Inför 300-årsminnet

Av G. E.

Det har varit gott om jubiléer de sista åren. För blott ett tiotal år sedan firades 400-årsminnet av den genomgripande omvälvning, som brukar gå under namn av reformationen, för 5 år sedan firades dess genomförande, eller kanske snarare introducerande i Sverige på Västeråsriksdagen, för blott något år tillbaka Ansgarsminnet, och nu stå vi åter inför ett minnesrikt år: nu skall 300-årsdagen av Gustav II Adolfs död begås med stora högtidligheter.

Helt visst hade vi svenska katoliker de största skäl att deltaga i Ansgarsfirandet, och vi gjorde det väl också med en iver, som riktigt visade, att vi förmena Ansgar vara vår, vår egen, och att vi sätta likhetstecken mellan kristendomens och katolicismens introduktion i vårt fosterland.

Ingen torde vänta att vi skola fira det stundande jubiléet med samma iver, ja, får man bedöma det svenska folket efter dess omstridda läroböcker i vissa ämnen, så väntar man väl mest, att vi med stort jubel skola fira »kättarekonungens» död, liksom på sin tid den helige fadern i Rom, enligt vad det säges, eller helt enkelt gå det stora minnet förbi, skamsna och stillatigande.

De flesta av oss kanske också närmast voro hågade att låta udda vara jämt, att ej inlåta sig på diskussion om ett sakförhållande, som ej låter sig ändra. Frågan är emellertid, om ej ett närmare ingående på Gustav Adolfsproblemen är berättigat och i åtminstone något avseende nödvändigt. I fast förvissning därom ha vi fördristat oss till att giva några synpunkter: vi möta så ofta den övertygelsen, att Gustav Adolf var den störste av Sveriges konungar, att han räddat ej blott protestantismen utan även protestanterna från förintelse, att han, själv oändligt långt före sin tid, kämpat och dött för samvetsfrihetens och evangelii heliga sak.

Huru långt kunna vi svenska katoliker vara med i jubileumsfirandet, och huru långt kunna vi det absolut icke? Vi vilja försöka besvara dessa frågor.

Till karaktäristiken av Gustav Il Adolf
Sällan är den allmänna meningen så enig om en personlighetsstorhet, som då det gäller Gustav II Adolf: en lovtalare lär hava sagt om honom vid hans grav, att det var »som om han aldrig varit ett
barn utan en konung från vaggan». Grånade statsmän och bärare av den historiska vetenskapens yppersta namn äro ense med den stora, oräkneliga, namnlösa skara av Sveriges folk, som alltsedan hans död för 300 år sedan (men knappast dessförinnan) kanske mest »på känn» tillerkänt honom alla de stora egenskaper, som Sveriges folk nu en gång vill återfinna hos sina store. Så här brukar han i korta drag skildras:

Redan som barn visade Gustav Adolf prov på egenskaper, som väckte uppmärksamhet hos omgivningen men senare utvecklades och framtvungo beundran hos eftervärlden. Alla ha vi hört talas om huru han redan i späda år visade prov på såväl härskarens självkänsla och den blivande krigarens mod som på sant ädelmod och hjärtats godhet: de små berättelserna om huru han ej för intet ville mottaga den fattige bondens ölandsponny eller huru han med en käpp ville slå ihjäl ormarne äro rörande i all sin enkelhet och beviskraftiga nog.

Ett nyckfullt öde hade ställt hans vagga på Stockholms slott, som dock ännu – dec. 1594 – tillhörde hans kunglige kusin Sigismund, Sveriges och Polens konung. Det kan icke vara något tvivel om att hertig Karl redan hade sitt politiska program fullt utarbetat och sitt mål utstakat: men den unge »herrens», arvfursten Gustav Adolfs, framtid var ännu höljd i dunkel. Ty även om det lyckades hertig Karl att avlägsna Sigismund från kung Göstas tron (som ju sedan blev fallet), så stod alltjämt »mellan denna och riksföreståndaren av egen fullmakt en annan medlem av konungahuset med bättre tronrätt än hans», nämligen hertig Johan av Östergötland, konung Sigismunds yngre och därtill protestantiske broder.

Samtiden beundrade hos den unge fursten hans lysande begåvning, som bl. a. tog sig uttryck i den lätthet, varmed han tillägnade sig främmande språk, om än en senare tid snarast är benägen att beteckna hans språkliga bildning såsom ytlig i all sin mångsidighet. Det språk, som han bäst behärskade, var utan gensägelse tyskan, som han så fullständigt var herre över, att det blivit sagt, att i jämförelse med honom en Ferdinand I eller Maximilian, båda utgångna från tidens mest berömda skolor, de jesuitiska, kunde anses som »rått och otympligt stammande främlingar». De klassiska författarnes mästerverk blevo honom lika litet främmande som hans egen samtids grundläggande vetenskapliga arbeten, och grundliga, livslånga studier i böckernas bok, Bibeln, gåvo honom en säker och fast moralisk grund. Gammal protestantisk positiv (långtifrån dogmfri) kristendom genomsyrade hela hans väsen och satte på hela hans karaktär sin säregna prägel.

Den bistre Karl av Södermanland klemade sannerligen icke heller med sin son: den praktiska utbildning, som kom den unge furstesonen till del, stod i intet avseende efter den teoretiska.

Det rådde en hätsk stämning vid faderns hov, som tog sig uttryck i häftiga utfall mot religiöst och i blodiga våldsdåd mot politiskt oliktänkande, detta kunde ej gå spårlöst förbi: det påstås, att Gustav Adolf som barn lekt bödel för dem, som fadern betecknade som förrädare, men det blev dock han, som sedan samlade omkring sig sönerna till de avrättade och landsförvisade och som därmed i viss mån gottgjorde, vad fadern brutit. Att det var denna politik, som möjliggjorde hans regering och kom det söndrade svenska folket att åter samlas omkring den nya tronen, är visst. Men hans handlingssätt i detta avseende visar icke blott statsmannaklokhet utan vittnar obestridligt om karaktärens upphöjdhet och ädelhet. Att den ljusa tavlan också visar sina skuggsidor, behöver icke förnekas: av det hetsiga Vasablodet och den sjukliga Vasaskuggrädslan för stämplingar hade han fått sin beskärda arvedel, och överste Gustaf Gustafsson av Wasaborg vittnar genom sin blotta tillvaro om mänsklig svaghet. I stort sett måste dock Gustav II Adolf alltid räknas till våra största och ädlaste personligheter, och om vi jämföra honom med samtidens katolska furstar, förlorar han förvisso ej på jämförelsen.

Till Gustav Adolf och samvetsfriheten
Vi ha, som ovan sagts, icke svårt att erkänna det stora, upphöjda i Gustav Adolfs personlighet, allra minst då vi betänka, att de faror och lockelser, som lura omkring en nära nog suverän furste, äro vida större, risken vida mindre, än då frågan är om vanliga dödliga. Svårigheten för oss att instämma i jublet kommer väl först med frågan om Gustav Adolf som förkämpen för trosfriheten och bekämparen av samvetstvånget. Och svårigheten blir, låtom oss säga det rent ut, nära nog oövervinnelig, då vi betänka, att hans namn är förenat med förvisnings- och blodsdomar över vår tros bekännare, att hans regering skapat martyrer.

Emellertid måste vi tydligen försöka att även i denna fråga tränga på djupet.

Vid Gustav Adolfs tronbestigning hade redan i Uppsala mötes beslut av 1593 och Söderköpings riksdags »avsked» av 1595 samt i Norrköpings arvförening av 1604 stränga bestämmelser mot »främmande religioner», främst »papismen», till skydd för den »rena evangeliska läran» genomdrivits och vunnit laga kraft. I det förstnämnda, Uppsalabeslutet, stadgades endast straff för dem av »främmande lära», som höllo uppenbara sammankomster eller »försmädeligen tala om vår religion», i Söderköpingsbeslutet förbjödos alla samkväm, »hemliga eller uppenbara», varjämte präster och lärare förvisades ur riket samt envar av den »papistiska eller annan sekt» uteslöts från möjligheten att tillträda något riksens ämbete, högre eller lägre; i Norrköpings arvförening, som närmast berör arvinge till riket, finnes ett tillägg, som omfattar envar, av rikets invånare, vilken avfaller från den gemensamma religionen, och bestämmer, att han förverkat sitt gods och skulle förvisas ur riket, »på thet han icke må hafva tillfälle sitt för gift att utspy» ( ! ) . Slutligen måste Gustav Adolf i sin konungaförsäkran av 1611 uttryckligen medgiva, att i rikets tjänst icke någon »av annan religion» finge användas, »mycket mindre i det andeliga ståndet till biskoper, professores; kyrkioherder eller skolmästare satte varda». Det var således ett ytterst allvarsamt och riskfullt företag, då den lärde, högt begåvade men även trotsige och stridslystne Johannes Messenius under åren 1609–1613, omsorgsfullt fördöljande sin rätta (d. v. s. enligt dåvarande lag falska) religion djärvdes verka vid Uppsala universitet som professor i juridiken – han höll sin installationsföreläsning därstädes den 6 mars 1609*). Då han råkade i strid med den likaledes höglärde, lika stridbare och om medlen lika litet nogräknade Johannes Rudbeckius, förflyttades han till Stockholm som arkivarie i kansliet och bisittare i hovrätten men råkade även här i delo med de mäktiga och inflytelserika D:r Nils Chesnecopherus och Erik Göransson Tegel, båda säkerligen både intellektuellt och moraliskt betydligt underlägsna honom. Härunder uppdagades, det var våren 1616, att Messenius tvärt emot sin försäkran hade upprätthållit förbindelser med jesuiterna. Han dömdes till livstids fängelse, insattes på Kajaneborgs slott och hölls där i fängsligt förvar ända till 1635, då han fick tillåtelse att flytta till Uleå, där han avled följande år.

Det kan icke bestridas, att personligt agg och lust efter snöd vinning ligger bakom d:r Nils och Erik Göranssons ingripande mot Messenius, vars uppträdande och handlingssätt dock var tvetydigt och falskt och ägnat att bestyrka den här gängse uppfattningen om »jesuitmoralens» halt, varigenom Messenius till en del själv vållat sin olycka och skadat kyrkans sak. Domen var dock orättfärdigt hård, ja, så vitt man av aktstyckena i målet kan se, hade en benådning varit på sin plats, men Messenius fick i ett nära 20-årigt fängelse sona, vad han kunde hava brutit.

Det kan vara för tiden och fallet typiskt, att huvudvittnet i målet mot Messenius, Jöns Papista, som bevisligen hade upprätthållit förbindelser med fienden, frigavs och – troligen – landsförvisades. Man var tydligen fullt nöjd med de upplysningar han, dels ansatt med tortyr, dels lockad med löftet om frigivning, lämnat. Det kan ock tilläggas, att sju år efter Messenius död hans domare, rikskanslern, i ett brev yttrar, att ehuru han icke ville defendera eller försvara Messenii sak, »så kunna vi icke heller honom för något förräderi, uppror och desslikt beskylla». I samband med Messeniusprocessen öppnades även rättegång mot en annan svensk, Henricus Hammerus, likaledes katolsk konvertit och jesuitelev. Han dömdes till döden (d. 28 febr. 1617) och avrättades.

Messeniusprocessen väckte ett oerhört uppseende över hela landet. Om än domen verkade upprörande hård, så framkallade avslöjandena om förbindelser med Polen dock i främsta rummet en allmän oro, och riksdagen uppställde i Örebro stadga, »det protestantiska Sveriges kättarlag» straffbestämmelser mot dem, som avföllo till »then papistiska lära», vilka i hårdhet icke ha månget motstycke:

»Han skall aldrig hafva hvarken boning eller hemvist ej heller njuta något arf, rätt eller rättighet inom Sveriges gränser utan aktas och hållas uti all arf och annan rättighet lika vid en död, och vare biltog (landsflyktig, aktförklarad) öfver allt Sverige. Men kommer ock någon in i riket, som hemligen eller uppenbarligen söker att bedraga och förföra ungdomen med falsk jesuitisk och papistisk lära, han skall som en upprors- och tvedräktsstiftare tillbörligen straffad varda.»

Det är sålunda icke tu tal om att Messeniusprocessen övat det största in flytande på besluten, som ingalunda stannade på papperet: några år senare, 1624, rannsakades och dömdes Anthelius, Bähr och Campanius till döden, emedan de emot Örebro stadga besökt jesuit. kolleger och avfallit till den »påviska» religionen; straffet gick i verkställighet. Jesuiten pater Schacht däremot, som de inkallat, förvisades ur riket. Samma år hölls rättegång med en annan hemlig katolik, Niurenius. Han hade emellertid tagit luthersk prästvigning och synes efter avfallet hava hållit fast vid »den rena läran», varför konungen lät nåd gå för rätt: domen löd på tre års landsförvisning. Ännu en svensk student, f. ö. tydligen en ganska tvetydig individ, Ericus Petri, dömdes som överbevisad trosspillare och kyrktjuv samt starkt misstänkt för spioneri till döden den 6 juli 1631. Att domen gick i verkställighet, lider intet tvivel om.

Det är sålunda en ganska mörk tavla, som med dessa rader upprullas. Tiderna voro bistra, det är sant, och de här uppräknade offren för Gustav Adolfs rättskipning äro säkerligen icke genom sin personlighet ägnade att uteslutande tillvinna sig beundran eller aktning, om än deras hårda öde väcker ett djupt medlidande och en med fasa blandad undran inför den jordiska rättvisans blindhet, när den vill vara blind. Men man må ingalunda, som så ofta skett, påstå, att samvetsfrihetens begrepp var sextonhundratalet främmande eller okänt; i Polen rådde ännu officiellt full religionsfrihet och utövades också åtminstone i början av Sigismunds regering, i Frankrike tryggade ediktet i Nantes protestanternas likställighet med katolikerna. Icke heller i Gustav Adolfs Sverige utgjorde främmande, ja, rent av den fruktade »papistiska» läran något oöverstigligt hinder, om dess bärare blott gjorde vad man av dem begärde: den katolska religionen fick den beryktade äventyraren Fahrensbach gärna behålla mot löftet att förråda sin egen herre, och i anförda punkt av Gustav Adolfs konungaförsäkran medgavs rätt åt utländska privatpersoner av annan lära, att för handel och vandel och krigssakernas skull vistas i landet, blott de förhöllo sig stilla och ej utsprede sin lära, »ty ingen öfverhet är mächtig att råda och regera öfver ens samvet». Vilken uppenbar motsägelse! I dessa ord ligger hela det moderna begreppet samvetsfrihet – och på samma gång det vackraste försvar därför.

Gustav Il Adolf och Sigismund
Vi måste rättvisligen erkänna, att i de nyss omtalade renlärighetsprocesserna religionen varit mycket nära förbunden med rent politiska spörsmål: ja, man ställer sig i vissa av dem rent av tveksam inför frågan, om ej religionen i själva verket måst tjänstgöra som täckmantel för en rent politisk strävan, och sålunda förelegat en rent protestantisk motsvarighet till den »katolska» inkvisitionen under Ferdinand den katolske och Isabella. Vi kunna därför icke underlåta att betrakta även den politiska sidan i ovanberörda problem.

Den dystre, slutne Sigismund var icke egentligen omtyckt i Polen. I Sverige mottogs han från första stund med utpräglad misstro, grundad dels på den ömtåliga kyrkliga ställningen, dels på hertig Karls hätska agitation: situationen var ju onekligen svår; man bör ju blott betänka, att den katolske konungen intog en ställning i följd av Västeråsriksdagen, som närmast betecknas som svenska kyrkans överhuvud. Trots allt ställde sig dock större delen av landets folk lojal mot konungen, ända tills han lämnade landet i huvudlös flykt, lämnande för sina trogna endast alternativet att antingen sätta livet till eller ansluta sig till hertigen. Ehuru man således icke kan bestrida legitimiteten i hans anspråk på den svenska kronan, kan man icke heller förneka, att han själv gjort sig omöjlig. Den bistre Karl av Södermanland hade inte heller förmågan och knappast viljan att göra sig älskad: hans blodiga räfster och hämndgiriga domslut underhöllo hos mången längtan efter den legitime, med alla sina fel mildare konungens återkomst. Annorlunda blev ställningen delvis, då den unge Gustav Adolf tillträdde regeringen, emedan hans många stora, löftesrika egenskaper, hans vänsälla väsen och framför allt hans försonlighet syntes möjliggöra en nationell samling omkring honom. Gentemot utlandet blevo däremot både fadern och han ännu en lång tid troninkräktarne, usurpatores regni, medan Sigismunds sak, hans stora karaktärsfel till trots, blev alla furstars och konungars: legitimitetsprincipen har djupa och fasta rötter, långt innan den under sitt eget tidevarv hjälper till att skapa en omfattande reaktion mot den omstörtande franska revolutionens skapelser.

Därmed förstå vi lättare Gustav Adolfs polska politik. Hans krig mot Polen avse i främsta rummet att framtvinga ett erkännande av hans rätt till Sveriges krona: Sigismunds tronavsägelse är ett av hans viktigaste krav, åtminstone synes det honom nödvändigt att förmå Sigismund till att uttryckligen tillerkänna honom titel av Sveriges konung. Det lyckades aldrig.

Liksom man i Polen, ehuru egentligen icke intresserad av inre svenska frågor, allmänt ställde sig lojalt på den egne konungens sida, så stod den svenska allmänheten lojalt samlad kring Gustav Adolf. Men tecken funnos, som tydde på att mången alltjämt helst såge Sigismund återvända, och Sigismunds utskickade spredo patenter och brev med uppmaning att verka för hans återkomst. Alla de omtalade kätteriprocesserna och -domare stå i samband med sådana stämplingar. Detta förklarar mycket, kanske allt, och det finnes sålunda ingen anledning att betvivla, att den unge koningen sjunger rent ut sin hjärtas mening då han, f. ö. just på Örebroriksdagen, förklarar om konung Sigismund, att han »icke blott själv vore ond» utan dessutom »lät leda sig av det djävulspartiet de jesuiter».

Sammanfatta vi sålunda fakta, som de framkommit: Sigismund och de dömda katolikerna förtjäna visst icke uteslutande aktning och sympati, hans stämplingar voro icke alldeles utsiktslösa, ty han hade bakom sig hela det Habsburgska huset och många av Europas furstar samt säkerligen många i landet och taga vi i betraktande tidens hårda ortodoxi, lägets utomordentliga allvar och till sist konungens ungdom, så kunna vi icke heller orättfärdigt hårt döma hans hårda orättfärdighet mot våra trosförvanter.

Inför tyska kriget
Vi ha härmed hunnit fram till det mest omstridda, mest lovprisade och kanske även mest klandrade kapitlet i Gustav Adolfs regering, det som innebär hans egentliga världshistoriska insats: hans deltagande i tidevarvets största kraftmätning, det trettioåriga kriget. Det torde här vara tillräckligt att med ett par ord fastslå, att den tid är förbi, då man tvistade om huruvida Gustav Adolf av religiösa eller politiska saker bestämt sig för att deltaga i det pågående kriget, att kasta sig in i det stora äventyret –om det nu var ett äventyr eller ett vågspel. Att hävda enbart den ena eller den andra av dessa synpunkter visar endast bristande överblick över ämnet.

Det har framhållits, och icke utan skäl, att Sveriges militära ställning aldrig tillförne varit så stark som just vid tiden för hans tyska krig. Någon omedelbart överhängande fara kan sålunda icke sägas hava existerat. Vi kunna m.a.o. endast förstå Gustav Adolfs tyska politik, om vi utgå från att han ledde den på lång sikt. Det låter sig icke lätt göra att på några korta rader giva en fullständig översikt, men de viktigaste synpunkterna måste anföras.

Främst må då framhållas de religiösa synpunkterna. Under de tolv år, som redan kriget pågått, hade övermakten tydligen lutat åt kejsarens och de katolskes sida: resningen i Böhmen var nedslagen, kurfursten utdriven ur Pfalz, danskarna tvingade till reträtt, medan den kyrkliga reaktionen hade anträtt sitt segertåg. Förhandlingarne i svenska riksrådet röja en djup och förvisso ärlig medkänsla med de tyska trosförvanterna i deras betryckta läge: »eljest kunna vi aldrig försvara för Gud eller världen, om vi them deserera». Det var säkerligen icke tomma ord. Men tungt, ja, man kan lugnt säga tyngre, vägde dock andra skäl. Det tillstånd, som för tillfället var, kunde icke förbliva: faktiskt rådde redan krig; svenska och kejserliga trupper hade redan mötts i blodiga strider på polsk mark. Det var här, som man i främsta rummet såg faran hota för Sverige: Sigismund var genom sina giftermål nära frände till det Habsburgska huset, som han f. ö. stod nära även i sin politik och sin religion. I Sverige fruktade man, att kejsaren, om han segrade i Tyskland, skulle förhjälpa Sigismund till seger i Sverige, dels med den flotta, som Wallenstein redan börjat bygga, dels med hjälp av spanska fartyg. Därmed kunde faran från Sigismunds sida taga dimensioner, som bleve farliga nog, i synnerhet, som Sverige i sådant fall icke kunde påräkna några bundsförvanter. Det blev därmed en livsfråga för det protestantiska Sverige att skaffa sig herraväldet över Östersjön, »som af hedenhös under Sveriges krono hördt och lydt hafver», och att med alla medel förhindra varje kejserligt flottbygge vid Östersjön.

Som vi redan sett, betraktade man i Sverige ingalunda det trettioåriga kriget som någon inre tysk angelägenhet: man var fullt medveten om att huset Österrike traktade efter världsherraväldet. Om än Karl V:s försök hundra år tidigare att grunda en »universalmonarki» misslyckats, så hade dessa planer efter delningen av hans rike endast modifierats, icke uppgivits. Dessa planer kunde, yttrades det vid överläggningarne i riksrådet, endast hindras av tre: Frankrike, Belgien (= Nederländerna) och Sverige. Om än »det spanska dominatet» sålunda ännu icke förverkligats, så var faran allvarlig, och då Gustav Adolf och hans rådgivare beslöto sig för att upptaga kampen, återupptogo de endast en självbevarelsekamp mot huset Habsburg, som tidigare bl. a. Frankrikes konung, sultanen och den helige Fadern i Rom tidigare kämpat: alltså en öppen strid för en god sak. Att det var förmånligare att själv angripa än att invänta angreppet, säger sig självt.

En starkt nationell tysk historieskrivning har under inflytande av den starka självkänsla, som kanske framgångarne i 1870–1871 års krig mest bidragit till att framkalla, icke velat erkänna detta faktum och försökt att göra trettioåriga kriget till en isolerad tysk företeelse. Under denna orimliga förutsättning blir Gustav Adolfs ingripande i kriget ett övergrepp, orättmätigt och själviskt. Det blir då naturligtvis också tacksamt att försöka leda i bevis, att Gustav Adolf för egen del eftersträvat den tysk-romerska kejsarkronan.

Det främsta beviset för påståendet, nämligen det förhållandet, att Gustav Adolf uppställde krav på att bliva vald till tysk-romersk konung, d. v. s. tronföljare, saknar emellertid fullständigt beviskraft, huru intressant det f. ö. kan synas och verkligen vara. Två gånger tidigare finna vi fullt analoga fall i Gustav Adolfs regering: först då hans broder Karl Filip visserligen får mottaga val till tsar i Novgorod – och sedan vägras tillåtelse att resa dit, sedan, då Gustav Adolf mot slutet av sin och Sigismunds regering – uppställer sig själv som kandidat till den polska tronen. I båda fallen var det tydligen icke hans avsikt att försöka upprätta något Alexandervälde, utan det var hans mening att inbördes söndra motståndarne för att lättare kunna komma till uppgörelse med dem. Liknande måste hans avsikt i Tyskland hava varit. Antagandet snarast bekräftas därav, att han upptog trohetsed av invånarne i erövrat land. Detta var tidens sed, som visserligen gav de underkuvade nya tunga pålagor och krigsbördor men å andra sidan även ställde dem under den svenske konungens skydd. Det betecknar ett steg framåt i en tid, som ej kände de »icke stridandes» rätt. Några slutsatser i anförd riktning få vi således icke draga därav, men väl är det anmärkningsvärt, att Gustav Adolf, som eljest icke döljer sina avsikter för sina närmaste, icke med dem rådgör om möjligheten att vinna kejsarkronan. Har någon gång en kejsarkrona hägrat för honom, så var det säkerligen icke den tysk-romerska.

Här är icke platsen att följa kriget i dess olika skeden. Glänsande segrar vittna ej blott om de svenska vapnens och den svenska krigskonstens överlägsenhet utan ej mindre om noggrann planläggning och omsorgsfull förberedelse av det vittomfattande företaget, och motgångar eller nederlag ådagalägga lika tydligt, att den svensk-tysk-protestantiska fronten ej var alldeles utan söndring och att det stora kriget icke riktigt stod i proportion till Sveriges krafter. Det måste förutsättas, att envar av frågan intresserad känner fälttågens gång i stort och vet, huru det till sist lyckades det lutherska Sverige och det katolska Frankrike att med gemensamma krafter föra kriget till avsett slut: att återställa Tyskland i sitt forna skick.

Men det kanske förtjänar särskilt betonas, att en ganska stark söndring gör sig gällande vid fredsförhandlingarne, i det att Sveriges främsta bundsförvant, Frankrike, vid de politiska frågornas lösning närmar sig Sveriges, vid de religiösa åter närmar sig kejsarens, d. v. s. katolska kyrkans uppfattning. Vad hade man annat kunnat vänta av »Kyrkans äldsta dotter?»

Tiden är förvisso ännu icke inne till att fira trehundraårsminnet av fredens återställande 1648. Men en mans storhet måste bedömas efter hans gärningar och de frukter de burit. Ehuru vi sålunda icke kunna frånkomma det faktum, att Gustav Adolf ej själv upplevde freden och att denna säkerligen endast delvis kom att motsvara hans planer, så måste vi dock alltid sätta hans namn i förbindelse med den fred, som kom att i mer än hundra år bliva bestämmande för hela det europeiska statssystemet och i alldeles särskild grad för det tyskromerska riket. Man har svårt att tro – för att nu taga ett enda exempel – att Gustav Adolfs egen önskan någonsin varit att utvidga det svenska Östersjöprogrammet till att även omfatta Tysklands Nordsjöområdet. Icke desto mindre tillerkändes Sverige områden vid detta hav, som lågo alldeles utanför dess egentliga intressesfär. Övergå vi åter till de egentliga religiösa problemen inom Tyska riket, skola vi finna, att deras lösning mycket nära överensstämde med Gustav Adolfs egen önskan. Det blev – med vissa undantag – en bekräftelse av fördraget i Passau och religionsfreden i Augsburg samt i vissa närmare angivna fall ett erkännande av den enskildes rätt att utöva den religion, som han bekänt före 1624. Något erkännande av samvetsfrihetens princip innebär den ingångna freden icke. Landsherrens rätt att bestämma undersåtens religion är grundläggande princip, även om betydande undantag måste göras till att förebygga nya krigiska förvecklingar för religionens skull. Det är därför lätt att förstå, att Den heliga stolen i princip måste nedlägga sin protest mot fredens bestämmelser i religionsfrågan. Den gjorde det också.

För de utomstående makter, som invecklats i kriget, Sverige och Frankrike, ävensom för de tyska småfurstarne i gemen var som nämnt huvudmålet vunnet med Tysklands återställande i sitt forna skick. Habsburgska planer på universalmonarki och tankar på en stark kejsarmakt i Tyskland hade, som det senare visade sig, definitivt strandat. Väst- och Nordeuropas samt de tyska furstarnes självständighet var ej längre hotad. Och detta senare resultat blev av utomordentlig betydelse icke minst för Kyrkans fria utveckling och blomstring.

Då man fäller detta omdöme, bör man noga betänka vissa omständigheter, som berättiga det. Det ligger ju närmast till hands att påvisa Habsburgs anmärkningsvärda trohet mot Kyrkan genom sekler. Det ligger därför lika nära till hands att samställa Kyrkans och Habsburgs intressen i det stora kriget. I själva verket sammanföllo de endast delvis: Habsburgs var ej blott tjänare utan ville stundom även vara herre! Den kyrkliga enhet det åsyftade skulle tillgodose ej minst dess politik, dess härar ha utsatt den eviga staden för den svåraste plundring i nyare tid, dess planer ha mött ett segt och energiskt motstånd ej minst av påvemakten. Det vill därför synas oss obestridligt, att den Westfaliska freden endast skenbart innebar en motgång, och att denna fred i själva verket även tryggade Kyrkans fria utveckling under ledning av den Gudomliga Försynen.

Det torde icke finnas några allvarliga svårigheter för katolska kristna att deltaga i Gustav Adolfsfirande och Gustav Adolf-beundran, för så vitt vi över huvud hava rätt att fira och beundra gångna tiders stora människor. Till dem har Gustav Adolf alltid räknats och kommer alltid att räknas. Modern vetenskap far stundom hårt fram med gammal tro: det övermänskliga i Gustav Adolfgestalten har försvunnit, men den rent mänskliga storheten framträder därmed så mycket större och mera verklig vid sidan om de mänskliga svagheter, som man må ha rätt att glömma för storheten. En svenskhetens föregångsman, en storsvensk gestalt kommer han alltid att förbliva, och det stormaktsvälde han grundade har fyllt märkliga uppgifter i historien: det gav kultur, frihet, lag och lagbunden ordning åt många folk runt det baltiska havet: det var stort ännu i sitt fall. Det gav genom att sätta gränser för den habsburgska makten friare utvecklingsmöjligheter även för den katolska kyrkan, ehuru detta icke var avsett. Vi ha därför all anledning att med andra svenskar i Gustav Il Adolf se en hjälte bland andra stora, en statsman av mindre vanliga mått, en härförare av gigantiska dimensioner, en personlighet bland alla tiders största.

*) En i n:r 6 av H. o. H. synlig avvikande uppgift om förste katolske innehavare av uppsalaprofessur efter reformationen är som synes felaktig och måste bero på misstag.