Inkarnationen – mer än en futtig tröst

av JOHN SJÖGREN

Jag vet precis när jag första gången drabbades av ondskans och lidandets problem.

Redan som barn älskade jag att lyssna på musik. Långa stunder kunde jag sitta framför stereon i vardagsrummet och spela skiva efter skiva. Den här dagen var jag ensam hemma och valde istället att ratta mellan de olika radiokanalerna. Det var musiken jag var ute efter, men nu fastnade jag plötsligt i vad som måste ha varit en radiodokumentär.

Istället för musik kom ett vedervärdigt ljud ur högtalarna. Jag förstod snart att det var ett barn som klagade i smärtor. En allvarlig och nykter radioröst förklarade att hon satt tillsammans med en polis och tittade på en videoinspelning av hur en naken och fastspänd liten flicka stacks med nålar i sitt underliv. Sedan följde en rad beskrivningar av lika horribla övergrepp. Det var, förstod jag senare, en dokumentär om barnpornografi jag råkat hamna i. Och jag försattes i ett slags chock.

Stum och paralyserad satt jag där på golvet. Nog hade jag, rent teoretiskt, förstått att det fanns onda människor i världen. Men insikten om ondskans realitet hade inte drabbat mig förrän nu. Att på detta sätt plåga och förnedra oskyldiga små barn, hur var en sådan ondska möjlig? Och så den fråga som jag då kanske var för ung för att bokstavligen formulera, men som varje cell i hela min varelse ropade: Hur kunde Gud tillåta detta!?

Varje kväll innan jag somnade bad jag tillsammans med mina föräldrar: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.” Jag var uppvuxen med och trodde på en Gud som var en kärleksfull fader, som särskilt såg efter de svagaste och minsta. Barnen. Ändå tilläts just de svagaste och minsta att lida så.

Vad som vaknade till liv inom mig där framför högtalarna var en av teologins största frågor, det som brukar kallas teodicéproblemet. Om Gud var den himmelske fader jag lärt mig tro att han är, hur kunde han då tillåta en sådan ondska? Varför lät han sin skapelse lida på detta sätt?

Denna fråga är den tyngst vägande invändningen mot den kristna världs- och gudsbilden. Gud, påstår den kristne, är både allsmäktig, allvetande och alltigenom god. Ändå existerar lidande och ondska i världen. Det är en motsägelse som lockar en att landa i en av två slutsatser. Antingen är Gud inte allsmäktig, allvetande och alltigenom god. Eller, ännu mer troligt: Gud finns helt enkelt inte.

När Björn Ulvaeus drog igång en religionsdebatt på Svenska Dagbladets kultursidor tidigare i år var det just denna fråga som var ingången. Hur kunde troende be till Gud mitt under rådande pandemi? Det var ju Gud som orsakat, eller åtminstone tillåtit, eländet. Ulvaeus fråga är begriplig och mycket mänsklig. Ja, kanske är det den mänskligaste av alla frågor. Det finns de bibelforskare som menar att Jobs bok, den som handlar om just lidandets problematik, är en av de äldsta texterna i hela Bibeln. Äldre än de skapelsemyter som inleder Bibeln. Om så är fallet antyder det att mänsklighetens mest grundläggande fråga inte är: Varför finns världen? Den stora gåtan är snarare: Varför finns lidandet?

Den kristna traditionen har givit flera teoretiska svar på den frågan. Många av dem intellektuellt godtagbara, ja rent av tillfredsställande. Men känslomässigt och andligen kommer även de mest sofistikerade teologiska utläggningar till korta inför vidden av det mänskliga lidandet. Auschwitz, Hiroshima eller den där fastspända lilla flickan. Vad hjälper teologiska spetsfundigheter mot sådant?

Nej, ska man överhuvudtaget närma sig ett svar på frågan om lidandets problem måste man nog gå förbi de förvisso giltiga resonemangen om hur Gud tillåter ondskan för att åstadkomma ett ännu högre gott, bortom tanken om hur den frihet som är en förutsättning för kärlek också innebär att friheten kan missbrukas. Man måste helt enkelt gå till kärnan av den kristna berättelsen, till det som vi firar varje jul – inkarnationen, att Gud blivit människa.

För den kristna berättelsen är, från krubban till korset, till sitt väsen ett slags svar på lidandets problem. Och just denna jul, som avrundar ett år då knappast någon kan ha undgått att reflektera över det till synes meningslösa lidandet, kan det vara extra angeläget att betona julens koppling till lidandets problem.

Maria och Josef med det nyfödda Jesusbarnet. Ikon från Födelsekyrkan i Bethlehem.

Så här skulle man kunna sammanfatta det: Gud svarar på människans lidande genom att själv bli människa, genom att lida och dö tillsammans med oss. Guds medlidande är det svar som kristendomen erbjuder. Det kan tyckas som en futtig tröst. Ändå har denna tanke, att Gud blivit människa, likt ingen annan format den västerländska kulturen de senaste tvåtusen åren. Ja, det är en tanke så livskraftig och stark att även den mest sekulära svensk inte kan låta bli att känna en svag förnimmelse av helighet framför bilden av det nyfödda Jesusbarnet i krubban.

För det är ju egentligen en hisnande tanke: Det där lilla lindade barnet i krubban, född bland stallets träck och stank, försvarslös och utlämnad åt världen, är Gud. Världsalltets skapare har blivit en del av sin egen skapelse. Och det är detta som Jesu lärjungar sedan ska få så svårt att ta in och begripa – att han kommit till världen just för att lida och dö. Det är detta som är själva frälsningsverket, det glada budskap som julen är prologen till: Att Gud tagit till sig den mänskliga naturen fullt ut, helt och hållet delat den mänskliga erfarenheten ända in i lidande och ångestskriande gudsövergivenhet; att han inte bara fötts som människa, utan också dött som människa.

Vad innebär detta, att Gud själv fötts, lidit och dött som en av oss? Jo, det måste betyda att det inte finns något helvete där Gud inte redan har varit, inget mänskligt lidande som han inte har delat. När Gud förenar sig som människa med världen förintar han inte lidandet, utan delar det och tar det på sig. När Jesus på korset skriker ut sin gudsövergivenhet stämmer Gud in i mänsklighetens stora varför inför lidandet. Eller som G.K. Chesterton uttryckt det: På korset blir Gud själv ateist. Men när Jesus på uppståndelsens morgon står upp från dödens tomhet, när han låter allt mänskligt elände uppslukas av den gudomliga kärlekens liv, då förvandlas även det mest hopplösa lidande, ja döden själv, till en plats där hoppet kan spira.

Det är i detta som kraften i inkarnationen, julens budskap, ligger – att Gud är med oss. Det kan tyckas svårt, ibland kanske rent av omöjligt, att tro på. I mitt eget liv har jag, trots tider av djupa tvivel, funnit detta vara det enda verkligt värda att tro på; att det lilla barnets skri i krubban också omfattar den plågade flickans klagan som jag hörde där framför högtalarna som barn. Kort sagt, Guds medlidande är det jag håller fast vid. För kanske är det som det heter i en novell av Torgny Lindgren, att ”det är kärleken och medlidandet som skyddar oss mot den eviga döden.”

John Sjögren 2020-12-21

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.