Issa Wafa El-Alamy. Berättelse om en konvertit

Av Josef Nakhla

Denna artikel är skriven av pater Josef Nakhla, en trogen syrisk vän till Credo och det katolska arbetet i Skandinavien.

1. MUSULMANEN
Stor sorg och bestörtning rådde i Abd er-Rahman el Alamys hus i Jerusalem. Den unge sonen Issa Wafa el-Alamy låg för döden och Jerusalems skickligaste läkare stodo hjälplösa vid hans bädd.

Islam mäktade intet för att rädda barnet och moderns sorg var hejdlös. I sin förtvivlan påminde hon sig allt underbart hon hört berättas om de kristnas Heliga Jungfru och hon avgav ett löfte att varje år till hennes ära fasta fjorton dagar före Jungfru Maria Himmelsfärd. Barnet räddades på ett underbart sätt och modern höll troget sitt löfte under 22 år, eller intill sin död, och detta gjorde ett outplånligt intryck på den unge Issa.

Abd er-Rahman el Alamy innehade ett högt ämbete inom sin stam; han förvaltade allt jordagods, som sorterade under helgedomen Khanqua as-Salihyga, och som musulmännens frikostighet är stor, när det gäller deras religion var mosquéens besittningar, den s.k. Wapf, av stor utsträckning. I sin egenskap av förvaltare; ett ärftligt ämbete, fick Abd er-Rahman uppbära en mycket stor del av dess inkomster, en annan del var anslagen till underhåll av pilgrimer och fattiga inom distriktet, varefter överskottet sändes till Mekka och andra stora helgedomar inom Islam.

Abd er-Rahmans omgivning voro fanatiskt tillgivna Islam, men att han själv kommit i närmare beröring med de kristna, därpå tyder att han givit sina söner kristna namn: den år 1878 födde sonen kallades Issa, vilket betyder Jesus, den andre sonens namn var Eiias och den tredje uppkallades Kidr, efter Sankt Georg. När Abd er-Rahman 1881 avled, övergick hans befattning till en yngre broder.

lssa genomgick först småskolan och inträdde därefter i den musulmanska högskolan vid Omars mosqué i Jerusalem, vilken är en av världens tre förnämsta skolor för den Islamska religionen. Han utbildades därstädes i avsikt att vid farbroderns frånfälle efterträda denne som förvaltare vid Khanqua as-Salihyga.

(Undervisningen vid Omars Mosqué i Jerusalem bestreds av 28 lärare, vilka hade var och en omkring ett trettiotal elever, alltså voro cirka ett tusental lärjungar där matrikulerade. Elevernas ålder växlade från 15 till 40 år, och i allmänhet räknades med en studietid av 30 år. De förnämsta läroämnena omfatta den arabiska syntaxen, juridik, läran om människans samvete, Khoranen och profeternas traditionslära. Den som genomgått alla dessa ämnen erhåller värdighet av Ulema med ett intyg eller ett diplom på sin kompetens att undervisa i religionen och som berättigar honom att predika i de större moskéerna.).

Issa tillbringade 13 år vid universitetet (i allmänhet omfatta de musulmanska studierna en tidrymd av 30 år, innan de äro fullständiga), innan han på grund av farbroderns frånfälle nödgades avbryta sina studier för att upptaga ämbetet som han innehade under tio år.

Vid aderton års ålder ingick han äktenskap med Dfbéh, dotter till musulmannen lbrahim al Manawy från Jaffa; ett äktenskap som snart nog upplöstes genom döden. Dfbéh efterlämnade endast en dotter, Yousra. Det dröjde inte länge innan Issa gifte om sig med sin farbror Ali el Alamys dotter Fatima. Inom äktenskap föddes sonen Talaat och dottern Rafqaa.

2. OMVÄNDELSE TILL KRISTENDOMEN
Den amerikanska missionären Miss Brown hyrde ett hus, som tillhörde den av Issa förvaltade Wafq och i sin egenskap av förvaltare fick Issa årligen i månaden Moharran uppbära hyran, och kom sålunda i närmare förbindelse med de kristna, men det drog år om, innan den kvinnliga missionären började tala religion med sin hyresvärd. Äntligen dristade hon sig en dag att skänka honom ett exemplar av de Fyra Evangelierna. Den artige muselmannen ville inte stöta sig med den främmande damen genom att avvisa hennes gåva, trots den motvilja han som bekännare av Islam erfor inför den ovälkomna gåvan. Inom kort segrade hans vetgirighet att lära känna den religion, som omfattas av millioner högt civiliserade människor. Evangelierna voro i litet format, som väl lämpade sig att stoppa i fickan och för att inte tilldra sig närgångna blickar och frågor brukade han medföra dem på sina dagliga promenader i stadens omgivningar, samt tog det till vana att dagligen tillbringa en timme i dess studium.

Detta fortsatte under åtta månaders tid. Han läste långsamt för att kunna fatta innebörden i varje vers och fördjupade sig i betraktelse över de av Frälsarens ord, vars sublima skönhet och djup särskilt slagit honom. Hans ögon öppnades inför en helt ny filosofi, han fick förklaring på många frågor, människans yttersta mål uppenbarades för honom.

Följande verser gjorde ett outplånligt intryck på hans sinne och han fann i dem själva innehållet, själva kärnan i vår kristna religion:

Den som vill komma till mig, han förneke sig själv och tage sitt kors uppå sig dagligen och följe mig. Luk. IX, 23.

Den som älskar sitt liv, skall förlora det och den som hatar sitt liv i världen skall bevara sitt liv evinnerligen. Joh. XII, 25.

Den som älskar sin fader och sin moder mer än mig är mig icke värdig, och den som älskar sin son eller sin dotter mer än mig är mig icke värdig. Mat. X, 37.

Och den om lämnar sina bröder eller sina syskon eller en far eller en mor, eller sin hustru eller sina barn eller sitt jordagods för min skuld skall återfå hundrafalt och skall äga evinnerligt liv. Mat. XIX, 29.

Jag är vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utan genom mig. Joh. XIV, 6.

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall sannerligen inte vandra i mörkret, men han skall hava livets ljus, Joh. VIII, 12.

Den som tror på Honom (d. v. s. på Guds Son) är icke fördömd, men den som icke tror är redan dömd, ty han har icke trott på Guds ende son. Joh. III, 17.

Under åtta månader begrundade Issa Skriftens ord, och alltmera tillväxte hans övertygelse, att den enda sanningen fanns inom den kristna läran och att envar som vill frälsa sin själ bör omfatta den.

Han älskade sin hustru Fatima med en innerlig kärlek, och han önskade intet högre än att göra henne delaktig av allt det nya han inhämtat.

Issa passade på tillfället en dag, när de samtalade med varandra, att föra kristendomen på tal. Han talade om Jesus med den innerligaste kärlek, den djupaste förtröstan.

Sällan finner väl människan förståelse hos sina närmaste, och detta är väl oftast fallet, när det gäller religiösa spörsmål.

Fatima var en fanatisk anhängare av sina fäders religion, kanske var hon även bländad av makens ställning inom Islam och de stora inkomster, som åtföljde densamma; alltnog, hon förfasades av Issas tal och hon nöjde sig inte med att hålla händerna för öronen för att slippa höra de förskräckliga orden; hon upphävde gälla jämmerrop, men inte heller detta var henne nog. Hon hotade även att angiva sin egen man, om denne hade för avsikt att övergå till kristendomen. Detta var en förbrytelse, som den islamska lagen bestraffade med döden.

Issa såg att faran var överhängande och försiktighet bjöd honom att iakttaga tystnad, men denna tystnad var icke liktydig med underkastelse. Jesus sade: »Den som lämnar sitt hus, sina bröder, sina systrar, sin far, sin mor, sin hustru han skall få evigt liv.» Issa var beredd att offra allt för Jesus, och en månad senare uttalade han i två vittnes närvaro de ord, enligt vilka den Islamska lagen tillåter en man ah skilja sig från sin hustru.

Han var fri att följa sin övertygelse.

3. DOPET OCH FLYKTEN FRÅN JERUSALEM
Ur den protestantiska missionärens händer hade Issa mottagit Skriften, som fört honom till tron på. Evangeliets sanning; han kände inte den enda av Kristus instiftade Kyrkan. Vad var naturligare än att han återvände till den protestantiska missionen och att han av Baptistförsamlingens pastor Elias Samuel i mitten av år 1920 undfick dopets nåd.

»Den som lämnar hus, bröder, systrar, fader, moder, hustru och barn för min skuld, han skall belönas hundrafalt och han skall hava evigt liv», hade Issa läst.

Han hade redan skiljt sig från sin hustru, som han älskade, nu skilde han sig från sina barn, sin släkt, sina vänner; han lämnade sitt vackra hus, sin säkra, ansedda ställning, sina goda inkomster, allt offrade han för att följa Jesus, men ännu tycktes inte offret vara tillräckligt.

Lagen var sträng. Antingen fick Issa förneka sin tro eller också var han hemfallen under dödsstraffet.

lssa ordnade sina affärer. Han anförtrodde sin son Talaat och sin dotter Rafqaa i sin broders händer; Yousra förde han till Miss Brown i förhoppning att hon skulle vinnas för kristendomen. Sitt hus och sina möbler överlämnade han till sin syster Mou’minat.

All sin egendom lämnade han till sina barn, och med endast en klädnad och tre pund i fickan begav han sig som flykting ut i vida världen. För att undvika att bli sedd och igenkänd av sina bröder och fränder, vilka kunnat hindra flykten, tog han sin tillflykt till det judiska kvarteret Taloul el Mac aben, där han tillbringade eftermiddagen intill tågets avgång. För att förvilla sina förföljare reste han först till Ra’mléh, varifrån han tog biljett till Caiffa och därifrån till Beyrouth.

Han var enligt lagen en fågelfri man och vilken muselman, som påträffade honom, hade rättighet att döda honom.

Issa hade även fått offra sitt fosterland.

4. FRÅN PROTESTANTISM TILL KATOLICISM
Den protestantiska skolan i Choueffa åtnjuter ett utomordentligt stort anseende och dess lärjungar bli utan vidare examen inmatrikulerade vid det protestantiska universitetet i Beyrouth. Issa hade ju sin trettonåriga studiekurs vid Omars universitet i Jerusalem, och när han nu skulle börja arbeta för sitt uppehälle, var det ju naturligt, att han anställdes vid denna skola i egenskap av lärare, en befattning, som han skötte under fyra år. Han följde noggrant alla den protestantiska religionens föreskrifter; han bevistade alla religiösa ceremonier och åhörde alla predikningar; han studerade sin Bibel så väl, att det inte dröjde länge förrän han kunde dagligen ge två timmars undervisning i Den Heliga Skrift.

Emellertid fann han icke i den protestantiska religionen själens fullkomliga frid ej heller en hjärtats oblandade fröjd. Han mötte idel motsägelser, motsägelser mellan de olika sekterna, motsägelser mellan olika skriftens tolkare även inom samma sekt. Han led av frånvaron av varje auktoritet, som kunde fastställa de olika dogmerna, hans ännu unga tro behövde mera stöd än vad den protestantiska friheten kunde skänka honom. Han lärde känna sekter, som helighöllo sabbaten i stället för söndagen; andra förklarade sig kunna bota sjuka genom bönen; åter andra vilka påstodo att Gud givit dem gåvan att tala med tungor. Detta var icke, enligt Issas förstånd, religion, det var anarki.

Den kalla gudstjänsten avskräckte honom.

Han mindes, att han i Jerusalem sett annan kristendom: han hade bevistat gudstjänster, där man gjorde korstecken, där man ärade bilder av Jungfru Maria; han mindes, hur hans moder genom ett löfte till henne återbördat honom till hälsan, när han var litet barn och allt hopp om hans liv uppgivet. Musulmännen själva hava vissa bruk för att uttrycka sin inre tillbedjan. Men här hos de kristna, hos protestanterna fanns mycket litet närande föda för hans hungrande själ. Ett gnagande tvivel valmade i hans bröst. Han hade farit vilse, när han övergav sina fäders tro? Hade han offrat familj, hem, ställning och förmögenhet för en tom villfarelse, ett irrbloss?

I denna sinnesstämning befann han sig, när han vid julhelgen begagnade sin semester för ett besök i Beyrouth. Han blev genast på gatan igenkänd av en gammal vän Mantoura Lanzo. När den första överraskningen vid det oförmodade igenkännandet var överstånden, kändes det skönt för Issa att få utgjuta sitt hjärta för en vän. Issa berättade, hur han vistades hos protestanterna, men att deras religion med sin brist på logik och värme icke på långt när skänkte honom den frid och hjärtats ro som han hoppats. Vännen framkastad ett förslag, att Issa skulle uppsöka katolikerna, och följden var, att den orolige konvertiten uppvaktade Mgr. le Délégué, vilken hänvisade honom till Jesuiterna.

Issa besökte den bredvid det katolska universitetet belägna kyrkan; han såg många altaren, heliga bilder, statyer, den eviga lampan framför Tabernaklet; han såg mässorna avlösa varandra, han såg de troende förtröstansfullt gå fram till den Heliga Kommunionen och emottaga sin Frälsare under brödets gestalt; han kände, hur han befann sig i en atmosfär av innerligt trosliv, av intensiv bön och enkel fromhet.

Issa kände, att nu hade han äntligen nått sitt rätta hem.

»Här finns inga tvivel», utbrast han hänryckt, »jag har funnit sanningen. Här och ingen annanstädes finns den enda, sanna religionen.»

Issa återvände till Choueffa för att ordna sina affärer därstädes och lämna sin plats vid skolan, varefter han än en gång tog tåget till Beyrouth. Den 9 februari erhöll han villkorligt dop och den 14 undfick han bekräftelsens sakrament. I det katolska dopet emottog han namnet Paulus av Jesus, han ville på en gång angiva sin egenskap av Jesu lärjunge och sin härstamning från den gudomlige Frälsaren.

Issa skänkte en dag bort sitt fotografi och på baksidan hade han skrivit följande rörande rader: Issa, Ben.abd er-Rahman Wafa el Alamy el Hasany, numera Paulus av Jesus, son av Jesus och Jungfru Maria.

Hans högsta önskan var att få inträda i någon religiös orden för att få helt ägna sig åt Herrens tjänst, men denna hans önskan strandade på hans nedbrutna hälsa. Bekymmer, sorg och skilsmässan från hemmet hade uttömt hans krafter. I sin brinnande längtan att få leva ett stilla liv långt fjärran från världens id och kiv, bad han att få den allra enklaste befattning i något kloster. Hans önskan uppfylldes till slut. Den förre högt ställde förvaltaren för Wafq i Jerusalem anställdes som portvakt hos Jesuiterna i Tanail, utan annan lön än kläder och föda.

Sannerligen uppfyllde han i sin person de sköna orden som S. Paulus, hans skyddspatron och exempel uttalat.

Issa har som katolik haft den innerligaste andakt för Vår Frälsare under brödets gestalt. Han bevistade dagligen mässan och kommunicerade med en andakt, som överraskade alla dem, som sågo honom.

»Fader», sade han en dag till en av fäderna, »jag vet inte, om jag har begått en synd; i dag vid den Heliga Kommunionen lät jag tankarna vandra, när jag såg de unge männen och de små barnen gå fram, och jag tänkte på mina egna barn under det att jag sade i mitt hjärta: Giv, o Herre, att jag finge se de mina gå fram till Kommunionbänken för att emottaga Vår Frälsare».

»Tvärtom», svarade fadern lugnande, »detta är en av de bästa böner en far som önskar att ge sina barn den förnämsta bland alla gåvor kan be ».

Tanails ganska stränga klimat blev efter ett par års vistelse därstädes Issa övermäktigt. Han ådrog sig en svårartad reumatisk åkomma, vilken tvingade honom att lämna sin portvaktssyssla i det av honom älskade klostret. Han hade svårt att finna en annan sysselsättning, intill dess att föreståndarinnan för den protestantiska skolan i Choueffa erfor hans besvärligheter. Hon erbjöd honom att få återvända till sin gamla plats som lärare i skolan, vilket erbjudande han emottog, sedan några hans villkor bifallits. Han förklarade att han som katolik var ur stånd att undervisa i den protestantiska katekesen och deltaga i de protestantiska gudstjänsterna.

Issa befann sig sålunda åter i ekonomiskt goda omständigheter; han återvann sin hälsa, han hade sitt trygga och ganska rikliga levebröd, men ändå kände han sig otillfredsställd. Han fick försaka sin dagliga kommunion, ty kyrkan var avlägsen och vägarna dåliga, varför han endast kunde bevista mässan på söndagar och större helgdagar. Och hans sorgmodighet blev allt större och större.

Den 22 mars 1927 skrev han följande brev till en munk, som han lärt känna: »Jag tackar Gud över en återvunnen hälsa. Vad min själ beträffar, så får jag säga, att den svälter sedan den icke längre får föda – jag talar om den Heliga Kommunionen – mer än en gång i veckan, varför jag befinner mig i ett tillstånd av djupaste sorg och största ångest. Jag har beslutat mig att styrka min själ, som längtar efter sin dagliga föda genom att återvända till mina gamla vanor. Vad betyder hälsan, vad betyder det väl, om jag förlorar min jordiska kropp, om blott min själ återfinner sin styrka och sitt liv? Mitt tålamod är slut. Hur ofta har jag inte ångrat, att jag övergav ert kloster! Hur ofta har jag icke önskat, att jag aldrig övergivit det! Därför kommer jag nu till er med en bön att ni i Vår älskade Frälsares och Hans Moders namn ville hjälpa. Bed Superiören att han ger mig befallning återvända till min lilla portvaktssyssla och Gud skall belöna er för denna välgärning.»

Allvarliga orsaker hindrade Superiören att bifalla denna bön om hjälp som i sig själv var ett rörande uttryck för den innerligaste kärlek till Jesus i Hostian.

Paulus fick kvarstanna som en främling i protestanternas hus.

Gud fann i sin vishet för gott att pröva sin tjänare genom ett ännu tyngre kors. Under loppet av 1927 erhöll skolan en ny föreståndare, som fordrade Paulus’ närvaro· vid gudstjänsterna. Paulus vägrade, trots han hotades att förlora sin plats, att företaga något som stred emot hans religion, och hotelsen trädde i kraft. Paulus fick avsked.

Han levde under fyra månaders tid i den yttersta nöd, intill dess att han åter vände sig till samme munk, som han tidigare tillskrivit. Han beskrev, hur han nödgats lämna sin plats, hur han dragit sig fram genom att sälja sina få ägodelar, hur han nu kommit till slutet av krafter och tillgångar, hur han anropade Gud om tålamod i sina prövningar.

Gud prövar ofta sina tjänare på ett underbart sätt, men han ger dem aldrig tyngre kors än vad de förmå att bära. Han räddade sin trogne tjänare genom samme munk till vilken han tagit sin tillflykt.

Nu är Paulus fri från alla bekymmer om det dagliga brödet; han har inte längre några sorger för sin framtid. Han har erhållit en fristad, där han bor med Jesus i Hostian, som han mottar var dag i ett hjärta, som brinner av kärlek och han talar med Honom som en vän med en vän. Han tackar för omvändelsens nåd och han ber enträget, att slöjan snart skall lyftas och att han öga mot öga skall få skåda Guds härlighet.