Inte lätt att mäta religiositet

av MAGDALENA DAHLBORG

Med jämna mellanrum undersöker SOM-institutet vid Göteborgs universitet religiositeten i Sverige. Men vad är det egentligen som mäts, vad säger siffrorna och vilka slutsatser går att dra? En djupare analys av detta har gjorts av Erika Willander och Max Stockman för Myndigheten för stöd till trossamfund i rapporten ”Ett mångreligiöst Sverige i förändring”. Rapporten har utgått från SOM-institutets siffror, men problematiserar dessa utifrån myndighetens kännedom om, kontakt med och erfarenhet av de gemenskaper i landet som brukar betecknas ”religiösa samfund”. Såväl SOM-undersökningarna som myndighetens analys är ett löpande arbete, och nya rapporter kommer med jämna mellanrum.

Willander och Stockman tar sin utgångspunkt i frågan vad det egentligen är att ”vara religiös”. Är det att höra till ett religiöst samfund, att fira högtider med religiös innebörd, att bära ett namn med religiöst ursprung eller måste man vara praktiserande för att ”räknas”? Religion omfattar såväl trosuppfattningar som praktiker och identitet. SOM-institutet ställer alltid frågan ”Tror du på Gud?”, men utan att definiera vad som ligger i gudsbegreppet. Hur svarar den som har en polyteistisk inställning? Den som praktiserar en icketeistisk religion?

En annan viktig fråga är varför religion behöver kartläggas. För vem är det intressant i ett samhälle där många betraktar religionen som en privatsak (hur nu det skulle vara möjligt bortsett från det rent idémässiga)? Vilka risker finns när vi samtidigt vet att det förekommer diskriminering, och när flera av grupperna har utsatts och utsätts för förföljelse och diskriminering? Samtidigt, påpekar författarna, är just diskriminering, risk för förföljelse, likabehandling och värnandet om rätten att ha den trosuppfattning man har viktiga skäl att säkra kunskap om religiositeten i samhället. Kunskapsläget brister, och många fördomar finns i den allmänna debatten. I Sverige undviker man av integritetsskäl att samla in registerdata, och använder istället anonyma enkäter, vilket innebär att problem finns med lägre svarsfrekvens i vissa grupper, och att höga krav ställs på frågornas utformning. Överlag försvåras forskning om religion av det faktum att, som författarna säger, religionerna är ”så pass olika sinsemellan att man kan undra om de överhuvudtaget kan jämföras med varandra”.

Förutsättningarna för religiös tillhörighet har ändrats enormt under de senaste hundra åren. I Sverige blev religionsfriheten fullständig först under andra halvan av 1900-talet, och jämfört med andra europeiska länder finns i Norden en modell där majoritetskyrkan i praktiken varit eller är underställd staten, istället för en parallell struktur, och där många tillhör majoritetskyrkan utan att själva vara praktiserande eller ens troende (60 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan, 36 procent av befolkningen har svarat ja på frågan ”Tror du på Gud?”).

En intressant notering författarna gör är att de tio procent av befolkningen som tillhör någon religiös minoritet inte har förändrats nämnvärt vare sig i andel av befolkningen eller i fördelningen sinsemellan på tio år, trots stor invandring. Däremot har andelen som är medlemmar i Svenska kyrkan minskat från 74 procent av befolkningen till drygt 60. Andelen som inte tillhör någon religiös gemenskap har ökat något, men av dessa är det ändå omkring 15 procent som tror på Gud och som emellanåt ber. Av utrikes födda i Sverige uppskattas nära hälften vara kristna och en fjärdedel muslimer.

Ur katolsk synvinkel kan noteras att omkring två tredjedelar av katolikerna inte har besökt en gudstjänst under de senaste 12 månaderna när enkäten besvarades. Tyvärr ställer inte SOM-institutet några följdfrågor om varför – beror det på icketro, på ointresse, eller beror det i stället på att det är långt till närmaste församling eller att man inte trivs med församlingen där man bor? Det är känt att många katoliker går till den närmaste kyrkan, ”kyrkan mitt i byn”. Där är katolska kyrkan på många håll lite dåliga på att finnas. Som bland annat undersökts av Andreas Holmberg, evangelisk-luthersk biskop i Stockholms stift, är det istället Svenska kyrkan som får bära de pastorala och sociala behoven. 40 procent av katolikerna är idag födda och uppvuxna i Sverige, vilket gör det tveksamt att betrakta katolska kyrkan som ”invandrarkyrka”. Däremot vet vi inte om de som är födda och uppvuxna i Sverige också är praktiserande katoliker – en tredjedel av de katoliker som besvarat enkäten ber sällan eller aldrig.

Anmärkningsvärt är också att katolikerna är en av de grupper som har flest medlemmar med låg hushållsinkomst, men samtidigt den grupp som har störst andel högutbildade. Detta även när man jämför med den ekonomiskt starkare grupp som inte har någon religiös tillhörighet.

Willander och Stockman noterar att allt fler i landet saknar egen erfarenhet av religiös praktik, vilket gör att allt fler måste luta sig mot extern information som tv-serier (med tillskruvad dramatik och överdrifter), medier (som fokuserar problem och konflikter) och religionsundervisning där religion ofta skildras som någonting förlegat, exotiskt och udda (se till exempel Sveriges kristna råds rapport om kristna ungdomar). Det är uppenbart att undersökningar av det religiösa livet i Sverige behövs, och en stilla önskan är att fler skulle hitta även de fördjupande analyserna.

Magdalena Dahlborg 2020-10-24

På myndighetens hemsida kan man som pdf ladda ner rapporten ”Ett mångreligiöst Sverige i förändring” samt se en presentation av rapporten.

SOM-rapporten ”Svenska religionstrender” finns på Göteborgs universitet.

Flera aktörer, bland annat Sveriges kristna råd, har uppmärksammat kristna ungdomars utsatthet i skolmiljön. Rapporten ”Unga troende i samhället” finns som pdf.