Jesu död

Av Anna Katharina Emmerich

Ur Vår Herres Jesu Kristi bittra pina

Då det vart ljusare, syntes Herrens lekamen på korset blek, slapp, liksom helt och hållet försmäktande, och vitare än förut, så mycket blod hade han förlorat. Han sade ock, – jag vet icke, om han därvid bad tyst och allena förnimbart för mig eller halvhögt – : ”Jag är pressad liksom det vin, som först blev trampat här. Allt mitt blod måste jag giva ända tills vattnet sipprar ur, och druvans skal bliva vita, men aldrig mer skall här något vin pressas.”

Jag såg senare med hänsyftning på dessa ord, hur Jafet just på samma plats hade pressat sitt vin. Detta skall jag omtala längre fram.

Jesus var halvt vanmäktig. Hans tunga syntes liksom förtorkad, då han sade: ”Mig törstar!” – och då hans vänner med smärta betraktade honom, sade han: ”Haden I icke kunnat giva mig en dryck vatten?” Han menade, under mörkret hade väl ingen kunnat hindra dem därifrån. Johannes svarade bedrövad: ”O Herre, vi hava glömt det.” Jesus genmälde ännu detta: ”Också mina närmaste måste förgäta mig och icke räcka mig någon dryck, på det att skriften skulle fullbordas.” – Men honom hade denna glömska gjort bittert ont. Bevekta av Herrens klagan bådo då hans vänner soldaterna om hjälp och erbjödo dem penningar för att de skulle räcka honom en dryck vatten. Men de gjorde det icke utan doppade en päronformad svamp i ättika, som stod där i en liten tunna av bast, och gjöto även galla däri. Men hövitsmannen Abenadar rördes av Jesu nöd. Han tog svampen från soldaten, pressade ut den och fyllde den med ren ättika. Därpå instoppade han ena ändan av svampen i ett kort stycke isop-stängel, vilken tjänstgjorde som ett slags sugrör. Denna vid ett spjut fastsatta anordning lyfte han så upp till Jesu anlete, så att röret kom in i Jesu mun och denna genom detsamma kunde suga ättikan ur svampen.

Av de få ord, som jag ännu hörde Herren uttala för att förmana folket erinrar jag mig allenast, att han sade: ”Och då jag icke mer haver någon stämma, skall också den dödes mun tala”, varpå några utropade: ”Han hädar ännu.” Men Abenadar bjöd tystnad.

Då nu Herrens stund var kommen, kämpade han mot döden, och en kallsvett trängde ut ur hans lemmar. Johannes stod vid korset och torkade Jesu fötter med en svetteduk. Magdalena stödde sig alldeles förkrossad av smärta mot korsets baksida. Den heliga Jungfrun stod mellan Jesu och den botfärdige rövarens kors, stödd av Maria Kleophas och Salome, och såg upp mot sin döende son. Då sade Jesus: ”Det är fullkomnat!” Han lyfte upp sitt huvud och ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande!” Det är ett ljuvligt, mäktigt rop, som genomträngde himmel och jord; sedan sänkte han sitt huvud och uppgav anden, och jag såg liksom hans själ likt en lysande skugga vid korset fara ned i jorden till dödsriket. – Johannes och de heliga kvinnorna sjönko ned till jorden på sina ansikten…

Vid Jesu dödsrop kom en stor förfäran över alla de närvarande, medan jorden skalv och korsfästelsens kulle remnade. Det var en förfäran som gick genom hela naturen, ty då sönderslets också förlåten i templet, då stego många döda upp ur grifterna, då föllo väggar i Herodes tempel, och berg och byggnader i olika delar av världen störtade samman…

Då den kärleksfulle Herren till allt liv betalade dödens kvalfyllda skuld för syndarna, som människa befallde sin ande åt sin Gud och Fader och antvardade sin lekamen åt döden, då överdrogs detta heliga, sönderslagna käril av dödens bleka, kalla färg. Hans kropp darrade som av smärtor och blev vit och de blodströmmar, som runno ned från såren, syntes mörkare och tydligare. Hans ansikte blev mera långsmalt, kinderna sjönko alldeles in, hans näsa blev smalare och spetsigare, hans underkäke föll ner på bröstet, de slutna, blodfyllda ögonen öppnade sig till hälften brustna. Han lyfte sitt törnekrönta huvud för sista gången under några ögonblick, och lät det så sjunka ned på bröstet under smärtornas tyngd, hans läppar visade blå och spända i den öppnade munnen en blodig tunga. Hans händer, som förut hade krökt sig omkring spikhuvudena, öppnade sig och sjönko mera framåt, i det armarna utsträcktes i hela sin längd, hans rygg föll tillbaka mot korset och hela tyngden av hans heliga lekamen kom att vila på fötterna. Då sjönko ock hans knän samman, medan de vändes mot ena sidan och fötterna vredos ett stycke omkring den stora spiken, som genomborrade dem…

Solens ljus var ännu svagt och disigt, luften var kvav och tryckande under jordbävningen, därefter följde en kännbar kyla. Vår Herres gestalt på korset var obeskrivligen ärbar och rörande…

Det var något över tre på eftermiddagen som Jesus for hädan…

– Det vart ensligt, stilla och dystert. Långt borta i dalen och på kullarna i grannskapet syntes då och då en skygg lärjunge som skådade ängsligt och nyfiket bort på korset, men så snart någon människa visade sig där, försvann han åter i mörkret.