Intervju med kardinal Hummes, del 1 av 3

Inför Amazonassynoden intervjuade jesuitpater Antonio Spadaro kardinal Claudio Hummes, synodens ordförande. Signums hemsida publicerar intervjun i tre delar.

Del 1 av 3

Den 15 oktober 2017 kallade påven Franciskus till en biskopssynod för Amazonasregionen. Synodens primära mål är att ”finna nya vägar för evangelisationen hos den delen av Guds folk (i synnerhet urbefolkningar) som ofta glöms bort och som saknar framtidsutsikter på grund av den stora krisen i regnskogen”. Arbetsdokumentet publicerades den 8 juni 2018.

Amazonassynoden är del av kyrkans pågående omprövning av det pastorala projektet för att bättre kunna möta samtiden. Amazonas är ett geografiskt område som sträcker sig över många länder: Bolivia, Brasilien, Colombia, Ecuador, Peru, Venezuela, Surinam, Guyana samt franska Guyana. Regnskogen är en av världens viktigaste syrekällor, eftersom mer än en tredjedel av världens skog befinner sig där. Det är ett av världens största reservat för biologisk mångfald.

Under synoden kommer alla Amazonasregionens biskopar att närvara, liksom utvalda biskopar från resten av världen. Den brasilianska kardinalen Claudio Hummes har blivit utnämnd till synodens ordförande. Med tanke på hans långa erfarenhet som bland annat prefekt för den påvliga kleruskongregationen, har vi samtalat med honom om synoden och dess betydelse.

Amazonassynoden är ett kyrkligt möte som sätter ett specifikt geografiskt område i centrum. Det finns röster som oroar sig för att detta kan påverka kyrkans enhet. Vad anser ni?

Det pratas väldigt mycket om kyrkans enhet i dag. Och det är bra: enheten är någonting otroligt viktigt och grundläggande.  förstå denna enhet på ett sätt som gör mångfalden rättvisa, på samma sätt som inom treenigheten. Det vill säga, det är lika viktigt att betona att enheten aldrig får förstöra mångfalden. Synodens konkreta mål är att respektera denna mångfald inom en större enhet. Mångfald är en av enhetens stora rikedomar: det gör att enhet inte blir enformighet.

Mångfalden är alltså viktig för kyrkans liv?

Nu mer än någonsin måste kyrkan vara öppen för mångfald. De sydamerikanska länder som utgör Amazonas är ett uttryck för den sydamerikanska mångfalden, som kyrkan i Europa och världen över måste vara öppen för och välkomna. Jag känner att jag vill understryka detta, eftersom Amazonassynoden på sätt och vis är ett erkännande av vår partikularitet. Jag ser det på så sätt, att den sydamerikanska kyrkan kan bringa nytt ljus till den globala kyrkan, precis som kyrkan i Europa lyser av fornkyrkans antika ljus och delar med sig av det till resten av världen.

Kristendomen fann bördig jord i de europeiska kulturerna. Men det är bara en inkulturationsprocess, och det räcker inte. Påven påminner ofta att en enda kultur inte kan uttömma evangeliets rikedom. Kyrkan måste respektera denna ursprungliga europeiska inkulturation, men samtidigt vill kyrkan inte härska över andra kulturer.

Vi måste istället lära oss att uppskatta mångfalden hos andra kulturer: kyrkan kommer att berikas, inte hotas. Mångfalden är inte ett hot mot kyrkans enhet utan förstärker den snarare. Det är viktigt att inte frukta denna utveckling.

Hur exakt kommer synoden att bemöta situationen i Amazonas?

I synodprocessen har vi försökt först och främst att lyssna. Det räcker inte att följa formeln ”se, utvärdera, handla”. Lyssnade kommer först.

För att verkligen kunna ”se” måste man först lyssna: det räcker inte att titta på analyser om vad Amazonas är, eller vem och vad kyrkan i Amazonas är. Synoden är inte en abstraktion. Synoden måste bemöta och lyssna på befolkningarnas röster. Vi måste lyssna på dessa verkligheter, lyssna på smärtropen. Våra försök att leva upp till detta mål har berikat vår verksamhet på det metodologiska planet. Vårt ”seende” har inte varit analytikerns blick, som utvärderar en situation från långt håll. Vi har snarare försökt lyssna på riktigt.

Franciskus talar ofta om behovet av nya vägar, om behovet att vandra framåt. Vi får inte nöja oss med att upprepa det förflutna: vi måste leva i en tradition som växer utan att ständigt upprepa det som redan skett. Tror ni att ni kommer lyckas? Är det ens möjligt?

Synoden hålls inte för att upprepa det som redan sagts, trots att det förblir viktigt och teologiskt lärorikt! Det behövs ingen synod för att säga det redan sagda. En synod är något som behövs när det krävs nya lösningar. I vårt fall krävs det verkligen nya lösningar. Vi behöver inte förhindra förändring, inte göra motstånd, inte frukta det nya. Vi måste låta bli att hålla fast vid det som är gammalt som om det vore viktigare än det som är nytt. Nytt och gammalt måste samspela, det nya kommer att ge liv åt det gamla och stärka oss på vår gemensamma pilgrimsvandring.

Franciskus har sagt att vi måste tro på den helige Ande. Det är Anden som driver oss framåt. Påven har sedan början av sitt pontifikat uppmanat kyrkan att resa sig upp och inte vara för bekväm och statisk i sin teologi och syn på världen. Det förflutna är inte hugget i sten: det är också en del av historien, del av en tradition som rör sig ständigt mot framtiden. Varje generation måste fortsätta att vandra i denna tradition och på så sätt berika den. Kommer vi klara av det? Det enda vi kan göra är gå dit Anden blåser.