Insemination – en rättvis prioritering?

Lagen om genetisk integritet (2006:351) fastslår att assisterad befruktning enbart får utföras om en kvinna är gift eller sambo/registrerad partner. Nu har företrädare för tre borgerliga partier föreslagit att även ensamstående kvinnor ska ha rätt till insemination. Argumenten är familjepolitiska och emotionella. Det är vanligt att leva som singel och familjepolitiken bör spegla aktuella levnadsvillkor. Individens rätt att bestämma sina levnadsvillkor ska respekteras, och där ingår rätten att skaffa barn. Ett fullvärdigt liv uppfattas som att innefatta föräldraskap, ett behov staten som lagstiftare har skyldighet att tillgodose. Intressant nog betonas pappans roll i andra sammanhang: pappan bör till exempel ta ut föräldradagar i samma omfattning som mamman.

Företrädare för vissa kristna samfund har avvisat förslaget, utifrån både synen på en komplett familj och uppfattningen att Gud skapat man och kvinna, vilkas kärleksrelation speglar sammanhanget mellan Gud och människan och gör att människosläktet fortlever. Biskop Anders Arborelius har i tidningen Dagen bekräftat att katolska kyrkan inte godkänner insemination och menar att barn har rätt till både far och mor, samt att det är tragiskt att så stor möda ägnas åt artificiell konception, samtidigt som Sverige har högst abortfrekvens i Europa.

Ett annat argument mot lagändring utgår från artikel 8 i FN:s barnkonvention som anger att alla barn har rätt att veta sitt biologiska ursprung, lära känna och vårdas av sina föräldrar. Detta tillbakavisas med att nuvarande lag innebär ifrågasättande av ensamstående föräldrars förmåga att ge sina barn en kärleksfull uppväxt. Dessutom är adoption tillåtet för ensamstående. Att kvinnor redan ordnar insemination utomlands framförs också som argument, eftersom barn som kommit till i Sverige har rätt att få veta spermadonatorns identitet.

Men är det hela så enkelt? Det är tröttsamt att vara ensam förälder. Utan tillgång till lättillgängliga goda stödpersoner som underlättar mammans tillvaro – främst under barnets första levnadstid, men också fortsättningsvis – är viktigt. Och om mamman blir sjuk eller dör kan en svår situation uppstå.

Grundidéerna i förslaget om lagändring är rättvisa. Ur ett samhällsperspektiv handlar rättvisa om att utplåna sociala orättvisor. Det som nu krävs avser vård. Vården är till för att förebygga, bota, och lindra medicinska problem. Att en ensamstående kvinna inte kan bli gravid på egen hand är inget medicinskt problem utan ett socialt. Och det finns problem med rättvisa i tillgång till vård. Tyvärr rapporteras nästan dagligen om otillräckligt antal personal inom äldrevården, köer för undersökning och behandling till och med av cancerpatienter, och personer som lever med svår kronisk smärta och exempelvis behöver höftledsoperation. Samtidigt åläggs vården hela tiden sparpaket. I skrivande stund har Akademiska sjukhuset i Uppsala fått i uppdrag att spara 350 miljoner. Detta innebär prioritering.

Det finns olika modeller för prioritering. En av dem formulerades av en ledande teoretiker inom omvårdnad, Callista Roy, katolsk ordenssyster, verksam inom utvecklingen av sjuksköterskeutbildning i USA. Hon menade att prioritering i alla vårdsammanhang bör utgå från människors behov. Resurser ska i första hand ägnas åt akuta åtgärder för överlevnad, därefter kommer nödvändig medicinsk och annan behandling, och sedan undersökningar och behandlingar som behöver utföras men som kan vänta utan allvarliga konsekvenser. I det perspektivet kan barnlöshet hos ensamstående inte ha en så hög angelägenhetsgrad att det bör gå före det som nämnts ovan.

Kerstin Hedberg Nyqvist

Läs också på SvD Brännpunkt: Thomas Idergard: Barn är ingen rättighet.