Inför ungdomssynoden

av PER LINDQVIST

Kommer ungdomar i framtiden att söka sig till den katolska kyrkan? Det frågar man sig centralt i kyrkan. Därför förbereder nu den katolska kyrkan en biskopssynod som ska samlas under oktober månad 2018 på temat ”Unga människor, tron och att hitta sin kallelse”.

Systemet med biskopssynoder, som ett rådgivande organ till påven, infördes av Paulus VI 1965 på initiativ av Andra Vatikankonciliet. De sammankallas av påven, som själv ofta deltar i dessa. Den har haft litet olika karaktär beroende på vem som varit påve. Ibland har den endast bekräftat förslag som tagits fram av Vatikanens myndigheter. Men under senare år har påven Franciskus velat ha en mer öppenhjärtig diskussion och få deltagarna att på ett mer aktivt sätt delta i kyrkans ledning.

Som föreberedelse inför den kommande 15:e biskopssynoden, ”ungdomssynoden”, har Vatikanen skickat ut ett förberedande dokument, Young People, the Faith and Vocational Discernment, där man försöker beskriva den aktuella situationen för de unga och inventera vilka resurser som kyrkan över hela världen har för att se, möta och vandra tillsammans med unga människor. Huvudkapitlen bär rubrikerna ”Unga människor i dagens värld”, ”Tron, urskiljandet och kallelsen”, ”Pastoral aktivitet” samt ”Frågor”. Det sistnämnda innehåller ett frågebatteri till biskopskonferenser och till de kyrkliga institutioner och organisationer som arbetar med ungdomar.

I det förberedande dokumentet konstateras att dagens unga möter ett helt annorlunda samhälle än deras föräldrar gjorde. Man är medveten om att ungdomarnas situation skiljer sig väldigt mycket åt beroende på var i världen de lever. Tämligen mång­ordigt talar man om det mångtydiga begreppet ungdomar, även om man i det här sammanhanget begränsar det till att omfatta dem som är mellan 16 och 29 år. Man konstaterar att de lider av arbetslöshet och påverkas av globaliseringens nackdelar, men även av dess fördelar. Vidare konstaterar man att familjernas svårigheter även drabbar de unga i hög utsträckning, vilket ibland leder till en rädsla att välja, att ta risker, att våga avgöra sig för resten av livet.

Dokumentet talar också om ”den hyperuppkopplade generationen” och behovet av att kyrkan lär sig tala på ett adekvat sätt till ungdomarna så att de känner sig sedda och tagna på allvar. Man konstaterar att ungdomar har ett stort misstroende mot institutioner och myndigheter och mot föråldrade institutioner med långsam förändringstakt.

I mångt och mycket handlar dokumentet om hur kyrkan ska inkulturera tron och den andliga mognaden hos de unga. Enligt principen ”se, bedöma, handla” ska ungdomarna förmås hitta sin väg mot fulländningen i Guds rike. Kyrkan behöver lära sig att lyssna på och ”vandra tillsammans med” (efter grekiskans synhodos) de unga. Det behövs andliga vägledare som på allvar förmår att engagera sig i ungdomarnas vardagliga bekymmer och tankar om framtiden. En klassisk katolsk anknytningspunkt som framhålls är samvetet, eftersom många unga har ett starkt engagemang i olika ideella organisationer. För kyrkan gäller det här att våga ”gå ut”, ”se” och ”kalla” och detta kan ske genom präster, ordenspersoner, lärare, ungdomsledare som i sin yrkesutövning förmår att se de unga.

I dokumentet framhålls att det är viktigt att hjälpa ungdomarna till en förståelse av att man inte kan förbli i ett ”oavgjort stadium” hela livet. Människor måste våga fatta beslut som begränsar ens val i framtiden. Här har de andliga vägledarna en mycket viktig uppgift, nämligen att möta, se och bedöma de signaler som den unga människan sänder ut, ”ty i dessa ligger den helige Andes kallelse förborgad”. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att avgörelsen eller beslutet är en process över tid. Och det är under denna tid som kyrkan i form av livserfarna människor måste finnas till hands för de unga för råd och stöttande närvaro.

Dokumentets avslutande frågor till de kyrkliga organen för att man ska kunna utarbeta synodens arbetsdokument (Instrumentum laboris) handlar bland annat om att få in ett statistiskt underlag i form av antal invånare per land respektive födelsetal, andelen unga människor (16–29) samt antalet katoliker och deras andel av befolkningen. Dessutom vill man få uppgifter om genomsnittåldern för dem som ingår äktenskap (uppdelat på män och kvinnor), eller som inträder i en orden, och hur fördelningen mellan studenter, arbetare och arbetslösa i gruppen 16–29 år ser ut.

Sedan följer en rad ”utvärderande” frågor till de kyrkliga organen om hur kyrkan lyssnar till ungdomarna, vilka utmaningar som unga människor ställs inför i respektive land och om vilka mötesplatser det finns för ungdomar inom och utanför kyrkan. De kyrkliga organen förväntas även kunna svara på vad ungdomarna vill få ut av kyrkan. Några frågor rör också det som kanske är själva kärnfrågan för ungdomssynoden: hur ska man kunna urskilja kallelser till det gudsvigda livet bland ungdomar i dag? Vilket stöd erbjuder kyrkan på lokal och regional nivå? Man frågar också hur de kyrkliga organen försöker att nå de ungdomar som inte söker sig till kyrkan. En fråga lyder: På vilket sätt tar ni hänsyn till kulturella förändringar som beror på utvecklingen inom den digitala världen? Möjligen tänker man här på ett arbete via sociala medier.

Dokumentet avslutas med specifika frågor för de olika världsdelarna, där det är litet oklart varför de får olika frågor. Exempelvis får Amerika (oklart om det handlar om USA eller Latinamerika eller båda) frågan vad ”er gemenskap gör för att ta hand om unga människor som har erfarenhet av extremt våld (gerillakrig, gäng, fängelse, narkotikamissbruk, tvångsgifte)”. Men denna fråga ställs av någon anledning inte till Afrika. Europa får en fråga om hur väl relationerna mellan generationerna fungerar och vilken hjälp som unga människor kan få för att att vända sig till Europas kristna rötter och därigenom hitta en framtidstro. Från Asien vill man veta hur religiösa sammankomster kan utöva en at­traktionskraft på icke-katoliker.

Slutligen vill man veta vilka aktiviteter som fungerar när det gäller urskiljande av kallelser. Vilka mål har man med verksamheten och uppnås de?

Under hösten har Vatikanen samlat ungdomar från hela världen i Rom för att få en respons på sitt frågeformulär på internet. Några ungdomar föreslog att Vatikanen skulle inrätta ett ”ungdomsråd” motsvarande kardinalsrådet, men det, sade synodens generalsekreterare, kardinal Lorenzo Baldisseri, ”gick utöver synodens kompetens”. Andra ungdomar klagade över att frågeformuläret på internet var dåligt anpassat för smartphones och att man borde tala mer om sexualitet. Att Vatikanen söker ta reda på hur – tidigare familjerna – och nu ungdomarna har det är välkommet och nödvändigt. Viktigt är dock att man tolkar svaren rätt. Om man inte gör det så beror det kanske på att man har försatt sig i samma situation som frågeställarna i Liftarens guide till galaxen: ”Svaret är 42, men är ni säkra på att ni har förstått frågan?”

Per Lindqvist är  teol. kand. och redaktionssekreterare för Signum.