Ja till det mångreligiösa Sverige

av ULF JONSSON

– Nationalreligiositetens tidevarv är förbi.

Hur ska vi ha det med religionen här i landet? Det är inte den fråga som står allra mest i fokus under superval­året 2014. Men helt frånvarande är den heller inte. Så har exempelvis den förre statsministern Ingvar Carlsson nyligen behandlat frågan i sin självbiografiska bok Lärdomar – personliga och politiska. Inför EU-valet i maj fick toppkandidaten för Kristdemokraterna svara på frågor om sin syn på kyrkans inflytande på familjepolitikens område. Och på de flesta partiers valsedlar fanns kandidater med en explicit religiös tro, däribland också ett antal katoliker.

Eftersom samhället kontinuerligt förändras, går det inte att besvara frågan om religionens roll i samhället en gång för alla. Redan det faktum att samhället i dag uppvisar en etnisk och religiös mångfald som man för hundra år sedan inte kunde föreställa sig, gör att den tidens svar inte längre håller. Ingen förvånas numera över att möta människor med en annan religiös identitet än den lutherska i vårt land. Oavsett om detta beror på att de själva har bytt religion, eller om de har fört med sig en annan religiös identitet från ett annat land.

För hundra år sedan framstod det som naturligt att stater höll sig med en statsreligion. Detta var i sin tur ett arv från reformationstidevarvets princip cuius regio eius religio. Furstens religion var också undersåtarnas. Det var bäst för statens sammanhållning om alla hade samma religion. Den som hade en avvikande religiös övertygelse hörde inte hemma här. Ännu i mitten av 1800-talet landsförvisades svenska medborgare när de valde att bli baptister eller katoliker.

Numera tänker vi annorlunda om dessa saker. Nationell identitet definieras inte längre i religiösa kategorier i västvärlden. Av religionsfrihetsprincipen följer att stater ska vara religiöst neutrala. I konsekvensens namn avskaffas statskyrkosystemen och tanken på en gemensam nationalreligion betraktas med rätta som förlegad.

Men den här skisserade utvecklingen är ingen historisk nödvändighet och kyrkan var länge motståndare till den. Kopplingen mellan kyrka, statsmakt och nationell identitet har ofta varit stark. Ända sedan kristendomen blev en tillåten religion i det romerska riket på 300-talet har den europeiska kontinenten präglats av förhållandet mellan kyrkan och den politiska makten, på gott och ont.

I Sverige tycks kopplingen mellan religiös identitet å ena sidan och nationell och kulturell identitet å andra sidan ha varit mer seglivad än kopplingen mellan kyrkan och den politiska makten. Till en del beror detta kanske på att det sedan slutet av 1800-talet blivit allt vanligare att betrakta religion som en strikt privat angelägenhet. Baksidan av det synsättet är att det främjat en religionsblindhet som gör att man lätt underskattar religionens samhällsrelevans och glömmer bort att den svenska kulturen, liksom den europeiska i stort, är omöjlig att förstå utan kristendomen. Även andra religioner har förstås påverkat Europa, i synnerhet judendom och islam, men kristendomens inflytande är ändå ojämförligt mycket större.

Det är glädjande att religiös tro nu alltmera sällan ses som en ren privatsak. Religionen formar människors identitet och inspirerar till ansvarstagande och kreativa insatser på alla livets områden, inklusive den offentliga och politiska sfären. Det är därför heller inte konstigt att den får genomslag exempelvis också vid valurnorna. Men kopplingen mellan religion, nationell identitet och politisk makt har sina risker och gränser. I synnerhet om det leder till en symbios mellan den politiska makten och ett enda samfund.

En utmaning för dagens mångreligiösa Sverige ligger i att låta mångfalden bli en tillgång. Några lärdomar kan här hämtas från den katolska kyrkans moderna historia. För katolikernas del var det främst erfarenheten av att leva som en religiös minoritet i USA som ledde till att den katolska kyrkan vid Andra Vatikankonciliet på eget initiativ beslöt att avskaffa de katolska statskyrkosystemen över hela världen. Det var på den nordamerikanska kontinenten med dess religiösa mångfald som katolikerna lärde sig att inte betrakta andra religioner som ett hot mot den egna tron. Utan att tumma på den egna tron slutade man att se andra religioner primärt som ett problem. Den katolska kyrkan valde att förhålla sig till andra religioner primärt utifrån allt det goda som man har gemensamt med dem.

Efter konciliet har den interreligiösa dialogen fortsatt att utvecklas på det globala planet. Tänk bara på påven Johannes Paulus II:s gemensamma fredsmöte för alla världens religioner i Assisi 1986, som blev en mäktig manifestation av välvilja mellan religionernas ledande företrädare. Eller, mer lokalt, tänk på Guds hus i Fisksätra i Stockholm, ett projekt som engagerar både luthe­raner, katoliker och muslimer.

I religionsdialogens tidevarv, när religiösa ledare själva aktivt främjar samverkan och samförstånd, framstår det som en historisk anomali att återigen eftersträva exkluderande kopplingar mellan politik, nationalitet och religion. Ändå får man intrycket att lockelsen finns på sina håll.

I sitt sommartal i Sölvesborg förra året beskrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson Svenska kyrkan som typiskt svensk, till skillnad från andra religiösa riktningar. Och han talade sig varm för införandet av ”nationalistiska psalmer” i Svenska kyrkans psalmbok. Religionsfriheten vill hans parti slå vakt om, men man är starkt missnöjd med att Svenska kyrkan i dag tycks bli allt mindre svensk och att hon dessutom ”aktivt börjat stödja islamiseringen av det svenska samhället”. Åkesson förklarade att det gäller att på politisk väg stävja denna utveckling. Uppgiften är att återskapa fädernas kyrka.

Låt oss lyssna till en annan uppfattning. Inför EU-valet i maj uttryckte sig ordföranden för de katolska biskoparna i Europa, kardinal Reinhard Marx, så här: ”Som katolsk kristen går det inte att vara nationalist. Jesus är broder till alla människor: tyskar, fransmän, afrikaner, män och kvinnor, svarta och vita, fattiga och rika, sjuka och friska.”

Den europeiska tanketraditionen är väsentligen framvuxen ur antik filosofi och kristen teologi. Det finns mycket att känna tacksamhet och stolthet över i detta arv. I dess centrum står den inkluderande, humana och djupt kristna övertygelsen om alla människors lika värde, oavsett bakgrund. I dagens mångreligiösa samhälle hålls detta arv levande inte genom att den politiska makten lierar sig med ett specifikt samfund på de övrigas bekostnad. Vad vi behöver är en framtidsvision där också baptister, katoliker, judar, muslimer och andra får plats. I stället för att återvända till det nationalreligiösa spåret, ska människor med olika religiös tillhörighet uppmuntras att förhålla sig till Europas kristna rötter och i dialog med det arvet lämna sitt eget konstruktiva bidrag till samhällets gemensamma goda.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.