ignatiansk spiritualitet behöver en förståelse av kristen gemenskap som ”en pilgrimskyrka i rum och tid”, vilket konkret innebär att kristna i olika kyrkor redan står i en meningsfull relation till varandra genom att de är döpta in i Jesus Kristus. På dopets grund kan de söka Guds vilja tillsammans och fördjupa trons sanningar i det ”mellanrum” (space between) som uppstår när pilgrimer möts.

Pilgrimskyrkan är en kyrka på väg (in via), en process, en ständig tillblivelse i olika tider och rum. Detta eskatologiska perspektiv hör samman med att kristen gemenskap är ett tecken på och ett redskap för Guds rike. Pilgrimskyrka är alltså enligt Heiding något vidare än den katolska kyrka i vilken den bor (subsistit in).

Också kyrkosyn är på modet
Om avhandlingens utgångspunkt är pastorala komplikationer som uppstår genom att ignatianska övningar nu är på modet, så utgör avhandlingens svar på detta en rad teologiska och filosofiska resurser som också är i omlopp. Det gäller inte minst begreppet ecklesiologi, alltså allt det som har att göra med kyrka, ecclesia – och det är mycket. Genom den ekumeniska rörelsen, Andra Vatikankonciliet och teologisk forskning har det skapats intressant teologi om kyrka i olika meningar – både med stor bokstav (Kyrkan) och med liten (kyrkor). Detta intresse för ecklesiologi drivs bland annat av en insikt om att det behövs andra sätt att tänka om kyrka än de sätt som en gång skapade kyrkosplittring och ointresse för kyrka. Heidings avhandling är ett bra exempel på den ecklesiologiska spaning som nu pågår på olika håll.

Ecklesiologi är alltså här någonting annat än ett delämne (locus) inom systematisk teologi eller en dogm om kyrkan. Den bygger på ett teologiskt studium av faktiska livsyttringar av kyrka i historia och nutid – alltså ur ett praxisperspektiv. Heiding gör sådan ecklesiologi till ett integrativt centrum i den pastoralteologi han skriver fram för andliga vägledare. På liknande sätt finns det i Sverige ansatser inom både forskning och teologisk utbildning att låta ecklesiologi – med utgångspunkt i skiftande frågeställningar – få belysa och kritiskt pröva vad kyrkan är och gör.

Heiding knyter an till flera intressanta strömningar i nutida ecklesiologi, framför allt till synen på kyrkan som en konkret, påtaglig, historisk och social verklighet (kap. 5–6). Hans teologi om en pilgrimskyrka kombinerar bärande tankar hos den kanadensiske filosofen Charles Taylor, den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer och den tyske teologen Karl Rahner. Taylor bidrar med en relationsorienterad syn på människan och kyrkan; Gadamer ger ett fördjupat hermeneutiskt perspektiv på kyrka genom sin filosofi om ”tolkningshorisonter” som smälter samman – eller åtminstone berör varandra; jesuiten Rahner blir uttolkaren av en sakramental förståelse av kyrkan som synliggör och förkroppsligar Jesus Kristus i världen. Den originella syntesen av dessa olika perspektiv på kyrka tillämpar Heiding sedan på de pastorala frågorna som kan uppstå i ignatianska reträtter vid ”kyrkans fronter” (kap. 7). Kyrkans normala existens är enligt Heiding i dessa gränsområden.

Spiritualitet är ecklesialitet
En av avhandlingens stora förtjänster är att den på ett lödigt sätt för samman kyrka och spiritualitet. Jag delar Heidings uppfattning att ecklesiologi måste ännu mer få genomsyra reflektioner om och utövningen av kristen spiritualitet. Kyrka är inte en fotnot till den ”egentliga” andliga processen. Heiding visar hur vi kan se spiritualitet som ett uttryck för kyrkans självförverkligande (ecklesialitet) – både på 1500-talet, när Ignatius utvecklade ”Andliga övningar” i en turbulent tid, och i nutid när andlighet ofta reduceras till något subjektivt, ahistoriskt och privat.

Redan de enklaste övningarna i Ignatius bok har kyrkans lära och liv som tolkningshorisont. Ignatius sekreterare, Juan de Polanco, höll i sin historiska krönika samman andliga övningar med kommunion och bikt. Detta och mycket annat är för Heiding uttryck för att jesuiterna ursprungligen var en karismatisk rörelse som såg sig som en del av en större helhet; att ”en och samme Ande” verkar. Detta skapade också legitimitet åt deras omfattande bildnings-, missions- och förnyelsearbete, och gör det alltjämt, menar Heiding.

Det historiska perspektivet
Kapitlen 2–4 i avhandlingen innehåller intressanta redogörelser för uppkomsten av Jesuitorden och utvecklingen av profilen på deras ecklesiologi och spiritualitet. Författaren kan verkligen 1500-talets kultur- och kyrkohistoria. Han utreder insiktsfullt frågor om Ignatius av Loyolas ecklesiologi, om kyrklig auktoritet, om kyrkans dåtida juridiska och institutionella karaktär, om dynamiken i missionsuppdraget, om jesuiternas inställning till ”den stridande kyrkan”, om Ignatius intryck av den turbulenta situationen i Paris 1528–35, om innebörden i Jerónimo Nadals påstående att andliga övningar kan ges till ”katoliker, protestanter och hedningar”, etc.

För att fördjupa tolkningen av de historiska källorna diskuterar Heiding resultat av forskning som gjorts av jesuiter som Hugo Rahner, Santiago Madrigal och Raymund Schwager. Två teologer som vidareutvecklat Schwagers syn på Andens förenande roll i kriser och motsättningar är Heidings handledare i avhandlingsarbetet, Philip Endean, och den i El Salvador verksamme jesuitpatern Jon Sobrino. Heiding visar att mångfald kan vara något gott, men ger också kriterier för oenighet. Sobrino lyfter fram betydelsen av profetiska röster, särskilt från de fattiga.

Utrymmet här medger inte att jag går närmare in på allt detta, men det blir tydligt när man läser den historiska delen av avhandlingen att det ekumeniska klimatet blivit bättre i dag jämfört med under 1500-talet. Det måste också, enligt Heiding, få trovärdiga konsekvenser i det ekumeniska bruket av ”Andliga övningar”. Sådan praktik ger en möjlighet att lära känna katolsk lära och katolskt liv. På så vis blir inte spiritualitet ett modernt projekt för det ”självständiga jaget”, frigjort från relationer och historia. I stället blir det ett reformationsarbete av modernistiska föreställningar om andlighet som något tidlöst eller en privatsak bortom kyrkans gemenskap. De erfarenhetsbaserade övningarna ger möjligheter att urskilja Guds vilja i relationer, i processer och möten med nya tolkningshorisonter.

Om jag dristar mig att summera Heidings avhandling med begrepp från min egen forskning inom kyrkovetenskap i Uppsala skulle jag säga att den är en teologisk undersökning av en ”ecklesial baspraktik” inom Jesuitorden – kallad Andliga övningar – och de olika uttryck för kristen gemenskap som denna praktik skapar och förutsätter. Baspraktikens telos är att öva deltagarnas förmåga att urskilja Guds vilja. Eftersom den andlige vägledaren är en viktig aktör i denna praktik, mynnar Heidings undersökning ut i en konstruktiv pastoralteologi för ett ekumeniskt och postmodernt sammanhang.

Det finns fler praktiker inom kyrkorna som väntar på sådan pastoralteologisk genomlysning och strategi.

Sune Fahlgren ur Signum 1/2013

Du kan beställa boken här eller här