Interreligiösa relationer i skarpt läge

av HEINZ WERNER WESSLER

I dessa dagar drar terrorn återigen genom Europa: Vad har gärningsmännen gemensamt, som i islams namn massakrerar människor på detta förfärliga vis? Är de fullständigt hämningslösa dårar, som hör hemma bakom lås och bom? Galningar, som hävdar att de har ett gudomligt uppdrag att få glorifiera blodshämnden, med slaktkniven som instrument för Guds vrede? De muslimska organisationerna distanserar sig tillsammans med den övervägande majoriteten av muslimer i vårt samhälle från den sjukliga hjärna som ligger bakom denna serie av enskilda dåd.

Men hur ska man handskas med gärningsmän som för det mesta knappt har någon förståelse för islamisk teologi, men som likväl sätter likhetstecken mellan sina våldsfantasier och religion? Mordet på läraren i Paris, Samuel Paty, den 16 oktober och den grymma halshuggningen på öppen gata skedde väl inte av en tillfällighet på en fredag, eftersom goda gärningar som utförs på denna av Allah anbefallda bönedag blir särskilt belönade.

Gärningsmannens bild av fienden är omväxlande den sekulära staten, ateismen, kristendomen (eller judendomen), eller den västliga civilisationen över huvud taget. Inom kristendomen är hela paletten av blasfemier mer eller mindre överspelad. Upprördheten över att en konstnär sänkte ett krucifix i sin egen urin var ju redan under 1980-talet snarast resignerad. Idag lyckas till och med de mest ondsinta blasfemier i såväl Frankrike som i Sverige knappast åstadkomma något större rabalder. Till och med president Macron gjorde i sin begripliga upprördhet denna dag gällande att blasfemin är en sorts rättighet.

Men även moderata muslimer blir upprörda över Muhammedkarikatyrer. Att skilja mellan andarna är emellertid inte lätt. Ofta döljer sig en radikalare önskan bakom den ädla etiketten om kampen för en större förståelse för muslimska angelägenheter. Det gäller exempelvis Kollektivet mot islamofobi i Frankrike (Collectif contre l’islamophobi en France, CCIF), som med hjälp av mycket pengar från Gulfstaterna tycks bedriva ett slags jihad med juridiska medel. Moderata muslimer har däremot svårt att entydigt distansera sig från detta, när de känner sig öppet provocerade, vilket återigen blir allt svårare att förstå för det alltmer sekulariserade Europa.

Den iransk-franske sociologen Farhad Khorokhavar anklagar den franska laïcismen för att genom att användandet av karikatyrer med hänvisning till rätten till hädelse oupphörligt trötta ut de troende. Landet skulle alltså ha sig självt att skylla för en del av den islamistiska terrorn. Detta rättfärdighetsresonemang är förvisso tveksamt, men det bör påpekas, när den kände indiske kritikern och författaren Pankai Mishra, själv en sekulariserad hindu, kritiserar kulturkämpen Emmanuel Macron. Laïcismen, är enligt Mishra på intet vis oskyldig. Kolonialismen legitimerade sig som ett upplysningsprojekt, vars ljus måste föras ut till och spridas i Afrikas, Asiens och Latinamerikas mörker.

Dessa kritiska frågor bör och måste ställas. Men den centrala samhälleliga utmaningen ligger dock i att hämta islam från samhällets periferi till dess mitt. Detta arbetar också kyrkorna med. Med tanke på vansinnesdygnen i Paris, Nice och Wien kan titeln på den nyligen utgivna encyklikan av påven Franciskus, Tutti fratelli, rentav framstå som ett kontrafaktiskt postulat – han riktar sig uttryckligen till alla, även icke-kristna. I februari 2019 undertecknade påven Franciskus och shejk Ahmed al-Tayeb, storimamen vid det islamiska al-Azhar-universitetet i Kairo, den islamisk-kristna förklaringen av Abu Dhabi. Detta dokument är det väl övervägda resultatet av en lång förhistoria inom den interreligiösa dialogen på högsta nivå. Dessa tankar har i sin tur vunnit insteg i Tutti fratelli.

Franciskus av Assisis resa i den av islam styrda världen och hans berömda möte med sultan Muhammad al-Kamil i Egypten, samtidigt som korsfararen och muslimska härar blodigt bekämpade varandra på slagfältet, ledde visserligen inte några konkreta resultat. Men detta möte i september 1219 kan i efterhand ses som den egentliga och profetiska handlingen som lade grunden för den islamisk-kristna dialogen. Världsreligionernas årligen återkommande fredsbön i Assisi knyter an till den denna erfarenhet: möte utan hierarki, vittnesbörd om sanningen, delande av erfarenheter, gemensamt sökande efter fred och gemenskap i en orolig och hotad värld. Dessa principer, som mer eller mindre kommer till uttryck i alla dialogdokument, gäller särskilt i svåra tider.

Heinz Werner Wessler 2020-11-04

Detta är en opinionstext och åsikter i denna är skribentens egna.