Ingen sjukas smörjelse vid eutanasi, säger schweizisk biskop

2013-04-14_vitus_huonder2Den katolske biskopen Vitus Huonder i stiftet Chur i Schweiz har instruerat sina präster att inte ge de sjukas smörjelse till personer som misstänks söka läkarassisterat självmord. Detta efter att denna praktik nu snabbt blir allt vanligare i landet. ”Det blir allt svårare att fatta ett rätt beslut i mötet med döden – det finns ett starkt inslag av hjälplöshet”, säger biskop Huonder i sina nya riktlinjer: ”En lidande patient som är redo att begå självmord med vårdens hjälp ställer prästen inför en omöjlig situation när han tillkallas för att förmedla sakramenten. Under sådana omständigheter är det omöjligt för en patient att ta emot dem – allt som prästen kan göra är att be för och med den döende och att anbefalla den döende till Guds barmhärtighet.”

I det pastorala brev i ärendet vilket offentliggjordes häromveckan skriver biskopen att vårt samhälle idag förvirras av ”en skrämmande ytlighet i moraliska frågor”. Emellertid, tillägger han, är kyrkans lära och undervisning mycket klar på att medicinska behandlingar måste ”respektera livet såväl som döden”. Från kristen synpunkt är ”liv och död något som ligger i Guds händer – vi bestämmer inte över dem själva. Självmord, liksom mord, motsäger den gudomliga ordningen för världen.”

Av de dryga sju miljoner invånarna i Schweiz är 44 procent katoliker. Eutanasi är tillåtet enligt lag såvida motivet inte är ”egoistiska överväganden”. Enligt tidningen Neue Zürcher Zeitung registrerades år 2015 totalt 999 legala dödsfall med eutanasi vilket var en ökning med hela 35 procent bara från året innan. ”Värderingsförändringar i samhället”, har enligt tidningen, gjort läkarassisterade självmord till ”en ny normalitet”.

I sitt brev understryker biskop Huonder, som också är apostolisk vikarie för Zürich, att förbättrad palliativ vård har gett upphov till nya ”medicinska, sociala, humanitära, religiösa och pastorala frågor” och att döden inte ska ”försenas på ett oansvarigt sätt” genom ”behandling till varje pris”. Emellertid, fortsätter han, har ”omfattande attitydförändringar i samhället” skapat pastorala svårigheter för prästerna eftersom organisationer som förordar dödshjälp påstår att det finns en rättighet för patienter att välja när de ska dö. ”Förmedlingen av försoningens, de sjukas smörjelses och eukaristins sakrament ska vara en källa till tröst för den som är allvarligt sjuk och döende. Emellertid är det en absolut plikt för en präst att med pastoral omsorg avvärja självdestruktiva projekt vars verkningar ligger utanför frälsningens räckvidd och att istället hjälpa patienter att förstå och acceptera Guds vilja.”

Assisterade självmord och frivillig eutanasi har också legaliserats i Belgien, Nederländerna och Luxemburg och är just nu föremål för olika lagstiftningsinitiativ i flera andra europeiska länder.

I ett uttalande anklagar den Zürich-baserade Dignitas-kliniken, som ger giftinjektioner mot betalning, biskop Huonder för att ”sprida motsägelser” och påstår att många dödligt sjuka patienter skulle ”dö mycket tidigare” om deras öde hade varit utelämnat åt ”Guds allmakt”. Företaget framhåller att Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter år 2011 fastslog att personer har rätt att, så länge de har förmåga att bilda sig en egen uppfattning och agera enligt den, avgöra ”hur och vid vilken tidpunkt deras liv ska avslutas”, och påpekar att man tillåter patienter av olika trosinriktningar att ”involvera präster i deras personliga process mot döden”.

Den katolska kyrkans katekes säger att medicinsk behandling kan avslutas helt legitimt när den är betungande, farlig eller oproportionerlig. Däremot slår den fast att avsiktlig dödshjälp, oavsett form eller motiv, är att jämställa med mord.

Catholic Herald, 2016-12-08