In honorem Sanctæ Elisabeth

Av S. Nordmark

Nästkommande år kunna St. Elisabeths sjukvårdssystrar fira 80-årsminnet av sin kongregations stiftande. – Vid påsktiden samma år är det även 50 år sedan de övertogo ledningen av det stora hushållet i Götgatan 46. Detta ger mig anledning att till den h. Elisabeths dag bringa Credos läsare en liten skildring av våra systrars liv och verksamhet och en överblick av deras samfunds historia.

Som stiftelsedag för de “gråa systrarnas” kongregation för ambulant sjukvård kan angivas den 27 sept. 1842, då fyra borgardöttrar i Neisse (Schlesien) sammanslöto sig för att gemensamt egna sig åt skötseln av fattiga, sjuka och hjälpbehövande, som icke kunde få vård å sjukhus. Den initiativtagande var Klara (Dorotea) Wolff, som i Mathilda och Maria Louise Merkert och Franziska Werner fann tre likasinnade ädla själar. I ett enda litet rum i ett hus vid församlingskyrkan i Neisse funno de sitt första hem. Den första patient, som de åtogo sig, var en gymnasist. Genom honom funno de så sin trogne vän och ständiga rådgivare P. Karl Schneeweiss, som nu lärde känna deras uppoffrande vård av hans unga elev. Systrarna, ty så kallade de sig redan, ehuru de ännu icke utgjorde något kyrkligt erkänt samfund, bodde tillsamman och buro alla en likadan klädnad av vars färg de hava fått sin benämning: “gråa systrar”. (I Sverige och de övriga skandinaviska länderna bära de av lätt begripliga skäl ej den grå ordensdräkten utan äro klädda helt i svart.) År 1844 fingo de sina första konstitutioner eller sin ordensregel och ställde sig särskilt under Jesu hjärtas beskydd. Om de också redan i början kunde glädja sig åt såväl katolikers som protestanters aktning, hjälp och understöd, så fattades dem dock ingalunda fiender och vedersakare, som sökte göra deras ställning ohållbar; dock utan resultat. Gud höll sin skyddande hand över deras kärleksverk och skulle leda dem genom ännu svårare prövningar, varigenom de skulle bevisa sig vara Hans ödmjuka tjänarinnor.

Systrarnas välsignelserika verksamhet blev snart känd i vidare kretsar. Snart sökte man få deras hjälp även för lasarett och sjukhus också i andra städer. Detta stred ju egentligen mot deras första avsikt. Meningsskiljaktigheter i denna fråga, liksom i fråga om deras organiserande som ordenssamfund gjorde att flera systrar skilde sig från denna sammanslutning och slöto sig till andra. Klara Wolff fann på väg till en sjuk genom en olyckshändelse med skenande hästar sin död redan 1853. Det så lyckligen påbörjade verket tycktes redan förstört. Dock Franziska Werner och Maria Merkert, som redan slutit sig till Borromäussystrarna, funno snart att detta icke var deras rätta plats och lämnade snart novitiatet. Alltjämt var deras älsklingstanke vården av sjuka i hemmen. Modigt begiva de sig trotsande alla svårigheter till verket på nytt och återgå till den gamla regeln som “gråa systrar”. År 1850 den 19 nov. välja de den heliga Elisabeth av Thüringen till sitt skyddshelgon, som sedan skulle giva dem deras officiella namn: “Kongregation der grauen Schwestern von der heiligen Elisabeth”. Stora svårigheter måste de emellertid bekämpa, till dess det skulle lyckas dem att erhålla de kyrkliga myndigheternas erkännande av dem såsom ett religiöst ordenssamfund. Tillsvidare levde de efter den första regeln av år 1844, som i något förändrat skick antogs år 1852. Deras verksamhetsfält vidgas mer och mer. I synnerhet förskaffade deras oförskräckthet vid koleraepidemiens härjningar i Schlesien 1855 dem ett sådant gott rykte att man överallt sökte försäkra sig om deras hjälp. År 1857 skedde grundandet av den sedermera för deras verksamhet så betydande stiftelsen i Breslau, där deras arbete bland sjuka och fattiga vann stor popularitet. De vunno framför allt furst-biskops Henriks sympatier och erhöllo hans välsignelse. Deras hopp att erhålla det kyrkliga erkännandet strandade på statuternas ännu rätt ofullkomliga tillstånd. Systrarna, vars antal vuxit till sextio, gåvo sig dock ingen ro och deras högsta önskan var att till slut även erhålla påvlig approbation. År 1859 äntligen erhöllo de den första kyrkliga approbationen av furst-biskopen av Breslau. Till första generalföreståndarinna valdes enhälligt Maria Merkert. Moderhuset förblev tillsvidare i Neisse. Då emellertid huskapellet där visade sig vara för litet skedde 1860 de första systrarnas högtidliga avläggande av ordenslöftena rum i filialen i Breslau.

Återstod nu att för den nya institutionen förvärva den statliga korporationsrätten. Trots systrarnas redan stora anseende och det beskydd de åtnjöto från högsta ort, särskilt av drottning Augusta, lyckades detta icke så lätt. Då utbröt 1864 det dansk-tyska kriget. Genast skyndade de “gråa systrarna” till krigsskådeplatsen. Kronprins Friedrich Wilhelm blev här själv vittne till systrarnas uppslitande arbete på slagfält och i krigslasarett. Detta gav novismästarinnan mod att bedja om hans förmedling för erhållande av korporationsrätt. Han lovade sin hjälp och 1864 den 25 maj hade systrarna det statligt-rättsliga erkännandet. Genom arbetet i krigslasaretten hade de även förvärvat konung Wilhelms odelade högaktning.

År 1863 på den h. Josefs dag kunde man lägga grunden till det nya moderhuset i Neisse. Drottning Augusta och kronprins Friedrich Wilhelm kommo själva året därpå för att bese den nya ståtliga anstalten, där kronprinsen med glädje hälsade de systrar, vars bekantskap han hade gjort på krigsskådeplatsen och vars hjälp i kriget syntes honom så oersättlig, att han vid det följande österrikiska och franska kriget dekreterade som sin bestämda vilja: “Utan de gråa systrarna går jag icke i fält.” Med glädje följde de honom också till de många nya krigsskådeplatserna, där de vunno allas, soldaternas, officerarnas och läkarnas odelade beundran för sina till det sista gående uppoffringar, som kom att kosta flera av dem hälsa och liv.

Vid slutet av år 1871 räknade kongregationen 442 systrar, som voro sysselsatta i moderhuset och dess 76 filialer. Den ursprungliga tanken att endast sköta sjuka i hemmen var länge sedan uppgiven. Systrarnas arbete sträckte sig snart till alla upptänkliga områden på det charitativa området, sjukhus och garnisionslasarett, kliniker och fattighus, skolor och uppfostringsanstalter. Då kongregationen 1867 kunde fira 25-årsminnet av sitt bestående ansåg man, att den vuxit så stark och fast, att man skulle våga hoppas erhålla även den påvliga approbationen och på alla de biskopars anhållan, i vilkas stift Elisabetssystrarna verkade gav Pius IX år 1871 det påvliga erkännandet åt de gråa systrarnas institution, såsom ett institut med enkla löften under ledning av en generalföreståndarinna och under biskoplig jurisdiktion. Moder Maria Merkerts önskan var uppfylld. Det följande året kunde hon efter sitt trogna arbete ingå i den eviga vilan. Hennes efterträderska blev den ännu kvarlevande andra stiftarinnan Franziska Werner, som skulle leda det unga klostersamfundet genom de kyrkopolitiska stormar, som med kulturkampen blåste upp i Tyskland och som även skulle skaka denna stiftelse i dess grundvalar. 1872 drabbades i Tyskland jesuiterorden av landsförvisningsdomen och samma öde skulle drabba alla med den besläktade kongregationer. 1875 planlades upphävandet av alla religiösa ordnar. Endast genom militärförvaltningens mellanträdande undgingo alla med sjukvård sig sysselsättande kongregationer att upphävas, men deras vara eller icke vara gjordes beroende endast av kungligt godtycke. Pinsamma polisförordningar angående noviser och upptagning av nya systrar måste komma alla ännu tillåtna ordnar att så småningom tyna bort, om de icke i utlandet kunde skaffa sig en fredad plats till vidare utveckling. I detta svåra läge var kejsarinnan Augusta systrarnas trofasta stöd och hjälp. Efter en pinsam visitering från myndigheternas sida i Berlinerfilialen, vände sig slutligen dess föreståndarinna till kejsaren själv med bön om skydd, och detta blev ej utan verkan. Vid ett senare tillfälle ingrep kejsaren personligen, till systrarnas gunst erinrande om deras stora insats i sjukvården under krigen. Orden fortfor dock att lida svårt under de klosterfientliga lagarna, som först småningom började slappna, så att man åter kunde upptaga nya systrar och återtaga arbetet i ungdomens fostran i skolor och andra anstalter, varifrån systrarna genom lagen blivit uteslutna. Först 1887 hade man erhållit något så när rörelsefrihet. Ehuru systrarna alltså på alla sätt hindrats i sitt kärleksverk, så hade det dock under dessa år lyckats dem att öppna nya filialer för sin verksamhet. Det är under dessa år som deras flesta stationer öppnas i Skandinavien, där de bland annat 1880 började sin nordligaste verksamhet i Hammerfest.

År 1885 förlorade systrarna sin duktiga generalföreståndarinna, som så skickligt lett deras öden under denna hemsökelsens svåra tid. Under hennes efterträderska Melchiora Klammt kunde kongregationen under fredligare förhållanden utveckla sig och verkligen blomstra upp. Leo XIII gav 1887 det slutliga erkännandet åt kongregationen såsom en kyrklig sådan. Snart därpå kunde systrarna i själva Rom öppna en filial. Under mater Melchioras ledning förlades även novitiatet till Breslau och förvandlades stamhuset i Neisse till ett vilohem för gamla och uttjänade systrar –Moderhuset i Breslau är förenat med ett stort sjukhus bärande den hel. Josephs namn och motsvarande den moderna tidens alla fordringar på ett sjukhus. Under de skickligaste läkare få systrarna här sin utbildning. Under mater Melchioras regeringstid tillkomma 42 nya filialer i och utom Tyskland. – Sedan 1908 stod mater Lamberta Fleischer i spetsen för detta oerhört stora systrasamfund. År 1920 ersattes generalföreståndarinnan enligt den nya kanoniska lagens bestämmelse av en ny, och föll valet därvid på mater Mercedes Rother som i år även besökte de skandinaviska filialerna.

Till Sverige kommo de första Elisabetsystrarna år 1865 på kallelse av pastor Huber, som sedan blev apostolisk vikarie. Då han såg sig om efter lämpliga personer för att leda skolan och uppfostringsanstalten i Götgatan 46, gjordes han uppmärksam på de gråa systrarna i Breslau. Sedan biskop Studach givit sin tillåtelse, trädde Huber i underhandling med generalföreståndarinnan, som nämnda år sände hit systrar för att övertaga ledningen av skolhemmet på Söder och så snart de lärt språket även deltaga i undervisandet av barnen i skolan därstädes. År 1872 övertogo de ledningen av hela hemmet. För närvarande äro i S:t Eriks skola och skolhem stationerade åtta systrar, vilka även sköta hushållet för biskop och präster vid S:t Eriks kyrka, samt hava tillsynen om denna.

De först anlända systrarna skötte även så gott deras tid det medgav sjuka och ålderstigna. Då de i sjukvårdsärende en gång besökte det kungl. slottet, där vakten på grund av deras underliga dräkt med fälld bajonett ville vägra dem tillträde, blevo de bekanta med den ädelsinnade katolska drottningen Josefina, som sedan alltjämt förblev deras höga beskyddarinna.

År 1871 anförtrodde drottningen dem det av henne för 15 fattiga katoliker grundade Josefinahemmet, Högbergsgatan 41, som alltjämt ombesörjes av trenne systrar. Nuvarande föreståndarinna är Sr. Materna, som i tjugutre år varit en öm vårdarinna av de sjuka och döende i det strax invid belägna Oskars-minne. År 1876 var drottning Josefinas älsklingsdröm en verklighet och hon såg stiftelsen Oscar I:s Minne färdigbyggd. På Björngårdsgatan på Söder ej långt från S:t Eriks kyrka, vars klockor tydligt höras dit, reser sig i en lummig park innanför ett högt järnstaket och en mur, den av korset krönta stiftelse, som enligt drottningens i stadgarna uttryckta önskan skall för en moderat avgift bereda en lugn fristad åt 45 äldre damer av ståndsklassen utan avseende på deras religionsbekännelse. Här verka alltjämt i kärlekens tjänst i det fördolda åtta Elisabetsystrar. För systrarna och de katolska pensionärerna finnes inom anstalten ett vackert kapell. Pietetsfullt förvaras här en del minnen efter drottning Josefina, såsom drottningens bönpall, rosenkrans, en del paramenter och av drottningen för kapellet förfärdigade arbeten. Här i denna fridfulla boning verkade de ännu ihågkomna föreståndarinnorna Sr. Dionysia, Sr. Laurentia och Sr. Andresia i den ädla drottningens anda i kärlek och uppoffring. De vila nu alla därute på vår lilla vackra kyrkogård i Elisabetsystrarnas med korset prydda gemensamma grav, som öppnats för ännu fyra andra systrar, som här i kalla Norden fjärran frånhemland, släkt och vänner funnit sitt sista vilorum efter ett liv i barmhärtighetens tjänst.

Redan strax efter systrarnas ankomst till Stockholm hade deras oegennyttiga arbete bland sjuka och behövande blivit mer och mer känt och uppskattat i alla kretsar, så att man för enbart ambulant sjukvård redan tidigt måste öppna en särskild avdelning, då ju dessa systrar, som ofta tillbringa nätterna vakande hos sjuka, måste ha ett från de andra skilt, lugnt hem. Detta som först inrättades i det nuvarande prästhuset vid S:a Eugeniakyrkan måste på grund av trångboddheten snart flyttas till ett annat hus vid samma gata och är för närvarande inrymt i n:r 21 Norra Smedjegatan, mitt emot kyrkan. Här i hemmet residerar även provinsialföreståndarinnan för Sverige, Mater Angelica, som beklätt sin post ända sedan 1876, då denna avdelning öppnades. Härifrån utsändas systrar för att sköta de sjuka i hemmen eller följa dem och bistå dem på sjukhus och sanatorier. Deras verksamhet var, när de begynte densamma, högst av behovet påkallad, ty på den tiden funnos i hela Stockholm blott två eller tre skolade sjuksköterskor att tillgå för vård i hemmen. I början möttes nog våra systrar av rätt mycket misstroende, då man från deras sida fruktade katolsk propaganda, men man märkte snart, att deras propaganda endast bestod i deras mönstergilla, outtröttliga arbete i den lidande mänsklighetens tjänst, varigenom de dock helt naturligt avlägga de bästa vittnesbörden även för sin heliga moder, Kyrkan. Systrarna hade snart mer arbete än de kunde åtaga sig. Trots de nuvarande många institutionerna för sjukvård i huvudstaden äro Elisabetsystrarna alltjämt strängt anlitade vid sjukbäddar, mestadels i protestantiska hem, där de helt visst bidragit till att många fördomar mot den katolska religionen försvunnit. Systrarna, som för sitt uppehälle äro hänvisade till gåvor och endast i yttersta nödfall få vända sig till moderklostret med bön om hjälp, ha i Stockholm tillräckligt många, som värdera deras hjälp, för att detta här skulle behöva bli fallet. Av milda gåvor och mödosamt hopsamlade bidrag har det i Stockholm lyckats systrarna, särskilt den förlidet år avlidna föreståndarinnan vid S:t Eriks skolhem Mater Solina att i n:r 37 C. Högbergsgatan skapa ett litet hem avsett som en lugn tillflyktsort för gamla och uttjänade systrar. Här i S:t Elisabetshemmet, vars protektor är hans högvördighet biskopen och som öppnades år 1905 är också ett hem för de flickor som besöka S:t Eriks skola och ej ha föräldrahem i Stockholm eller alldeles sakna sådant. Själva hemmet, om också ej sådant som M. Solina själv hade tänkt sig detsamma, är nu beläget inne på gården i en för detta ändamål särskilt uppförd byggnad, under det att huvudbyggnaden åt gatan är uthyrd åt hyresgäster.

Systrarnas högsta önskan vore nog att här kunna inrätta ett litet huskapell.

Samma erkännande, som kommit de katolska sjukvårdssystrarna i huvudstaden till del från icke katolikers sida, särskilt från läkare, har också blivit de övriga, å andra platser i Sverige verkande systrarna till del. Redan 1874 kunde systrarna på pastor Bernhard von Stolbergs önskan i Malmö börja ambulant sjukvård. Till antalet femton, hyra de en, den katolska kyrkan tillhörig, liten egendom, ej långt belägen från “Vår Frälsares kyrka”. De ha inom egendomen för några år sedan inrett ett eget litet huskapell, där de, om sjukvården tillåter dem det, gemensamt förrätta sina breviarböner. Två systrar undervisa i församlingens folkskola och handhava även musiken och sången i kyrkan. – Det nordligaste verksamhetsfältet i Sverige för dessa vid sydligare luftstreck mer vanda systrar är Gävle. Hit kallades de även av greve von Stolberg i och för sjukvård i hemmen år 1892 och hade sin första bostad i den till den katolska S:t Paulskyrkan gränsande, densamma tillhöriga egendomen, där de förblevo till härom året, då de flyttade till Nygatan 39. I Gävle anlitas systrarna särskilt till vård å lasarett och sjukhus. I Göteborg ha nu systrarna arbetat i stadens mest ansedda familjer sedan 1894 och hava överallt gjort sig aktade och ansedda, till stor del kanske tack vare deras hittillsvarande ovanligt populära och älskvärda föreståndarinna Mater Gerharda.

Snart kanske även den dag randas då vi även i Sverige få se systrarna, liksom redan för länge sedan i Danmark och Norge arbeta och verka inom egna tidsenliga sjukhus och anstalter till den lidande mänsklighetens fromma.

En blick till slut på de sista uppgifterna över kongregationens ställning skall tydligen visa oss huru Guds välsignelse ständigt följt det i ödmjukhet och fattigdom påbörjade verket. Förutom det stora moderhuset i Breslau räkna de gråa systrarna 360 olika stationer för sin verksamhet. Utom ambulant sjukvård och skötsel av sjuka och hjälpbehövande i sjukhus och asyler sköta systrarna även barnkrubbor, hospitser, folkkök och bespisningsanstalter, hem för föräldralösa barn, skolor och skolhem, hem och föreningar för tjänarinnor och arbeterskor o. s. v.

Kongregationen räknar cirka 3400 systrar uppdelade på åtta provinser under var sin provinsialföreståndarinna. Den svenska provinsen räknar ungefär sextio systrar och har åtta olika platser för sin verksamhet. Årsberättelsen för 1913 (den sista som stått till mitt förfogande) visar, att nämnda år de gråa systrarna sammanlagt skött 95,887 sjuka, av vilka 62,368 voro katoliker, 31079 protestanter och 2141 judar och resten av andra konfessioner. I S:t Josefssjukhuset i Breslau, där systrarna få sin utbildning och avlägga statsexamen i sjukvård, vårdades 1913 3275 patienter på sjukhusets fem olika avdelningar. – I ambulant sjukvård i familjerna ombesörjdes i Breslau samma år 1352 sjuka med 9430 nattvakor.

Av det lilla senapskornet har blivit ett stort fruktbärande träd.