Italienska uppdateringar av Fader vår och Gloria

av ANDERS EKENBERG

Italienska biskopskonferensen har nyligen beslutat om en ny översättning av mässans texter till italienska. I den återges två välkända texter, Fader vår och lovprisningen Gloria, annorlunda än hittills.

I Fader vår har man brukat säga non ci indurre in tentazione, ”inled oss inte i frestelse”. Nu har man i stället valt non abbandonarci alla tentazione, ”utlämna oss inte åt frestelsen”. Gloria har tidigare slutat med pace in terra agli uomini di buona volontà, ”fred (frid) på jorden åt människorna av god vilja”. Nu ska det heta pace in terra agli uomini, amati dal Signore, ”fred (frid) på jorden åt människorna, älskade av Herren”.

Förutom brödbönen i Fader vår är dessa två bibelställen de som har varit mest omdiskuterade även i Sverige i samband med den nya bibelöversättningen, Bibel 2000, och arbetet med olika kyrkors gudstjänstordningar. Även på många andra håll i världen har de diskuterats ingående.

Italienarna har beslutat att släppa den ordagranna återgivningen av den latinska versionen av de båda texterna. Det är ett intressant steg, med tanke på att Gudstjänstkongregationen i Rom så sent som 2001 gav ut en instruktion för liturgiöversättning, Liturgiam authenticam, som krävde större följsamhet mot just latinet än vad som blivit praxis på olika språk sedan 1960-talet. Italienarna har i stället gått till grundtexten på grekiska och bestämt sig för att tolka den annorlunda. Resultatet blir att Gloria kommer att få samma innebörd som i Svenska kyrkans gudstjänstordning, ”frid på jorden åt människorna som han älskar”. I Fader vår skiljer sig den nya tolkningen både från den gamla svenska texten (”inled oss icke i frestelse”) och från den nya (”utsätt oss inte för prövning”).

Non ci indurre in tentazione motsvarade ordagrant latinets ne nos inducas in tentationem, som i sin tur ord för ord återgav grekiskans mê eisenengkês hêmas eis peirasmon (Matt 6:13). De sakproblem som finns här är två. För det första används ett verb som oftast betyder ”föra in”. Redan fornkristna och medeltida utläggare frågade sig dock om det här har sin vanliga betydelse eller kanske betyder till exempel ”tillåta att man förs in (i frestelse)” eller rentav ”utlämna (åt frestelse)”. För det andra är det man ber om att inte föras in i tvetydigt. Grekiskans peirasmos och latinets tentatio betydde i antiken oftast ”prövning”, men tentatio fick senare mer och mer betydelsen ”lockelse” (varför en del medeltida utläggare ändrade det till probatio). En likartad förändring har förresten skett med svenska ”frestelse”. På 1500-talet – när Fader vår fick sin hävdvunna lydelse – betydde det inte sällan ”prövning, påfrestning”, men nu betyder det entydigt ”lockelse” (här: lockelse till synd).

Italienarna behåller tentazione, ”lockelse”. Däremot vill man inte bevara den ordagranna återgivningen av verbet, eftersom det är en omöjlig tanke att Gud skulle kunna vilja locka till synd. Man har i stället tagit upp en tolkning som tidigare företrätts av Augustinus och en hel del andra: det man ber om är inte att Gud ska avstå från att locka till synd utan att han inte ska lämna en försvarslös inför lockelsen.

Lösningen är teologiskt sett oanfäktbar, men det är svårt att hitta dåtida stöd för den tänkta betydelsen i verbet. Dessutom – och det har exegeter på senare tid blivit allt klarare över – betyder nog inte peirasmos ”lockelse”. Både andra tidigkristna texter och de antika judiska paralleller som finns till Fader vår stöder i stället att det betyder ”prövning, påfrestning”. Det arameiska ord som Jesus måste ha använt syftar också just på att man sätts på prov. Det är säkert inte minsta lilla påfrestning som avses. I stället ska tanken gå till påfrestningar som är så svåra att de blir övermäktiga (och kan leda till avfall) och som lärjungarna därför ska be om att bli besparade.

Gloria är änglarnas lovsång vid Jesu födelse (Luk 2:14): ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred (frid) …” Åt vilka ges denna fred eller frid? Enligt latinet hominibus bonae voluntatis, ”åt människor(na) av god vilja” – vilket kan ge intrycket att det avgörande är människors moraliska grundinställning. Man har bland exegeter länge varit klar över att detta inte är den avsedda meningen, och detta drar nu italienarna lärdom av. Både 1917 års svenska bibelöversättning (”människor till vilka han har behag”) och 2000 års översättning (”åt alla dem han har utvalt”) gjorde det också. Det ord som står som bestämning till ”människor” i den grekiska texten, eudokias, avser Guds attityd eller handlande, inte människors. Den närmaste dåtida parallellen till frasen ”välbehagets människor” finns i Dödahavsrullarna: ”välbehagets söner”. Båda fraserna avser de människor som är föremål för Guds välvilja. Bibel 2000 tar fasta på att uttrycket hör hemma inom ramen för föreställningarna om det folk som Gud visar särskild välvilja mot; därför ”alla dem han har utvalt”. Den italienska texten uttrycker sig – liksom Svenska kyrkans nya gudstjänstordning – allmännare: ”människorna, som han älskar”. I det ena fallet rör det sig om en särskild människokategori, i det andra om alla människor.

Hur riktningsgivande den italienska texten kommer att bli på andra språk framöver är omöjligt att veta. Men på en viktig punkt innebär den ett genombrott med konsekvenser. Liturgiam authenticam från 2001 begränsade översättarnas frihet på ett sätt som har gett upphov till starka protester från både exegeter och liturgiskt sakkunniga. Redan förra året inskränkte påven kongregationens fullmakt i översättningsfrågor till att enbart bekräfta vad biskopskonferenserna kommer fram till, inte detaljstyra deras arbete. Om beslutet att släppa följsamheten mot latinet och återge vad man menar ligger i grundtexterna accepteras av gudstjänstkongregationen, kan Liturgiam authenticam läggas till handlingarna. Därmed ges betydligt bättre möjligheter än sedan år 2001 för översättarna inom olika språkområden att göra översättningar som svarar mot kraven och behoven i de högst olikartade kultursituationer som kyrkan i dag lever i.

 

Anders Ekenberg är professor emeritus i teologi vid Newmaninstitutet.