Johannes av korset – människa och mystiker

”Allt och intet. Johannes av Korsets liv”, är titeln på den biografi’ som Anders Arborelius, svensk karmelitpräst, utger inom kort på Karmeliternasförlag. Vi publicerar bokens förord och får säkert anledning att återkomma till Johannes av Korset under det jubileumsår som man nu firar över hela världen och som kulminerar den 14 december, 400 år efter helgonets och ordensreformatorns dödsdag.

Den 14 december 1591 dog Johannes av Korset. Tjugosju år senare gav en av hans trognaste lärjungar, Elisa av Martyrerna, denna beskrivning av honom: ”Han var en man av medelstor kroppslängd, hans ansikte var allvarligt och väckte vördnad, han var tämligen mörk och hans kropp var välbyggd … Han hade höga tankar och insikter angående bönen och umgängelsen med Gud och beträffande alla de tvivelsmål, vilka man i dessa ting förelade honom, svarade han med stor vishet och gjorde så dem, som rådfrågade honom, helt nöjda och var dem till stort gagn. Han var en vän av inre samling och av få ord. Han skrattade inte ofta och då på ett behärskat sätt. När han som föreståndare (vilket han ofta var) tillrättavisade någon, gjorde han detta med mild stränghet. Han förmanade med broderlig kärlek och allt gjorde han med beundransvärt sinneslugn och allvar” (Andliga ordstäv, i Levande Kärleksliga och mindre skrifter, sid. 225).

Dessa ord nedtecknades i Latinamerika, närmare bestämt i Mexiko den 26 mars 1618. Johannes av Korset blir snart känd och älskad långt utöver sitt hemlands, Kastiliens – och sin ordens, Karmels – gränser. Hans budskap är universellt. Därför blev han år 1926 utsedd till kyrkolärare. Han har något att säga till de kristna, och till andra som vill lyssna, i alla tider och miljöer. Den miljö han levde i, olika kloster i femtonhundratalets Spanien, kan förefalla nutida svenska läsare ytterst främmande. Ändå måste de nog, kanske halvt mot sin vilja, upptäcka något universellt och allmängiltigt, något inspirerande och befriande i den lille kastilianske klosterbrodern. Trots att den värld han levde i är så olik vår egen, är den inre värld som är hans ändå så nära vår egen. Johannes av Korset är onekligen en universell, en vanlig människa.’

Detta universella, ja, katolska drag i Johannes av Korsets personlighet och budskap framstår inte minst nu när 400-årsminnet av hans död firas över hela världen. Vi kan se detta jubileum – vi lever ju i jubileernas tidevarv – som ett preludium till ett annat: 1992 är det femhundra år sedan evangelisationen tog sin början i Latinamerika, eller som vissa hellre betonar: sedan Amerika upptäcktes av Columbus. Den andliga självprövning och fördjupningsprocess, som detta jubileum föranlett bland de kristna i Latinamerika, är i viss mån inspirerad av Johannes av Korsets sant evangliska radikalitet och djupa mystik. Själv fick han aldrig komma dit, trots att det ett tag såg ut som om han skulle få sluta sina dagar i Mexiko, men hans inflytande är högst påtagligt i dessa länder. För några år sedan publicerade en av de mer kända befrielseteologerna, chilenaren Segundo Galilea, ett verk med en suggestiv titel – El fururo de nuestro pasado, ”Vårt förflutnas framtid” – där han pekade på hur djupt präglad den latinamerikanska kristenheten är av den spanska mystiken, och då speciellt av Johannes av Korset, Teresa av Avila och en annan jubilar, Ignatius av Loycla (född år 1491). Detta mystiska arv måste ständigt på nytt aktualiseras och översättas till nutida begrepp. Peruanen Gustavo Gutierrez, som ibland kallas befrielseteologins fader, talar så om la noche oscura de la injusticia – ”orättvisans dunkla natt”, som större delen av befolkningen i Latinamerika tvingas leva i. Påven Johannes Paulus II hänvisar också till Johannes av Korset i sitt brev till Latinamerikas ordensfolk, Evangeliets vägar, publicerat den 29/6 1990. Där påpekar han att ”kyrkan är de mest behövandes tjänarinna och att hon i deras anlete igenkänner Herren Kristi lidande anletsdrag”, och han citerar Johannes av Korsets ord ”vid livets afton är det ditt sätt att älska som skall prövas” (Ord av ljus och kärlek, nr 59, i Levande Kärlekslåga och mindre skrifter, sid. 198).

Också i vår svenska situation, präglad av materiellt välstånd men andlig nöd, har johannes av Korset och hans budskap fått en förvånansvärt stor genomslagskraft. Det räcker kanske att peka på fyra kulturpersonligheter: Hjalmar Gullberg, Birgitta Trotzig, Lars Gyllensten och Vilgot Sjöman. Också hos oss är ”den dunkla natten” ett talande begrepp och en målande bild som väcker genklang hos människor av alla slag. Hos oss rör det sig inte så mycket om en ”orättvisans dunkla natt” utan snarare om en tomhetens, meningslöshetens och förtvivlans natt. Också i detta gråa dis kan Johannes av Korset förmedla en stråle av tro, hopp och kärlek. I den ekumeniska dialogen i Sverige är han inte heller bortglömd: en Martin I önnebo har t.ex. ägnat honom stort intresse i sin Religiönens fem språk. Kanske ett lutherskt 400-års minne, det som ihågkommer Uppsala möte 1593, kan ge anledning att hitta vissa beröringspunkter mellan Johannes av Korsets och Martin Luthers natt?

Sola fides, tron allena, var ett riktmärke för Luther. Johannes av Korset talar också ständigt om den nakna tro, som leder oss fram till den Gud som tror på oss och älskar oss av all evighet. Det är hoppet om att få komma honom så nära som möjligt som är den yttersta drivkraften i vårt mänskliga liv, antingen vi nu vet om och accepterar det eller ej. Människan har ju också en förunderlig förmåga att längta på fel sätt, att ha aptit – apetito säger Johannes ständigt – ja, att binda sig vid det som är ovärdigt hennes djupaste värdighet och härlighet. Obönhörligt och med psykologisk klarsyn avslöj ar Johannes alla våra flyktvägar och återvändsgränder. Men han ser alltid på den bräckliga människan med en Annans ögon och med hans barmhärtighet. Det är bara Guds mysterium, uppenbarat i Jesus Kristus, som kastar ljus över människan och hennes mysterium. Hon lever alltid i detta teologala spänningsfält: Gud ser på henne med tro, hopp och kärlek och hon är skapad för att besvara denna blick, också i tro, hopp och kärlek, alltså i kontemplation, i en bönens både seende och dunkla gemenskap. Dessa tre s.k. teologala dygder eller krafter, virtudes, driver henne i armarna på den som älskar henne. De är som antenner och känselspröt som leder henne tryggt förbi livets alla faror och klippskär mot målet, den eviga kärleksföreningen med den treenige Guden. Få har så tydligt och klarsynt skildrat det kristna livet som en teologal väg, en vandring i tro, hopp och kärlek, som Johannes av Korset. Målet för denna väg är underbart för den nya människan, men själva vägen är fasansfull för den gamla människan. Denna evangeliets paradoxala sanning står i centrum för allt vad Johannes säger. Och han vågar säga det rent ut. Radikalt och utan att inge några falska förhoppningar. Sanningen gör ont. Ändå är sanningen det enda som kan göra oss fria och hela oss på djupet. Först tycker vi att det är som en dunkel natt för oss. Det är det också och så måste det vara.

Man brukar därför sammanfatta Johannes av Korsets budskap i begreppet själens dunkla natt. Men då är det viktigt att genast tillägga att det är en natt som alltid förebådar Dagen, ett mörker som talar om Ljuset. Och bakom detta bild- och symbolspråk, som talar till alla, framträder alltid Korset som leder till Uppståndelsen. Det är inte för inte som Johannes heter av Korset. Kristus är allestädes närvarande för honom. I vår natt, vare sig den är personlig eller mer kollektiv, är alltid Kristus, den Korsfäste, med oss för att leda oss över till dagen, ljuset och uppståndelsen. Johannes av Korsets mystik är som all annan kristen mystik en påskmystik. Hoppet är aldrig utsläckt. Hur mörkt det än verkar för oss, är vägen redan banad. Det är bara att gå, eller snarare att låta sig ledas fram på den. Varje människas natt är innesluten i en större Natt, Kristi universella natt. Han har tagit på sig allas mörker för att leda alla till Ljuset.

Detta universella perspektiv gör att Johannes av Korset har något att säga till alla. Allt och alla berörs. Han vill visa vägen till den Ende som är Allt. Och denna väg är alltid intets väg. Todo y nada: allt och intet, så brukar man också sammanfatta det som Johannes av Korset vill förmedla. Återigen måste vi se på saken i Kristi ljus. Han har gått intets, korsets väg, men målet är att nå fram till Allt. Intet får hindra och binda oss på vägen till detta mål. Allt måste vika för det som är Allt, Guds trefaldiga kärleksmysterium, som skiner så klart att det bländar oss och får oss att lämna allt annat åt sidan. Det är till en evig och oupplöslig kärleksförening med detta Allt som vi är kallade och därför måste vi försaka och förneka allt annat. Union y negacion: förening och försakelse, så kan man också sammanfatta Johannes av Korsets budskap.

Den bästa sammanfattningen av det som Johannes av Korset har att säga är ändå vad han själv är och gör. Personen är ett med saken. Människan visar oss budskapet. Liv och lära hör ihop. I det avseendet är Johannes av Korset ytterst modern, eller snarare tidlös och evig. Därför kan han tala till alla om Allt, och leda dem fram på intets väg. Evangeliets paradoxala väsen möter oss i Johannes av Korsets person. Det är betecknande att de som känt honom nästan automatiskt använder sig av en paradox för att beskriva hans intagande – och kärva väsen. Så var han enligt dem en man som kännetecknades av dulce severidad – mild stränghet, manna entereza – ömsint helgjutenhet och humilde gravedad – ödmjukt allvar, men han talade också con mucha risa, med ”mycket skratt”, ja, med diskret och befriande humor. Det är denne Johannes av Korset så som han framstod för dem som levde tillsammans med honom som vi skall möta i denna biografi. Men också den tid och miljö han levde i, så olik vår egen. Ändå är Johannes av Korset en av oss, en universell, en vanlig människa. Ingen är så sant mänsklig som ett helgon.

Anders Arborelius

 

Noter

Se W. Stinissen, Natten är mitt ljus, Karmeliterna, Tågarp-Glumslöv, 1990, sid 86–88.

Publicerad 1991 i nummer 4