Imitatio Mariae

av EBBA WITT-BRATTSTRÖM

”Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son”, säger den nyförlösta Maria till Jesusbarnet i en av medeltidens vackraste texter, nedpräntad 1372. Då börjar sonen leva, söker sin moders vård, och Maria ”tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”

Guds unika människoblivande blir i Birgittas version en urbild för varje förlossning, där finns såväl navelsträng som efterbörd. Maria blir bärare av en kristen etik som ser den Andre, med ”öm moderlig medlidsamhet”. I Birgittas frälsningsuppdrag ingår att Gud Fader skall äras, Sonen älskas, den helige Ande lydas, men den som skall efterlevas, är Maria. Inget Imitatio Christi utan Imitatio Mariae.

Birgitta Birgersdotter (1303–1373), klostergrundare, politiker, och författare till Himmelska uppenbarelser (tryckta 1492), ville förändra världen genom ett ”varannan damernas i himlen”. Hennes verk hade betydelse för den humanisering av kristendomen med Maria och hennes lidande son i fokus som i digerdödens spår ägde rum under 1400-talet.

Åttabarnsmoderns sensationella vision av Maria som föder sin son i julnatten (VII:21) är världshistoriens första förlossningsskildring, som radikalt förändrat framställningen av Kristi födelse i den europeiska konsten. Beskrivningen av undret när Gud blir människa som det första mötet mellan mor och barn har gett upphov till konstverk som exempelvis Piero della Franscescas blonda (!) madonna på knä framför sin fäktande, nakne son.

Vill vi veta mer om Maria, som enligt Birgitta utnämndes av sin son (på korset) att leda de första kristna i hans ställe, får vi gå till Himmelska uppenbarelser. Birgitta kompletterar och korrigerar den traditionella, passiva Mariabilden genom att skriva vad Toni Schmid 1940 kallade en Marie levnadssaga, en Mariabiografi.

Reformationen utraderade såväl Birgitta som hennes aktiva Mariagestalt ur den svenska kyrkohistorien. Först under rösträttsrörelsen kring sekelskiftet 1900 rehabiliterades Birgitta som ”Sveriges första kvinnosakskvinna”. Samtidigt anlades patriarkal moteld, som då professor Schück 1896 beskriver henne som en prakthysterika: ”… en visserligen viljestark och fantasirik, men ytterst bigott och ärelysten kvinna, alls icke ödmjuk, utan fylld av sig själv”. Det var ett uttryck för protestantismens avfärdande av den Mariakult som förknippades med Birgitta. Som den banbrytande Birgittaforskaren och teologen Emilia Fogelklou 1919 torrt konstaterade: ”Barnsbörd är eljest ett tillstånd som kyrkan aldrig förstått sig vidare på.” Birgitta ställer genom Maria dagsaktuella frågor kring vikten av ett kristet bildspråk för att skildra kvinnomänskliga erfarenheter. Hennes vackra berättelse om när Maria föder sin son borde läsas i kyrkan på julafton, jämte julevangeliet.

Birgittas vision är den första, men inte sista i en kvinnokulturell tradition med litterära efterföljare från Fredrika Bremer till Karin Boye som i Kallocain 1940 ger samma slags utopiska vision av ”en ny värld av sådana som är mödrar – antingen de är män eller kvinnor, och antingen de har fött barn eller inte”.

Ebba Witt-Brattström är författare och professor i nordisk och litteratur vid Helsingfors universitet.

Ur Signum nr 5/2020.