Intervjun med påven Franciskus – fullständig version

img_0001 I dag, fredag den 28 oktober, offentliggörs en lång intervju som Signums chefredaktör Ulf Jonsson har fått möjlighet att göra med påven Franciskus inför hans besök i Sverige. Intervjun gjordes i slutet av september i vardagsrummet i påvens bostad i Vatikanen.

Intervjun har i dag på fredagseftermiddagen offentliggjorts i Rom på italienska och i en något nerkortad version på svenska och engelska på Dagens Nyheters hemsida. Här nedan publicerar nu Signum  den fullständiga versionen av intervjun på svenska. Intervjun kommer också att i sin helhet publiceras i nästa nummer av Signum, som utkommer på måndag, den 31 oktober.

Intervjun finns både på engelska och på italienska på denna hemsida: www.laciviltacattolica.it

Red. 2016-10-28

 

———

 

Låt oss vandra framåt tillsammans!

– En intervju med påven Franciskus inför hans besök i det svenska ekumeniska landskapet.

av Ulf Jonsson S.J.

Den 31 oktober kommer du att besöka Lund och Malmö för att delta i det ekumeniska högtidlighållandet av 500-årsminnet av reformationen, som arrangeras i samverkan mellan Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för de kristnas enhet. Vilka förhoppningar och förväntningar har du inför denna historiska händelse?

Det som först faller mig in kan uttryckas mycket kortfattat: jag vill att vi kommer varandra närmare. Min förhoppning och min förväntan är att komma närmare mina bröder och systrar. Det gör oss alla gott att komma närmare varandra. När vi distanserar oss från varandra, så är det till skada för oss. När vi distanserar oss från andra, stänger vi in oss i oss själva. Vi blir isolerade monader, oförmögna att möta varandra. Då börjar vi leva utifrån vår rädsla. Vi behöver i stället lära oss att överskrida våra gränser för att kunna möta de andra. Om vi inte gör det, så kommer också vi kristna att skadas av våra splittringar. Min förhoppning är att jag ska lyckas ta ett steg som för oss närmare varandra, att komma närmare mina bröder och systrar som lever i Sverige.

 

I Argentina utgör lutheranerna en ganska liten minoritet. Har du haft några direkta kontakter med lutheraner tidigare?

Ja, faktiskt en hel del. Jag minns fortfarande mitt första besök i en luthersk kyrka, det var i deras huvudkyrka i Argentina, på calle Esmeralda i Buenos Aires. Jag var 17 år då och jag har den dagen i gott minne. Det var en arbetskamrat till mig, Axel Bachmann, som gifte sig. Han var farbror till den lutherska teologen Mercedes García Bachmann. Även mamman till Mercedes, Ingrid, jobbade på samma laboratorium där jag jobbade. Det var första tillfället som jag var med om en luthersk gudstjänst.

Det andra tillfället blev av stor betydelse för mig personligen. Vi jesuiter har en teologisk högskola i San Miguel, där jag undervisade. I närheten, mindre än 10 kilometer därifrån, ligger den lutherska teologiska högskolan. Rektorn där var en ungrare, Leskó Béla, verkligen en utmärkt person. Med honom hade jag mycket hjärtliga kontakter. Jag var professor och innehade lärostolen i andlig teologi. Jag bjöd in professorn i praktisk teologi vid den lutherska högskolan att komma till oss och att hålla föreläsningar tillsammans med mig. Han var svensk och hette Anders Ruuth. Det var en svår period av mitt liv på det själsliga planet. Jag hade stort förtroende för honom och jag öppnade mitt hjärta för honom. Han var en stor hjälp för mig i den situationen. Han sändes sedan till Brasilien – han var bra på portugisiska – och därefter återvände han till Sverige. Han skrev också sin avhandling om det brasilianska trossamfundet Guds rikes universella kyrka. Han började arbeta på den i Brasilien på 70-talet, han skrev den på svenska, men den hade också ett kapitel på engelska. Jag råkade komma över den och läste kapitlet på engelska. Det var en riktig skatt att upptäcka den. Åren gick och så småningom blev jag hjälpbiskop i Buenos Aires. En dag kom ärkebiskopen i Uppsala på besök till oss, och eftersom kardinal Quarracino i Buenos Aires var bortrest just då blev det jag som tog emot besöket från Uppsala. Han inbjöd mig till mässan i Nordiska kyrkan på calle Azopardo i Buenos Aires, den som tidigare kallades Svenska kyrkan. Jag pratade med honom om Anders Ruuth, som sedan besökte Argentina en gång till för att hålla en vigsel. Det var sista gången som vi sågs. En dag ringde mig en av hans båda söner – den som är musiker, den andre är läkare – och berättade för mig att han hade avlidit.

Ett annat kapitel av mina kontakter med lutheraner hänger ihop med kyrkan i Danmark. Jag hade goda relationer med en pastor där, Albert Andersen, som nu bor i USA. Han inbjöd mig två gånger att predika. Den första gången var det i ett liturgiskt sammanhang. Det blev en känslig situation och för att undvika svårigheterna kring frågan om deltagandet i nattvarden firade han ingen mässa den dagen utan höll istället en dopgudstjänst. Senare inbjöd han mig till att hålla ett föredrag för ungdomarna i deras församling. Jag minns att vi senare hade ett ganska tillspetsat meningsutbyte på distans, när han hade flyttat till USA. Han klandrade mig på grund av något som jag sagt om en lag som reglerade religiösa problem i Argentina. Men jag måste säga att han framförde sina klagomål på ett hederligt och seriöst sätt, som en verklig vän. När han återvände till Buenos Aires sökte jag upp honom för att be om ursäkt, för jag hade faktiskt uttryckt mig på ett sårande sätt i det fallet. Sedan blev jag också mycket god vän med den argentinske pastorn David Calvo i den Förenade evangelisk-lutherska kyrkan i Argentina. Också han var en förträfflig person.

Jag minns också att jag en gång återvände till kyrkan på calle Esmeralda, som jag besökt som tonåring. Det var i samband med ”Bibelns dag” som brukade firas i Buenos Aires i slutet av september. Där träffade jag Mercedes García Bachmann och vi hade ett samtal med varandra. Det var det sista mötet med lutheraner som jag hade på det institutionella planet under min tid som ärkebiskop av Buenos Aires. Men jag har fortsatt att ha kontakter med enskilda lutherska vänner på det personliga planet. Men den som har betytt allra mest för mig personligen är Anders Ruuth. Jag tänker på honom med stor tillgivenhet och tacksamhet.

När Svenska kyrkans ärkebiskop kom hit och besökte mig så nämnde jag denna vänskap mellan oss båda. Det var alltså i samband med ärkebiskop Antje Jackeléns officiella besök här i Vatikanen i maj 2015. Jag har också det besöket och det fina tal som hon höll då i gott minne. Jag träffade henne dessutom i samband med helgonförklaringen av Maria Elisabeth Hesselblad. Då fick jag även tillfälle att hälsa på hennes man. De är verkligen älskvärda personer båda två.

Som påve har jag också predikat i den lutherska kyrkan här i Rom. Jag blev mycket berörd av de frågor som jag fick vid det mötet. Särskilt frågan från en liten pojke och frågan från en kvinna som undrade över interkommunion. Det är angelägna och djupgående frågor. Och pastorn i den församlingen är verkligen en utmärkt person.

 

I den ekumeniska dialogen borde de olika samfunden kunna berika varandra ömsesidigt med det bästa i sina respektive traditioner. Vad kan den katolska kyrkan lära sig av den lutherska traditionen?

Jag kommer att tänka på två ord: reform och Bibeln. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Det första ordet är reform. Luthers avsikt var från början att genomföra en reform när kyrkan befann sig i en svår situation. Luther ville skaffa fram medicin i ett allvarligt läge. Men det ledde till en splitting, inte till en reformprocess för kyrkan som helhet. Det berodde också på politiska faktorer som cementerade splittringen. Jag tänker exempelvis på principen cuius regio eius religio (folket ska ha furstens religion). Men reformer är av fundamental betydelse, för kyrkan är semper reformanda (hon behöver ständigt reformeras). Det andra ordet är Bibeln, som är Guds ord. Luther tog ett avgörande steg genom att sätta Guds ord i händerna på folket. Betydelsen av reformer och av Bibeln är de två fundamentala element som vi kan få en fördjupad uppskattning av genom att se på den lutherska traditionen. Jag kommer i detta sammanhang också att tänka på generalkongregationerna innan konklaven [övers. anm.: kardinalernas gemensamma överläggningar innan de valde Bergoglio till påve i mars 2013] och hur kraven på reformer inom kyrkan var mycket levande och närvarande under våra diskussioner där.

 

Bara en gång tidigare i historien har en påve besökt Sverige. Det var Johannes Paulus II år 1989. Det var en tid präglad av ekumenisk entusiasm och av en stark längtan efter enhet mellan katoliker och lutheraner. Sedan dess verkar den ekumeniska rörelsen har förlorat fart och nya hinder har dykt upp på vägen. Vilka tycker du är de bästa sätten att främja de kristnas enhet i dag?

Givetvis behöver teologerna fortsätta att studera och samtala om frågorna, det är ingen tvekan om den saken. Den teologiska dialogen måste fortsätta, vi måste gå framåt på den vägen. Jag tänker på de resultat som redan har uppnåtts på den vägen, i synnerhet det viktiga ekumeniska dokumentet från 1999 om rättfärdiggörelseläran. Det var ett stort steg framåt. Visst, efteråt har det visat sig svårt att komma vidare, eftersom man närmar sig en del teologiska frågor på så olika sätt. Jag har frågat patriarken Bartolomeus (övers. anm.: ortodoxa kyrkans överhuvud i Konstantinopel) om ryktet stämmer att patriarken Atenagoras redan 1964 sade till påven Paulus VI: ”Låt oss båda gå framåt tillsammans. Teologerna kan sitta på sin ö och diskutera med varandra.” Han sade att det ryktet är sant. Men visst, vi behöver fortsätta den teologiska dialogen, även om det inte är enkelt.

Personligen tror jag att vi behöver fokusera på gemensam bön och sociala insatser, snarare än på entusiasm. Att arbeta gemensamt för att hjälpa de sjuka, fattiga och fängslade är en djup och effektiv form av dialog. Jag tänker också på uppfostran. Det är viktigt att verka gemensamt och inte sekteristiskt. Ett kriterium som vi i vart fall måste ha klart för oss är att det är en synd att bedriva kyrklig proselytism. Benedictus XVI har sagt oss att kyrkan inte växer genom proselytism utan genom att vara attraktiv. Proselytism bygger på en syndfull attityd och den bidrar till att man betraktar kyrkan enbart som en organisation. Att tala med varandra, att be och arbeta tillsammans, det är vad vi behöver göra. Ser du, när det gäller enhet så finns det en som aldrig gör några misstag, det är fienden, djävulen, som tar varje chans att skapa splittring. Men när de kristna förföljs och dödas så är det för att de är kristna, inte för att de är lutheraner, kalvinister, anglikaner, katoliker eller ortodoxa. Det finns en martyriets ekumenik.

Jag minns något som kyrkoherden i församlingen St Joseph i Wandsbek, en stadsdel i Hamburg, berättade för mig. Han arbetade för helgonförklaringsprocessen av tre martyrer som giljotinerades på order av Hitler eftersom de hade bedrivit katekesundervisning. De avrättades, den ene efter den andre, dömda för samma brott. De två första var katoliker, den tredje var en luthersk pastor. Blodet från alla tre blandades med varandra under giljotinen. Kyrkoherden berättade för mig att det kändes omöjligt för honom att driva kanonisationsprocessen för de båda katolikerna utan att också inkludera den tredje martyren, lutheranen. Men jag minns också en predikan som Paulus VI höll i Uganda 1964 då han samtidigt talade om både anglikaner och katoliker som blivit martyrer. Jag kom att tänka på den saken när jag själv besökte Uganda. Samma sak händer också i våra dagar: ortodoxa och koptiska kristna som dödas i Libyen. Det är en martyriets ekumenik. Alltså: det gäller att be tillsammans, att arbeta tillsammans och att upptäcka martyriets ekumenik.

 

Ett av de stora hoten i vår tid är terrorismen, som inte sällan motiveras i religiösa termer. Denna fråga togs upp vid det internationella interreligiösa mötet i Assisi den 20 september. Hur upplevde du det mötet?

Deltagarna kom från alla de olika religioner som den katolska Sant Egidio-rörelsen har kontakt med. Det var de som inbjöd deltagarna och jag träffade dem som de valt att bjuda in. Det var många som deltog, och mötet var mycket respektfullt och präglades inte av någon synkretism. Vi talade om freden och om allas vår längtan efter fred. Tillsammans formulerade vi ett kraftfullt uttalande om fred, som alla religioner vill ha. Man kan inte utöva våld i religionens namn, i Guds namn. Att handla så är en hädelse, det är någonting djävulskt.

I dag tog jag emot en grupp på cirka 400 personer som drabbats av attentatet i Nice; människor som själva skadats eller som förlorat sina nära och kära i attentatet. Galningen som utförde denna massaker menade att han handlade i Guds namn. Stackars människa som är så helt förvirrad. Med all kärlek, men man måste säga att den som försöker att rätttfärdiga sådant i Guds namn är fullständigt förvriden i sitt inre. Men eftersom det faktiskt förekommer sådant är möten som de i Assisi viktiga.

 

På senare tid har du själv också talat om förtalets terrorism. Vad menar du med det? Och hur övervinner man det?

Ja, det är en mer mental och ogripbar form av terrorism, en last som är svår att utrota. Jag beskriver förtal och falsk ryktesspridning som ett slags terrorism, för det är en form av grovt våld mot andra. Vi bär alla i vårt inre på denna kapacitet att svärta ner andra. Det är en last som kan utrotas bara genom en djup sinnesändring, en omvändelse. Problemet med denna last är att vi alla, varje människa, är kapabel att förvandlas till terrorist bara genom att helt enkelt använda språket. Jag pratar alltså här inte om strider som äger rum inför öppen ridå, som i krig. Jag pratar om en lömsk och fördold form av terrorism som använder ord som bomber som exploderar och orsakar stor förödelse i människors liv. Det är en form av kriminalitet och roten till denna terrorism är arvsynden. Det är ett sätt att skaffa sig själv rum genom att förgöra den andre. Det behövs en djup hjärtats omvändelse för att övervinna denna frestelse, man behöver rannsaka sig själv ordentligt på denna punkt. Svärdet dödar många människor, men tungan dödar ännu flera. Som det heter i tredje kapitlet i aposteln Jakobs brev: ”Tungan är en liten lem som kan sätta en hel skog i brand.” Den kan bli en ondskans eldstad som bränner upp hela vårt liv. Tungan kan vara full av dödligt gift. Det är en form av terrorism som är svår att kuva.

 

Religionen kan vara en välsignelse, men den kan också vara en förbannelse. Massmedia rapporterar ofta om konflikter mellan religiösa grupper runt om i världen. Somliga menar att världen vore en fredligare plats om inte religionen fanns. Vad svarar du på den kritiken?

Jag skulle säga att det inte är religionen som är orsaken till våldet. Orsaken till våldet står istället att finna i en form av avgudadyrkan som kan kopplas samman med religionen. Det sker när man gör pengar, fiendskap eller rummet till sin gud, när man låter sig ledas av begäret att behärska ett territorium och låter rummet bli viktigare än tiden. Det är en form av avgudadyrkan av rummet, en vilja att härska, och den kan koppla ihop sig med religionen som ett elakartat virus.

Avgudadyrkan är en vanställd form av religion, en felutvecklad religion. Jag brukar kalla det för en immanent form av transcendens. Det är alltså ett självmotsägande fenomen. Verklig religion utvecklar istället människans kapacitet för transcendens, hennes möjlighet att överskrida sig själv i riktning mot det absoluta. Fenomenet religion handlar om det transcendenta, det har att göra med det sanna, det goda, det sköna och med enhet. Om denna öppenhet mot det transcendenta saknas, då rör det sig inte verkligen om religion. Då är det istället avgudadyrkan. Människans öppenhet mot det transcendenta kan omöjligen vara orsaken till våld och terrorism, för denna öppenhet går alltid hand i hand med sökandet efter sanning, godhet, skönhet och enhet.

 

Du har uttryckt dig mycket tydligt om den fruktansvärda situation som de kristna befinner sig i på vissa håll i Mellanöstern. Finns det fortfarande något hopp om en fredlig och human utveckling för de kristna i dessa länder?

Jag tror inte att Herren kommer att lämna sitt folk ensamma, han kommer inte att överge dem. När vi läser i Bibeln om de svåra prövningar som Israels folk fick genomgå eller när vi minns martyrernas lidanden, kan vi konstatera att Herren alltid har kommit sitt folk till hjälp. Vi kan tänka på berättelsen i Andra Mackabeerboken om modern och hennes sju söner som led martyrdöden. Eller på den skriftlärde Elasars martyrium. Martyriet är säkerligen också ett av uttrycken för det kristna livet. Vi kan tänka på den helige Polykarpos [övers. anm.: kristen martyr som dog ca 155 e. Kr.] och brevet till församlingen i Smyrna, som berättar om hur han arresterades och dödades. Ja, Mellanöstern är i våra dagar martyrernas territorium. Tveklöst kan vi tala om Syrien som ett martyrernas land.

Jag vill berätta om ett minne som har fastnat i mitt hjärta. När jag besökte ön Lesbos träffade jag en pappa med två barn. Han berättade för mig hur högt han älskade sin fru. Han var muslim och hon var kristen. När terroristerna kom, ville de att hon skulle ta av sig korset som hon bar, men det ville hon inte. Då halshögg de henne inför hennes man och barn. Och mannen fortsatte och sade till mig: ”Jag älskar henne så mycket, så mycket.” Ja, hon är en martyr. Och en kristen vet att det ändå finns hopp. Martyrernas blod är kristendomens utsäde, det har de kristna alltid vetat.

 

Du är den förste icke-europeiske påven sedan mer än 1200 år, och du har ofta satt fokus på kyrkor som hittills har levt mer i periferin. Var kommer katolska kyrkan att vara mest vital om 20 år? Och vad kan kyrkan i Europa ha att tillföra den globala katolska kyrkan?

Frågan är formulerad i rumsliga termer, men jag har en allergi mot att tänka i rumsliga kategorier. Fastän jag brukar säga att man ser saker och ting klarare i periferin än i centrum. Vitaliteten i en gemenskap beror inte på rummet, på geografin, utan på andan. Det är sant att det finns en anda av frisk fläkt i de unga kyrkorna. Och det finns äldre kyrkor som är sömniga, som mest intresserar sig för att bevara sin ställning i ett visst territorium. Jag skulle inte säga att de saknar Guds Ande, men att de är instängda i en rigid organisation som är rädd att förlora sin plats. Man ser tydligt att kyrkorna i somliga länder saknar vitalitet. I denna mening kan man säga att vitaliteten i periferin ger Anden större utrymme att verka.

Kyrkorna måste akta sig för risken att bli gamla på ett dåligt sätt. Vi behöver återigen läsa andra kapitlet i profeten Joels bok, där det heter att ”era gamla män ska ha drömmar och era unga män se syner.” De gamlas drömmar öppnar möjligheten för de unga att ha nya visioner, så att vi kan få en ny framtid. Kyrkorna är ibland instängda i sina egna planeringar och organisationer. Visst, jag medger att sådant också behövs, men jag har stora svårigheter att se hur organisatoriska lösningar skulle kunna skänka oss nytt hopp. Anden vill ge oss en knuff så att vi går framåt. Och Anden visar sig i förmågan att drömma och att profetera. Som jag ser det är detta en utmaning för hela kyrkan. Relationen mellan de gamla och de unga är en av vår tids stora utmaningar för kyrkan, för hennes förmåga att föryngra sig. Därför uppmanade jag ungdomarna på Världsungdomsdagen i Krakow att de ska prata med sina far- och morföräldrar. Kyrkan blir ung på nytt när de unga pratar med de äldre och när de äldre kan drömma om stora saker, som får de unga att profetera. Om de unga inte profeterar, så får kyrkan ingen luft.

 

När du besöker Sverige så besöker du ett av världens mest sekulariserade länder. Majoriteten tror inte på Gud och religionen spelar en mycket begränsad roll i samhället. Vad fattas den människa som inte tror på Gud?

Det handlar inte om att någonting saknas hos den människan. Det handlar istället om att en sådan människa inte utvecklar sin förmåga till transcendens på ett fullödigt sätt. Det är vår förmåga till transcendens, att överskrida oss själva, som bereder plats åt Gud i vårt liv. Och här kan även små steg på vägen vara viktiga, de kan avgöra om vi blir ateister eller agnostiker. Som jag ser det blir det problematiskt när människor stänger in sig i sig själva och börjar betrakta det egna livet som färdigt och perfekt i sig självt. Då förlorar människan behovet av en radikal transcendens. Men för att öppna andra människor för det transcendenta behöver man inte använda sig av många ord och diskussioner. Det märks när en människa är öppen för det transcendenta, hon blir själv ett levande vittnesbörd.

Under lunchen som jag hade tillsammans med några ungdomar i Krakow så frågade mig en av dem: ”Vad ska jag säga till min kompis som inte tror på Gud? Hur ska jag omvända honom?” Jag svarade: ”Det sista du ska göra är att prata. Lev ditt liv helt enkelt! Det vittnesbörd som du ger med ditt liv kanske en dag får honom att fråga dig varför du lever som du gör.”

Jag är övertygad om att den människa som inte tror på Gud eller som inte söker Gud ännu inte har berörts av den inre oro och längtan som väcks i mötet med ett äkta vittnesbörd. Men det är en erfarenhet som är svårare att göra när allt i ens liv är enkelt och lätt. Därför menar jag att svaret på ateismen, alltså på människans oförmåga att öppna sig för det transcendenta, verkligen ligger i bönen och i vittnesbördet.

 

I Sverige är katolikerna en liten minoritet, till stor del bestående av immigranter från all världens hörn. Några av dem kommer du att träffa när du firar mässan i Malmö den 1 november. Hur ser du på katolikernas roll i en kultur som den svenska?

Ett sunt sätt att leva tillsammans innebär, som jag ser det, att var och en får leva i enlighet med sin tro och får vittna om sin tro för andra i en anda av ekumenisk öppenhet. Man kan inte vara både katolik och sekteristisk, det är två oförenliga hållningar. Av den anledningen hade jag från början heller inte tänkt att fira en mässa med katolikerna under den här resan. Jag ville insistera på det ekumeniska vittnesbördet. Men sedan reflekterade jag mera ingående över min roll som herde för dessa katoliker, som dessutom kommer att resa till Malmö också från grannländer som Norge och Danmark. Så jag bestämde mig för att förlänga resan med en dag och att stanna för att fira en mässa, för att tillmötesgå det starka önskemål som framförts från katolikerna. Men jag ville att mässan inte skulle firas på samma dag och inte på samma plats som det ekumeniska mötet, för att nivåerna inte skulle blandas ihop. Det ekumeniska mötet måste få behålla sin viktiga betydelse i enhetens anda. Det är också min anda. Jag vet att detta också har skapat organisatoriska problem här i Rom eftersom jag kommer att vara i Sverige på Allhelgonadagen, som är en viktig dag här i Rom. Men jag beslutade att göra så här, och jag hoppas kunna undvika att det ger upphov till missförstånd.

 

Du är jesuit. Sedan 1879 har jesuiterna varit verksamma i Sverige genom bland annat församlingsarbete och retreatverksamhet, senare också genom tidskriften Signum och högskolan Newmaninstitutet. Vilka uppgifter och värden tycker du borde höra hemma i jesuiternas verksamhet i vår tid i ett land som Sverige?

Jag tror för det första att jesuiterna i Sverige borde prioritera att på olika sätt vara i dialog med människorna i det sekulära samhället, med dem som inte är troende; att samtala med dem och på olika sätt dela, förstå och vara närvarande i deras livsvärld. Sedan kommer givetvis också den ekumeniska dialogen. Peter Favre borde vara förebilden för jesuiterna i Sverige, han som ständigt var på väg och som leddes av en god och öppen anda. Jesuiter ska inte fastna i rigida strukturer. Vi behöver ha ett öppet sinne. Visst, vi behöver också ha strukturer. Men inte rigida strukturer.

 

Till slut en mer personlig fråga. Vad betyder Jesus för Jorge Mario Bergoglio?

För mig är Jesus den som ser på mig med barmhärtighet och som har räddat mig. Min relation till honom bygger hela tiden på den grunden. Jesus har gett mig meningen med mitt liv här på jorden, och dessutom hoppet om ett evigt liv. Han har sett på mig med barmhärtighet, han har gripit tag i mig och sänt mig på min väg genom livet. Och han har gett mig en viktig nådegåva, nåden att kunna skämmas, att kunna känna skam. Mitt andliga liv finns beskrivet i kapitel 16 i profeten Hesekiels bok. I synnerhet mot slutet av kapitlet när Herren upprättar sitt förbund med Israel och säger: ”Du ska inse att jag är Herren. När jag ger dig förlåtelse för allt vad du gjort skall du minnas och blygas, så att du inte kan öppna munnen av skam, säger Herren.” Erfarenheten av skam är någonting positivt, den får dig att inse din kallelse, vem du är och den undergräver högmodet och högfärden.

 

Vi har pratat om ditt kommande besök i Sverige. Hur hoppas du att det blir?

Det som jag spontant kommer att tänka på är detta: låt oss vandra framåt tillsammans! Låt oss inte stänga in oss i rigida framtidsplaner, låt oss vara öppna för reformer.

Välkommen till Sverige i slutet av oktober, påve Franciskus!

Tack så mycket!