Island antager vårt katolska credo

Av Johannes Gunnarsson

II. Kristendomen under kolonisationstiden

Efter att munkarna hade funnit Island blev landet i längre tid obebott av andra. Särskilt nämnas tre personer som gjorde ett kort besök på Island, där de endast stannade under en eller två vintrar. Den förste av dessa var Gardar, en svensk som kom omkring år 860 och kallade landet Gardarshólmi (Gardars holme). Den andre, en norrman: Naddodur landade ungefär vid samma tid. Han gav landet namnet Snæland (Snöland). Den tredje var Hravna-Flóki (Korp-Floke). Han gav landet det kalla namn som det ännu bär: Island.

Slutligen kommo också de första kolonisterna omkring år 870–874. De två första voro IngóIfur och Hjörleifur. Den senare hade härjat på Irland och tagit med sig tio trälar därifrån. Då Irland under denna tid liksom dess grannländer var alltigenom katolskt, har man anledning att förmoda att invandrare därifrån voro kristna män. De tre ovannämnda trälarna hämnades på sin husbonde efter att hava framkommit till Island, ty de tvingades till alltför tungt arbete (att draga plogen) och de dräpte sin husbonde. Därefter flydde de till Västmanöarna som lågo i närheten men blevo sedan upphunna av Ingólfur och hans män och dräpta. Västmanöarna äro uppkallade efter dessa irländska trälar, ty irländarna kallades västmän. Som man ser hade dessa kolonisationstidens första kristna varken ett ärorikt eller långvarigt öde här på Island.

Men Landnámabók säger oss att åtskilliga kommo från Irland, Skottland och Hebriderna och den berättar, att de flesta av dem som kommo därifrån, även de som voro av nordisk eller germansk stam, voro kristna. Indirekt meddelar oss samma källa, att många fler än den nämner kommit från Irland och Hebriderna. Det är till exempel blott av en tillfällighet att den berättar om trälar, tjänstefolk och mindre framträdande män som kommo hit i sina herrars sällskap. Om åtskilliga frigivna slavar veta vi att de voro irländare.

Landnámabók slutar förövrigt med följande ord: »Vise män säga att några av de kolonister som uppbyggde Island varit kristna. De flesta av dessa kommo västerifrån. Bland andra nämner man Helge den magre och Örlygur den gamle, Helge bjóla, Jörundur den kristne, Udur djupaugda, Ketill enn fiflski (den tokige) och ännu andra, som komma västerifrån. Åtskilliga bland dessa höllo väl fast vid sin kristna tro intill döden. Men den gick icke i arv i många släkter, ty sönerna av några bland dessa kristna män byggde avgudatempel och offrade till gudarna och landet var fullständigt hedniskt omkring 100 vintrar».

De flesta av dessa kristna kolonister voro fränder till Ketill flatnefur (flatnäsa). Denne Ketill hade bosatt sig på Hebriderna och hade blivit storhövding där. Alla hans barn hade antagit den kristna tron med undantag av Björn hinn austræni (den österländske), som blev efter i Norge (öster om Hebriderna).

Av denne Ketills släktingar som kommo hit till landet och blevo kristna kan man nämna Örlygur Hrappsson som var son till Ketills broder. Om honom har det berättats, att han fick med sig trä från Hebriderna för att bygga en kyrka förutom en järnklocka, ett Plenarium (fullständig mässbok) och vigd jord att lägga under kyrkobyggnadens hörn.

Först landade han på den nordvästra kusten av Island och kallade den fjord där det skedde Patreksfjördur (Patriksfjorden) som den ännu heter. Detta gjorde han på grund av ett löfte · som han gjort under sjöresan i livsfara. Honom hade blivit sagt på Hebriderna, att han skulle landa där han från havet såg två berg med en dal emellan och bosätta sig vid foten av det sydliga fjället, där han också skulle bygga kyrkan. Han reste alltså vidare för att finna den trakt där han skulle slå sig ner. Då han korn förbi Snæfellsnesjökeln såg han från havet två mäktiga berg med en dal i mitten. Där föll järnklockan ut av skeppet. Han landade där. Fann järnklockan vid stranden och byggde där en kyrka vid Esja-bjærg.

Men Örlygur var icke ensam. Ty det har sagts: Örlygur och hans fränder trodde på Kolumba. Tillika är berättat att de ännu voro odöpta, men detta tycktes endast gälla släktingarna. Och det tillägges, att Torleifur, en av dem blev kristen. En son till Ketill flatnefr är redan omnämnd: Helgi bjólan. Mer berömd är en av hans döttrar: Udur djupaugda. Hon blev gift med Olav den vite, som hade härjat på Island och där blivit konung. Då hennes man hade fallit i ett slag, reste hon till Hebriderna med sin son Torsteinn. Därifrån for hon till Island med sin son och hade på sitt skepp 20 fria män. Hon hade skänkt många av sina slavar friheten. Och dessa fingo andelar av det land som hon tog till sitt område på Islands västkust. Av dessa frigivna nämnes Erpur, som var son till Meldun, Skottlandsjarl, och Margjol, Erpurs moder, var dotter till Gljomal Irlandskonung. Denna Margjol reste med sin son till Island. En annan frigiven slav som bosatte sig på liknande sätt är Hundi från Skottland. Udurs släktingar voro kristna; det kan man förstå av den anmärkningen, att efter hennes död fördärvades hennes släktingars tro. Själv var hon icke blott en mäktig härskarinna. Det berättas också om henne, att hon var döpt och mycket troende. Hon lät uppsätta kors på flera höjder i närheten av sin gård. Dit gick hon för att förrätta sin bön. Därefter betraktade hennes närmaste dessa höjder med mycket förtroende. Udur var en praktälskande kvinna. Dagen före sin död lät hon hålla ett stort avskedsgille. Hon blev begraven vid stranden, så att graven besköljdes av havet i flodtiden. Detta hade hon själv bestämt, då hon icke ville ligga i ovigd jord.

En annan dotter till Ketill flatnefr var Jórum manvitsbrekka. Hennes son Ketill fiflski var också en av de berömdaste kristna kolonisterna. Han slog sig ner i Kirkjubær (Kyrkogård), där paperna förut hade bott. Om hans efterkommande berättas det uttryckligen, att de förblevo goda kristna, något som icke skedde i flertalet av de kristna kolonisternas familjer.

Landnámabók säger, att efter Ketill fiflskis död en hedning vid namn Hildir bosatte sig där i den
tanken att också hedningar kunde få bo där. Men då han kom fram till gårdens gräns och ville gå vidare, föll han plötsligen ner död. Därigenom bekräftades den gamla folktron, att inga hedningar fingo bo i Kirkjubær.

Ketill flatnefr hade ytterligare en dotter Tórun hyrna, som blev gift med en av de berömdaste kolonisterna på norra Island nämligen Helgi magri, stamfader till en storsläkt och tillika kristen. Han var son till Eyvindur med tillnamnet austmadur (Östman) och Raförta, dotter till Irlandskonungen Kjarval. Han var född på Irland men fick sin uppfostran på Hebriderna. Men då hans föräldrar kommo och besökte honom där, hade han blivit så mager, att de icke tordes låta honom bliva där längre utan togo honom med sig och från denna tid fick han heta Helge den magre. Visserligen var han kristen, men hans tro tycks icke ha varit mycket stark, ty fastän han trodde på Kristus, gjorde han löften till Tor på sjöresor och i svårigheter. Han kallade sin gård efter Kristus Kristnes.

Två irländska bröder kommo till Island vars ätt också är värd att minnas med heder nämligen den gamle Termodur och Ketill Bresasönner. Jörundur hinn kristni var en son till Ketill Breason. Om honom har det blivit sagt, att han framlevde ett uppbyggligt liv som kristen ända till sin död. Då han blivit gammal, drog han sig tillbaka från världens larm och levde som eremit. Ketill Bresason hade också en dotter som hette Edna. Denna blev i Island gift med en man vid namn Konáll. Deras son var Asólfur alskik, som kom till Island och fick ett slags helgonrykte till och med bland åtskilliga av hedningarna.

Han landade först på Östlandet, men om Asólfur har det blivit sagt, att då han var kristen, ville han icke umgås med hedningarna icke ens äta hos dem. Asólfur hade elva reskamrater, alla irländska, vilket kommer oss att tänka på de gamla papernas sed att sammansluta sig i grupper på tolv man. Från Östlandet reste de västerut, men om reskamraterna berättas blott, att tre av dem dogo på resan. Först kommo de till bygden omkring Eyjafjöll på Islands sydkust. Där uppslogo de sina tält. Men Asólfur byggde sig en hydda ett stycke från bonden som bodde där och med hans tillåtelse.

En å flöt strax invid hans hydda. Vintern skulle snart börja, och ån blev full med fisk. Då bonden Torgeirr såg detta, ville han taga platsen från Asólfur och förebrådde honom, att han hade tagit hans bästa fiskeplats. Asólfur drog då bort därifrån och byggde sig en annan hydda längre västerut vid stranden av en annan å. Men så snart han kom fram till denna å, såg man att också den blev full av fisk, men från den första ån hade alla fiskarna försvunnit. Folket i trakten jagade då Asólfur och hans följeslagare också från denna å. De slogo sig då ner ännu längre västerut. Men åter skedde det, att det var fullt av fiskar där Asólfur var, men från de andra åarna voro de försvunna. Bönderna i trakten kallade dem då trollmän, men bonden Torgeirr sade att han höll dem för goda män. Nästa vår reste de bort från detta ställe och slogo sig ned på sydvästkusten av Island, på Akranes, där Jörundur kristni bodde nära Örlygurs bygd. Asólfur byggde sig där en hydda som han kallade Hólmi. Hans hydda fanns på den plats, säger Landnáma, där nu kyrkan ligger.

Landnámabók berättar oss om tvenne drömmar som folk senare hade med anledning av Asólfur. I den tiden bodde på Hólmi en bonde vid namn Halldór. En stallpiga hade för vana att torka fötterna på den tuva, som bildade Asólfs grav. Hon drömde en gång, att Asólfur kom till henne och förebrådde henne att hon gjorde detta och därigenom nedsmutsade hans boning, men, hade han sagt i drömmen, om du berättar din dröm för Halldór skall allt bliva dig förlåtet. Hon gjorde detta. Men fick till svar, att man icke skulle fästa sig vid allt som kvinnor kunde komma att drömma.

Men i den tiden då Rodolf biskop drog bort från Bær i Borgarfjord efter att hava varit nitton år på Island, kvarstannade tre munkar i det lilla kloster som de där hade. En av dessa munkar såg i drömmen Asólfur komma till sig och säga: »Sänd din dräng till Halldór i Hólmi och köp av honom den tuva, som ligger på vägen till stallet och giv för den 1 lod silver.» Munken gjorde detta. Drängen köpte tuvan. Han grävde i jorden och fann där mansben. Han tog dessa med sig hem.

Följande natt drömde Halldór, att Asólfur kommer till honom och säger, att bägge ögonen skulle falla ur hans huvud, om han icke köpte dessa ben tillbaka för samma pris för vilket han sålt dem. Halldór köpte då Asólfs ben och lät göra ett träskrin för dem, som han satte på altaret. Därpå sände Halldór sin son Illugi till utlandet för att hämta trä för att bygga en kyrka. Vid Islands kust fick Illugi icke för styrmännen landa var han ville. Han kastade då byggnadsmaterialet över bord och sade, att det skulle landa där Asólfur ville. Tre nätter därefter hade alla trädstammarna utom två landat vid Hólmi. Där lät Halldór bygga en kyrka, trettio alnar lång och betäckt med trä. Han helgade den med Gud åt Kolumba.

Det har icke mycken betydelse att uppräkna en tjugo andra, som kommo från öarna omkring England. Om några av dessa heter det uttryckligen att de voro kristna, om andra kan man sluta sig till det av ett eller annat som berättas om dem. Om vi medräkna släktingarna till dessa som äro omtalade, kunna vi beräkna 100–200 kristna på Island. Tillägger man så de irländska slavarna, kan man sluta sig till ett antal mellan 200 och 300. Ty fastän vi ännu höra om slavar, höll slaveriet på att försvinna. Denna siffra är dock liten och försvinnande bland de tusenden som efter kolonisationstiden (denna varade 60 år) bodde på Island. Särskild betydelse hade det dock, att några av dessa kristna voro inflytelserika män och stora ättefäder som Helgi magri.

Även märka vi, att det ständigt blev kvar en liten gnista av kristendomen i landet, även om de flesta kristna familjerna avföllo. Dessutom bör man minnas att fromma mäns – som t. ex. Asólfs alskiks – liv knappast kunde bliva utan all verkan. Dock var landet vid kolonisationstidens slut då altinget år 930 upprättades fullständigt hedniskt, vilket man allra bäst kan sluta sig till av det faktum, att lagarna icke taga minsta hänsyn till de kristna.

Men hedendomen hade dock börjat att mista sitt anseende. Om Hjörleif som först slog sig ned på Island tillsammans med Ingólfur är det berättat, att han icke ville offra till gudarna. Om två andra män berättas, att de blott trodde på sin egen makt, varför båda fingo tillnamnet: den gudlöse. Om en annan hedning, sonson till ovannämnde Ingólfur, är det sagt, att han var den utmärktaste man bland alla hedningar som man känner. Då han låg för döden, lät han bära sig ut i solskenet och anbefallde sig till den Gud som hade skapat solen. Han hade också levat lika rent som de bästa kristna. Det var också sonen till denne hedning, som gav den definitiva bestämmelsen, att den kristna tron skulle omfattas av alla på Island.