Intervju med kardinal Hummes, del 2 av 3

Inför Amazonassynoden intervjuade jesuitpater Antonio Spadaro kardinal Claudio Hummes, synodens ordförande. Signums hemsida publicerar intervjun i tre delar.

Del 2 av 3.

Det förflutna är också starkt präglat av ett kolonialt arv …

Absolut. Men den koloniala attityden finns än i dag, exempelvis hos vissa pentekostala rörelser som har kommit in i området.

Påven fördömer alla former av nykolonialism och uppmuntrar kyrkan undvika en sådan attityd i den evangeliska missionen. Kyrkan i Amazonas får inte bli en kolonial kyrka, vi får inte kolonisera urbefolkningarnas tro, andlighet och erfarenhet av Gud.

Hur förhåller sig kyrkan till urbefolkningarna i Amazonasområdet? Hur ska evangelisationen hos dessa grupper förstås?

Såväl tro som interreligiös dialog behöver finnas i en inkulturationssprocess. Vi får aldrig glömma att Gud alltid har varit närvarande hos urbefolkningarna, i deras historia och erfarenheter. De befinner sig redan i en relation med det gudomliga, som alla andra antika folkgrupper, i synnerhet de vi läser om i gamla testamentet. Alla har en historia där Gud är närvarande: Gud gör sig tillgänglig genom deras erfarenheter av andlighet, transcendens och det gudomliga. Vi kristna tror att Jesus Kristus är den sanna fräsningen och den definitiva uppenbarelsen som kan ge ljus åt alla folk. Evangelisationen måste sikta på att väcka en urbefolkningarnas kyrka som finns där för urbefolkningarnas skull. De måste kunna uttrycka sitt förhållande med Jesus Kristus på sitt eget språk: genom sina egna kulturer, historier och identiteter.

Har det uppstått motstånd mot denna vision för kyrkan i Amazonas?

Denna vision har gett upphov till både motstånd och missförstånd. Det finns de som känner sig hotade, eftersom de tror att deras ideologier och projekt inte kommer att respekteras. Först och främst bland dessa projekt, skulle jag säga, är det koloniala projektets våldsamhet: de som kommer till området för att hänsynslöst utnyttja resurserna och sedan försvinner hastigt, med fickorna fulla, men inte lämnar annat bakom sig än förödelse och utbredd fattigdom för de lokala gemenskaperna.

Det är viktigt att uppmärksamma sådant motstånd såväl i kyrkan som utanför den, exempelvis i regeringarna och de företag som är verksamma i området. Vi måste urskilja hur vi bäst bör förhålla oss gentemot detta motstånd.

Vad är det som orsakar detta motstånd?

Det teknokratiska paradigmet, tillsammans de ekonomiska intressen som följer av den, motsätter sig alla förändringsförsök. Det vill ohindrat fortsätta att kränka urbefolkningarnas grundläggande rättigheter och försumma alla riktlinjer för regnskogen skydd.  Det är ett paradigm som är villig att försvara sitt herravälde med våld. Men vi kan inte ge upp direkt. Vi måste bli indignerade. Inte på ett våldsamt sätt, men trots det måste vi vara bestämda och profetiska.

Vi kan inte naivt utgå ifrån att alla är villiga att föra dialog, eftersom det inte stämmer! Många människor är helt ovilliga att föra dialog. Därför måste vi först bli indignerade och vara profetiska, men sedan måste vi också förhandla pragmatiskt, och kanske på det sättet öppna den andra för dialog. Jesus själv bad oss att ingå förhandlingar när vi befinner oss i sådana situationer: ”Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar, för att se om han har råd med bygget?” (Luk 14:28). Kyrkan i Amazonas är medveten om att den måste vara profetisk gentemot de otaliga och ostraffade brott som begås mot människans värdighet.

Vad innebär det att vara profetisk?

Om vi ska vara profetiska kan vi inte nöja oss med att fördöma och peka ut orättvisor. Att vara profetisk innebär mycket mer än det. Profetian måste peka mot nya vägar; den måste kunna bringa nytt ljus och öppna den andre för dialog. Endast i det dialogiska mötet blir det möjligt att lyssna på varandra och förstå varandra.