Jesus i kyrkan

PER BESKOW

I samband med Svenska kyrkans val av ny ärkebiskop har inomkyrkliga motsättningar kommit i dagen. Det talas om att kyrkan håller på att spricka, och tonläget kan bli betydligt högre än vanligt. Biskop Åke Bonniers hätska utfall mot ”trospoliser” (vilka de nu är) bär syn för sägen. Det finns i dag en oförmåga att tala lugnt och sakligt om religiösa frågor och i synnerhet om kristen tro, och man hemfaller då alltför lätt till slagord, klichéer och ibland maktspråk. Och det mesta rör sig om det som för inte länge sedan sågs som trons självklara centrum, nämligen Jesus Kristus. Det som följer här är inte avsett som ett inslag i polemiken utan är tvärtom ett försök att klara ut begreppen.

Man kan se på kristendomen på olika sätt. Man kan se den utifrån som den största av ”världsreligionerna” och på olika vis jämföra den med andra system. Detta är religionsvetenskapens uppgift. Men man kan också betrakta den inifrån som man gör om man räknar sig själv som kristen, och då får den en existentiell dimension. Det blir en personligt angelägen sak.

Kristen tro, inifrån sedd, är inte en tro på Bibeln utan en tro på Jesus som kallas Kristus. Han ses då inte bara som en historisk och litterär figur. Han är Gud själv som har blivit människa och är närvarande i den kyrka som han har grundat. Man behöver bara bläddra i Nya testamentet för att inse att detta är vad hans lärjungar trodde från första början och har förmedlat ända till vår tid. Man kan alltså inte tala om Jesus utan att tala också om oss själva.

Det vi tror förmedlas genom den kyrka vi tillhör (om vi inte är kristna enspännare). Det är en gemenskap med honom som följer oss livet igenom. Han är närvarande i vårt personliga liv, då vi ber den bön ha själv har lärt oss, eller kanske den östkyrkliga och ständigt upprepade bönen: ”Herre Jesus, Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare”. Vi finner den då vi ber tillsammans: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20) I den katolska tradition som jag tillhör bärs hans offer fram dagligen i den heliga mässan. Och inte minst beror vårt handlande av vad han har lärt oss om vi tar honom på allvar, att ”älska Gud över allting och sin nästa som sig själv”. Aposteln Paulus går så långt i sin identifikation med honom att han kan skriva: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 2:20)

Enligt kristen tro är detta sanning, vilket betyder att vi anser oss ha skäl för den. Om detta skriver Paulus: ”Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud.” (1 Kor 15:14f) Det gäller naturligtvis den kristna tron i dess helhet och är den sanning som kyrkan förkunnar. Kommer några med ett annat budskap vittnar den falskt mot Gud och är inte hans kyrka. Att tala om Jesus är alltså en fråga om att tala sanning, om ärlighet och saklighet, inte bara tyckanden och känslor, och för varje kristen gemenskap är sanningen om Jesus en huvudfråga. Det kommer man inte ifrån, och det tvingar till reflexion och ömsesidig fördjupning i respektfulla former, vilket samfund man än tillhör.

Per Beskow 2013-10-16