Jackson-dokumentär visar vårt behov av förlåtelse

av JOHN SJÖGREN
”Människans behov av tröst är omättligt”, diktade den tvivlande Stig Dagerman. Jag har alltid upplevt de bevingade orden som en aning missvisande. Tröst är liksom för futtigt. Men byt ut tröst mot förlåtelse och jag instämmer helt: vårt behov av förlåtelse är sannerligen oändligt.

Mycket har handlat om förlåtelse den senaste tiden. De återvändande IS-svenskarna är det allra färskaste exemplet, vilket Thomas Idergard skrivit klargörande om här på Signums hemsida. Men redan i kölvattnet efter metoo kom förlåtelsen på tal. Då var det många som noterade de oförlåtande attityder som uppstod gentemot en del av de utpekade männen. En hållning som antydde att en andra chans inte är något som en människa som handlat fel någonsin bör förvänta sig. Har du begått en omoralisk gärning är du för evigt ute i kylan.

Denna hållning har förmodligen, paradoxalt nog, att göra med vår bristande förmåga att se och acceptera allas vår gemensamma synd. En kultur och ett samhälle som inte kan tala på ett adekvat sätt om skuld, som inte vill veta av kristendomens realistiska men obekväma tanke om en fallen mänsklighet, vet inte heller hur man förlåter. Men är det något som förenar oss människor så är det att vi alla är syndare och i oändligt behov av Guds nåd.

Förlåtelse är också ett tema i den mycket starka och omskrivna dokumentären ”Leaving Neverland”, som nu finns att se på SVT Play. En film som i två tvåtimmeslånga delar berättar om två nu vuxna män som i barndomen, systematiskt och under flera års tid, blev sexuellt utnyttjade av världsstjärnan Michael Jackson. Det är en ingående, nyanserad och väldigt gripande skildring av det fruktansvärda trauma som övergrepp av detta slag innebär. Här påminns vi inte minst om det som är viktigt att komma ihåg också när vi diskuterar övergreppen inom kyrkan, som ju ibland tenderar att fokusera på strukturella problem, nämligen att varje enskilt övergrepp innebär ett ödelagt liv. Ja, många gånger flera ödelagda liv. I dokumentären skildras hur hela familjer rasar samman på grund av övergreppen.

Michael Jackson,
konsert i Bukarest 1992.
Foto: Wikimedia Commons.

Det starkaste avsnittet i dokumentären kommer i den avslutande andra delens slutskede, när de två männen till sist, efter många års nekande, berättar för sina familjer, och även offentligt, vad de varit med om. Här handlar det mycket om just förlåtelse. Det mest gripande vittnesbördet kommer från en av pojkarnas mamma, som varit drivande i relationen till Michael och som, naivt kan man tycka, inte sett vad som pågått. Vid flera tillfällen har hon befunnit sig i ett angränsande rum medan övergreppen ägt rum bara några meter ifrån henne, utan att hon förstått. Givetvis svårt ansatt av skuldkänslor, säger hon: Kanske att jag någon gång kommer att kunna förlåta Michael, han var ju sjuk. Men mig själv, säger hon, mig själv kommer jag aldrig kunna förlåta.

När hon säger de där orden är det enda som ekar i mitt huvud, förhoppningsvis ett utslag av något slags god kristen instinkt: det finns förlåtelse, det finns förlåtelse, det finns alltid förlåtelse. Och visst kan man också känna igen sig i mammans hållning: vi är ofta mer barmhärtiga och överseende mot andra än vi är mot oss själva. Mammans uttalande pekar också på det djupa behov som varje människa har av att erfara förlåtelsens befriande kraft. Oförsonad med sig själv eller sin omgivning kan människan i längden inte leva. En oförlåten människa är en ofri människa. Det går riktigt att se, i ögonen, i hållningen, hur mamman är fången i sin skuld.

I dokumentären talas det en del om terapi. Det är givetvis en nödvändighet och en ytterst god sak i dessa sammanhang. Men inte ens all terapi i världen kan ge mamman det hon mest av allt behöver: förlåtelse. Vad jag vet finns det bara en institution som kan erbjuda detta: kyrkan. Kyrkan, som är mer än bara en institution, som är Kristi kropp, som är mötesplatsen mellan himmel och jord, där Gud och människa möts och förenas, ja, försonas. Man skulle alltså kunna säga att kyrkan i sitt väsen är försoning.

Kanske ser vi här en av kyrkans viktigaste uppgifter i vår skuldtyngda tid: att förmedla förlåtelse.

John Sjögren 2019-03-13

Vill man länka till dokumentären finns den här, på SVT Play