Island antager vårt katolska credo på alltinget år 1000

Av Johannes Gunnarsson

Med anledning av det 100-årsjubileum som det isländska alltinget i år högtidligen firar (930–1930) ville jag erinra om det största dåd, som denna vördnadsvärda institution har fullbordat: det utomordentligt högtidliga antagandet av den katolska tron på Thingvellir år 1000. Liksom man på hjältars och andra stormäns minnesdagar gärna talar om deras största bedrifter passar det bra att behandla detta ämne vid alltingets 1000-årsjubileum.

I hela världshistorien känner man icke någon liknande händelse. Missionsarbetet på Island hade under denna tid ett fullständigt säreget tillvägagångssätt och utvecklingen av detta verk sker med ens så plötsligt, att man står helt förundrad inför dess resultat. Det är som en växt som på en sekund på ett fullständigt oväntat – man kunde nästan säga fullständigt övernaturligt sätt utan några synliga förberedelser slår ut och visar hela sin blomsterskrud. En i våra ögon ytterst oansenlig liten orsak utvecklar sig på ett ögonblick och på ett man kunde säga fantastiskt sätt, och dock står man här inför betydelsefulla, hundraåriga verkningar.

Island som för några dagar, ja, man kunde säga för ett dygn sedan var ett fullständigt hedniskt land med en relativt ringa kristen befolkning blir den 24 juni år 1000 ett alltigenom katolskt rike.

Denna överväldigande snabbhet varmed kristendomens antagande skedde har städse varit en gåta och kommer sannolikt städse att så förbliva åtminstone till en del. Man har svårt för att tro att en så plötslig och storslagen verkan har kunnat bliva beståndande särskilt i de ting som ligga varje människa allra mest om hjärtat, hennes religionsangelägenheter.

Det är fullständigt uteslutet att fruktan eller en eller annan mindre nobel känsla härvid spelat in och förmått dessa nordiska hövdingar att blott på ett yttre sätt antaga tron. Mot ett sådan antagande resa sig många fakta icke minst deras välbekanta hjältemod och ädelmodiga sinnelag. För övrigt utgjorde hedningarna tingets flertal och stodo där beväpnade och redo till strid.

Mellanledet till deras hastiga omvändelse var alltingets helighet och deras trohet mot den man som de hade utvalt till att avgöra den tvist som uppstått mellan dem och de kristna. Men naturligtvis berodde allt detta i sin ordning på en föregående bekantskap med kristendomen, en bekantskap som de hade gjort dels ända från Islands första bebyggelse vari flera kristna deltogo dels genom en senare periodsmissionsverksamhet, som utan att någon anade dess styrka hade underminerat hedendomens tempel.

Vid denna syn kommer man att tänka på det som skedde i större stil i Rom, då Konstantin plötsligen gav kristendomen obegränsade utvecklingsmöjligheter. Eller man erinrar sig de bekanta orden av Tertullianus: I går funnos vi icke, och i dag vimla vi redan i edra städer och palats – blott templen låta vi eder få behålla.

De irländska munkarna
Om vi skola förklara den stora händelsen år 1000, är det alltså självklart, att både betrakta den i sitt sammanhang med inflytandet från de kristna kolonisternas sida (räknas från året 874) och i sitt sammanhang med missionsarbetet på Island (räknas från året 981). Men allraförst är det rimligt att vi minnas sagaöns allra första bebyggare, ehuru dessa icke synas ha haft något nämnvärt inflytande på de verkliga kolonisterna.

Islands första innebyggare voro irländska munkar. Man kan icke nog beundra det mod som drev dessa munkar till att i många dagar trotsa Atlantens vågor för att söka sig nya ensamma platser, där de ostört kunna tjäna Gud långt borta från världens larm. Dessutom tycktes Island ägna sig förträffligt för en dylik sysselsättning. Vid stranden kunde de skåda ut över det oändliga havet och på den andra sidan upplyftade de höga, snötäckta bergen deras ande. Dessa munkar reste vanligen enligt gängse uppfattning i grupper på 12 man och kallades kaledear d. v. s. Guds män. Dessa Guds tjänares dristighet ha vi att tacka för att Islands första öde blev att tjäna som en väldig klosterbyggnad. Ja, Island var först en stor munkö. Det är svårt att någorlunda bestämt säga när dessa munkar först började att kolonisera landet. Vanligtvis förmodar man, att de varit här tämligen kort tid och i relativt litet antal. Tidpunkten kan någorlunda fixeras med tillhjälp av munken Dicuils bok: Liber de mensura orbis terrae, som han skrev år 825. Där säger han, att munkar berättat för honom, att de för en 30 år sedan varit på en ö som de kallade Thule. Flera uppgifter om denna ö särskilt den att solen under sommarnätterna blott 1–2 timmar försvinner bakom ett berg giva för handen att landet Thule är Island.

Men också den isländska traditionen bevarade denna berättelse om de irländska munkarnas ankomst. Islendingabók som skrevs av prästen Ari hinn fródi säger oss, att hedningarna då de kommo hit påträffade kristna män, som de kallade »paper». Efter dessas flykt fann man efter dem klockor, krumstavar och böcker, och dessa senare synas ha varit irländska. Denna uppräkning av föremål verkar något sökt, då man här finner den alliteration varpå den isländska poesin är så rik (bagla, bjöllur och bækur), men man har ingen anledning betvivla uppgiftens riktighet då Islendingabók uppenbarligen är en historisk källa av första rang. Dessa paper flydde från landet vid hedningarnas ankomst, då de icke ville bo tillsammans med hedniskt folk.

Men i de trakter där dessa paper varit bosatta nämligen på syd- och ostkusten hava flera isländska ortnamn sin upprinnelse som t. ex. Papey, Papós, Papafjördur. Också det utdöda namnet Papyli (troligtvis Papa-byli d. v .s. papeboning) om vilket man icke med bestämdhet vet var det legat. Men något annat som dessa paper eller kaledear efterlämnat har visat sig äga större varaktighet än de klockor, krumstavar och böcker som de lämnade kvar på Island. Det är de inristningar som man kan finna i grottor i Sydisland (framför allt i grottan vid Algissida i Rongàrvallasyslu). Här finner man irländska inskriptioner och olika kristna tecken såsom fisken, Kristi monogram och korstecknet. Dessa inskriptioners studium är emellertid icke slutfört, varför deras historiska värde icke kan fullständigt bevisas.

Dessa irländska munkar hade icke utfört något direkt missionsarbete på Island. Dock måste redan deras namn hos hedningarna ha väckt tanken på kristendomen, och deras beundran måste ha väckts för dessa tappra munkar, som voro Islands första upptäckare. Också ha deras böner med säkerhet blivit till nytta för landet. Traditionen om bondebygden Kirkjubaer á Sidu var att aldrig fingo hedningar bo på denna heliga mark, där paperna hade varit bosatta.