Intervju med kardinal Karl Lehmann

av DAG HEINRICHOWSKI

I samband med att kardinal Karl Lehmann besökte Stockholm och Uppsala höll han vid Newmaninstitutet den 17 mars 2014 ett föredrag om Karl Rahners teologiska tänkande. Något som han i egenskap av utgivare av Karl Rahners samlade verk är väl skickad att göra. Signum fick tillfälle att samtala med kardinalen i anslutning till föredraget.

Herr kardinal, för drygt 13 år sedan upphöjdes ni av Johannes Paulus II till kardinal, tillsammans med den dåvarande ärkebiskopen av Buenos Aires, den nuvarande påven Franciskus. Vad kände ni efter det att han valts till Petri efterträdare förra året?

Det hade naturligtvis två sidor. Å ena sidan ville man – och det ville även jag – att vi skulle välja en icke-europé. Å andra sidan var det i lika hög grad klart att en icke-europé också skulle innebära nya utmaningar och erbjuda ett helt annorlunda perspektiv. Samtidigt innebar det en stor glädje och överraskning. Jag blev kolossalt glad över att det inte förekom någon nämnvärd diskussion – inte heller privat bland oss – om huruvida vi skulle välja en icke-europé eller inte. Det var egentligen självklart. Kardinal Bergoglio kände vi egentligen inte så väl, eftersom han så helt och fullt gått in för att vara biskop för sitt stift. Han sade ständigt: ”Mitt stift är min brud!”. Och därför är han i praktiken inte så berest. En av de viktigaste uppgifterna som han hade, förutom sitt stift, var som relator generalis vid en biskopssynod. Han var också framför allt ansvarig för slutdokumentet för de latinamerikanska biskoparnas generalförsamling i Aparecida 2007. I övrigt hade han, som sagt, inte haft så många kyrkliga uppdrag, men nu har han – som folk som var med då har berättat för mig – tydligt sagt: ”Det som kanske inte passar er européer, det måste vi säga!” Hans tydliga sätt, beslutsamhet och också en viss förmåga att få saker och ting genomförda utmärker honom redan – och det ville man väl också ha.

Ni har redan antytt det, men vilka är påvens starka sidor?

Den första är hans alltid lika överraskande djupa förankring i tron. I de tal som han håller varje morgon i Santa Martha har han i princip varje dag en överraskande tanke, som har djup och på intet sätt bara är rutin. Det är viktigt för mig. Han betonar också starkt i sin apostoliska skrivelse Evangelii gaudium hur viktig evangeliets förkunnelse är för kyrkans engagemang, även det sociala. Det utgör dokumentets stora huvuddel och är således mycket viktigt. Dessutom har han – som jag uppfattar det – för det första en god människokännedom när det gäller att välja ut personer. För det andra har han lätt att fatta beslut, när han har uppfattat något som rätt, och då har han för det tredje också förmåga att genomföra det han fått klart för sig. Nu fördelar han uppgifterna i kyrkan litet annorlunda. Han vill ha ett starkare hänsynstagande till biskopskonferenserna, ända till en viss – det måste helt visst klaras ut närmare – läroauktoritet för biskopskonferenserna. Han vill och han kommer att stärka biskopssynoderna, uppenbarligen ganska ordentligt. Naturligtvis har han en latinos eldighet och han kommer säkert också att här och där helt klart överraska. Detta märker också folk i hans omgivning, som naturligtvis i en organisation inte enbart gläds över att han då ibland agerar oberäkneligt. Men det tror jag bara gör oss gott (skratt).

Ni nämnde stärkandet av biskopskonferenserna och biskopssynoderna. Åt vilket håll styr ”Petri båt” [se målningen Navicella i Peterskyrkan. övers.anm.] sin stäv sedan början av detta pontifikat? Var väntar eventuellt oroligare vatten?

Här måste man enligt mitt förmenande vara observant, så att man inte isolerar påven på ett felaktigt sätt. Det finns en sorts okatolsk påvemyt. Påven behöver, för mycket av det han vill, kyrkan. Han behöver människorna, han behöver oss! Vi får inte låta honom stå ensam! Ibland hörs just från evangeliskt håll: ”Ja, om påven vill, så kan han göra det och det.” Men det är helt okatolskt. Påven måste även övertyga kyrkan, han måste få med sig henne, han måste ha medvandrare och så vidare. Utifrån detta tror jag att man måste avmystifiera det hela något. Han behöver oss, han behöver vår lojalitet, han behöver vår insats. Sedan tror jag att han kommer att sätta sin egen prägel, såsom han också redan gjort. Och han säger: ”Gå alltså ut till gränserna, inte bara ut i världen utan även till gränserna för den mänskliga existensen!” Där har han, enligt mitt förmenande, visat sin styrka genom att även nämna dessa situationer vid namn. Han kommer förmodligen inte att åstadkomma något ovanligt inom teologin. Jag vet att han också en gång ska ha sagt till prefekten för Troskongregationen: ”Teologin är er sak!” Inte därför att han är ointresserad. Han är ju själv väl bevandrad – inom Jesuitorden finns det ju helt klart en viss nivå. Han har ju fått en god utbildning där. Men jag tror att han redan nu, under de gångna tolv månaderna, genom spontanitet och uppmärksamhet har visat var han lägger tonvikten. Mycket är naturligtvis en fråga om en långsam omorganisation. När jag tänker på kyrkan så är det inte så enkelt, det som han nu företar sig: vare sig det handlar om Ekonomirådet, eller arbetet med Kardinalsrådet, med vilket han vill utveckla en egen strategi för reformerna. Å andra sidan är det ju inte så att allt börjar i dag, utan påven tar sig an det som hittills inte har haft så stora chanser. Det är det viktigt att komma ihåg.

Ni har redan nämnt jesuiterna. Vilken roll spelar denna andliga hemvist för Franciskus ämbetsutövning?

Denna roll är, menar jag, mycket viktig. När nu alltmer av det han tidigare publicerat blir översatt, ser man det allt tydligare. Från Rom, där jag tillbringade två veckor, har jag tagit med mig ett berg av nya saker, utgivna på italienska men ännu inte på tyska. Just Ignatius Andliga övningar spelar en stor roll. Men också en av Ignatius första följeslagare, Pierre Favre, som ju också vid ett tillfälle var i Mainz. I intervjun med jesuitpater Antonio Spadaro nämner påven att Pierre Favre å ena sidan vågade tala med alla människor, även de ovilliga. Å andra sidan betonar han åter dennes saktmod. Å ena sidan modet att frimodigt missionera, vilket kräver att vi ständigt går ut ur oss själva, och å andra sidan också en förblivande inkännande förmåga.

En av dem som upphöjdes till kardinaler i januari 2001 var kardinal Walter Kasper, som vid konsistoriet nu i februari höll ett föredrag över ämnet äktenskap och familj. Föredraget är en del av föreberedelserna inför de båda kommande synoderna kring detta tema. Vad förväntar ni er av dessa synoder?

Påven Franciskus ser uppenbarligen synoderna som lämpliga instrument för reformer. Hittills har dessa synoder – jag har själv deltagit i väldigt många synoder som teologisk rådgivare åt kardinal Döpfner och senare som medlem, och även sekreterare – inte använts för att effektivt fatta beslut om det som man tänkt sig. Visserligen har några påvar publicerat några viktiga skrivelser efter synoderna – men då har synoderna inte längre haft frågan i sin hand. Evangelii gaudium är ett sådant resultat av synoden om evangelisationen år 2012, men även Evangelii nuntiandi, Catechesi tradendae, Familiaris consortio är stora texter som kom till i samband med synoder. Men påven har, tror jag, helt andra avsikter. Därför utökar han biskopssynodens generalsekretariat med fler personer. Mycket är fortfarande föremål för förändring, han måste hitta personer som kan medverka och själva bidra till utformningen. Men även själva synoden måste ändra sitt beteende. Det räcker inte med att varje biskop bara läser upp det som han förberett hemma. Man måste ge sig in i en äkta dialog.

Från ärkestiftet Freiburg kom det också ett mycket uppmärksammat dokument – som även lästes här i Sverige – om hur frågan om de omgifta frånskilda ska hanteras i det pastorala arbetet. Hur värderar ni det?

Freiburg är mitt hemstift och ärkebiskopen min vän. Men jag tyckte, ärligt talat, inte att det var ett helt lyckat dokument. För det första, därför att dokumentet endast var undertecknat av den själavårdsansvarige i stiftet – så kan man inte göra. En sådan här sak är så pass viktig att ärkebiskopen själv måste stå bakom det hela, även utåt. Han blev ju tvungen till det senare, när han blev angripen.

För det andra, anser jag att den teologiska delen är ganska svag. Jag har själv sedan 1969 sysslat med denna fråga i vetenskapliga uppsatser och arbeten, i kommissionsuppdrag, även i Rom som teolog och biskop. Under de senaste dagarna har jag än en gång ägnat mitt herdabrev åt detta ämne. Jag menar att man måste ha tålamod. Det kommer inte att gå så fort som somliga personer vill. Många saker har helt enkelt inte mognat tillräckligt. Världskyrkan har också här olika perspektiv; de afrikanska kardinalerna sade exempelvis vid mötet i Rom i februari: ”Ja, vi har ett liknande, om än inte likadant, problem.” Nämligen den så kallade successiva polygamin, att man har flera bihustrur efter varandra, som man i vissa situationer skickar iväg. Om detta säger kardinalerna: ”Det är djupt rotat i stamgenen hos oss. Det är inte så lätt att rensa ut.” När den första synoden, den så kallade extraordinarie biskopssynoden, samlas i höst består den ju huvudsakligen av ordförandena för biskopskonferenserna. Det kommer då att handla mycket om att göra en situationsanalys, för att se hur pass eniga man är. Jag tror också att det behövs. Hösten 2015 träffas sedan den ordinarie biskopssynoden, till vilken medlemmarna kommer att väljas. Jag tror att det viktigaste kommer att äga rum mellan de båda synoderna. Framför allt hänger det på Instrumentum laboris, som är det förberedande arbetsdokumentet inför höstens möte, att bland annat utvärdera de genomförda enkäterna. Mycket hopp, således, men ännu ingen visshet.

Den nye ordföranden för den tyska biskopskonferensen, kardinal Marx, är bland annat också medlem av Kardinalsrådet, som ger påven Franciskus råd i reformeringen av
kurian. Vilken världskyrklig roll spelar – inte bara med tanke på personen Marx – den tyska katolska kyrkan?

Detta sker naturligtvis på många olika sätt. Bland annat genom de biskopliga organisationerna, som exempelvis Bonifatiuswerk, Renovabis, Misereor och Adveniat. Här uträttas väldigt mycket. Vi har fortfarande många missionärer, kvinnor och män, som tjänar evangeliet över hela jorden. Dessutom tror jag att vår teologi fortfarande kan betyda mycket för många problem, framför allt när det gäller att utveckla socialläran. Och sedan naturligtvis också punktvis, när påven kallar på oss och vill höra vår åsikt. Det vet jag efter ett enskilt samtal med honom i januari, att han redan nu väljer ut några när detta visar sig vara lämpligt.

I ert föredrag talade ni om Karl Rahner och hans teologi. Vad kan detta – kortfattat – säga oss i dag?

För det första är det en teologi som står människan väldigt nära. Den så kallade antropologiska vändningen inom denna teologi vittnar också om detta. Men den är samtidigt en mycket kyrklig teologi, som verkligen går att förstå överallt.

Hur var förhållandet mellan Karl Rahner och Joseph Ratzinger?

Båda arbetade en tid nära tillsammans vid konciliets början, det kan jag själv vittna om. Det gällde framför allt konciliekonstitutionen Dei Verbum, om uppenbarelsen, där de båda tillsammans författade ett alternativt utkast. Vem som skrev vad är inte så lätt att klara ut. Karl Rahner var den 13 år äldre och den som hjälpte den fortfarande unge Ratzinger i karriären, eftersom han insåg hans potential. En hjälp som Ratzinger sedan naturligtvis inte hade något behov av i samband med synoden, eftersom han i egenskap av rådgivare till kardinal Frings nästan hade samma rang. Rahner och Ratzinger publicerade också två viktiga böcker tillsammans: Den ena om primat och episkopat och den andra om begreppet uppenbarelse. I det avseendet har de mycket gemensamt. Detta förändrades senare något, i slutet av synoden. De dittillsvarande fronterna blev litet annorlunda, så att det ibland här och där förekom spänningar, exempelvis i bedömningen av det som blev Gaudium et spes. Men när Rahner gav ut Grundkurs des Glaubens: Einführung in den Begriff des Christentums fick den några vänliga kommentarer från Joseph Ratzinger.

Även om de båda teologerna hade olika begåvningar och olika talanger, så uppskattade de varandra. Och i sin olikhet var de båda medvetna om att kyrkan behövde deras olika gåvor.

Slutligen: Några medlemmar av Sveriges unga katoliker driver bloggen Confessiones och har bett mig att fråga er om ni har något budskap till Sveriges unga katoliker. Vad skulle ni avslutningsvis vilja säga till dessa unga kristna?

Jag har under min korta vistelse (den tredje inom loppet av tre år) upplevt en mycket positiv uppbrottsstämning bland katolikerna, det är helt häpnadsväckande vad man egentligen kan åstadkomma – trots att man är en minoritet. Kyrkan behöver unga människor, som blåser nytt liv i traditionerna och kontinuiteten, inom vilka en stor vishet ligger förborgad. Varje generation måste också själv erfara nyttan av dessa och denna sanning och låta den komma till uttryck, och i det avseendet skulle jag vilja säga: Coraggio! Ni kan ha hopp och tillförsikt!

Stort tack för intervjun, herr kardinal.

Översättning: Per Lindqvist