”In hoc signo vinces”: Rom iscensätter slaget vid Ponte Milvio

Exakt 1700 år efter kejsar Konstantins triumf över sin konkurrent Maxentius iscensätts i Rom det kommande veckoslutet det historiska slaget vid bron Ponte Milvio. Genom segern vid Ponte Milvio den 28 oktober 312, en seger som kejsaren tillskrev sin nya tro ”i korsets tecken”, blev Konstantin ensam härskare i den västliga delen av det romerska riket och lade en av grundstenarna till uppkomsten av det kristna Europa under medeltiden. ”Det konstantinska skiftet”, med kristendomens uppstigande till statsreligion, var avgörande för förhållandet mellan kyrka och stat i hela Europa ända till den franska revolutionen 1789.

Den 27 och 28 oktober kan romarna vid Saxa Rubra i det nordliga stadsdistriktet Grottarossa beskåda det nyuppbyggda militärlägret med tält och vapen i slaget vid bron över Tibern. Genom högläsning förmedlas traditioner och historiska berättelser om slaget. Mitt på söndagen framställs striden under ledning av vetenskapsmän.

Konstantin (284/5–337) var son till härföraren och sedermera kejsaren Konstantius I och hans konkubin Helena. Han föddes i Naissus (numera Nis i Serbien) och kom 293 i en ålder av åtta år till kejsar Diokletianus hov i Nikomedia. Han hölls där som gisslan, ett arrangemang genom vilket jämvikten mellan de tre dåtida romerska härskarna skulle visas.

306 utropades Konstantin av hären till kejsare i Eboracum (York), dit han hade flytt. I den strid om herraväldet som nu bröt ut drog Konstantin till Rom och besegrade där vid Ponte Milvius sin konkurrent Maxentius. Dagen därefter vägrade han att frambära det sedvanliga tackoffret till Jupiter.

Enligt legenden hade Konstantin redan i Gallien och sedan i Rom i drömmen sett Kristusmonogrammet med orden In hoc signo vinces (”i detta tecken skall du segra”). I Milano utfärdades i februari 313 ett edikt som gav religionsfrihet åt alla romerska medborgare.

321 bestämde kejsaren att söndagen skulle vara veckans vilodag. Sedan han 324 fått makten över också det östromerska riket, lät han bygga ut den gamla grekiska kolonin Byzans och gav den namnet Konstantinopel. Först 380 förklarade kejsar Theodosius I att kristendomen var romarrikets statsreligion. Samma år erhöll biskopen av Konstantinopel sin framstående ställning, underordnad endast biskopen av Rom.

Den konstantinska eran var också folkkyrkans tid. I en intervju säger kyrkohistorikern Thomas Prügl: ”Vid sidan av föreställningen om en enhet mellan tron och altare förbinder man med den konstantinska eran en dominerande folkkyrka, som sedan länge hör till det förgångna. Kyrkan skall inte beklaga detta, utan utnyttja den frihet och de nya förutsättningar som ligger i denna utveckling.”

Kathpress 2012-10-25