Johannes Jörgensen: Som en Kærte

Av Erik Wimmerström

Recension av Johannes Jörgensens Som en Kærte. Gyldendalske Boghandel. Nordisk Forlag, Köpenhamn 1931.

I sjätte delen av »Mit livs legende» berättar Johannes Jörgensen hur han den 8 mars 1909 mottog ett brev i vilket han uppfordrades att skriva en biografi över en året förut i Rhenlandet avliden dam, Paula Reinhard. Följande månad avreste Jörgensen till den avlidnas hem och påbörjade där det arbete, som utkom på Herders förlag 1911 och som bar titeln »Geschichte eines verborgenen Lebens». Med denna bok som grundval skrev Jörgensen förlidet år »Som en Kærte», som denna vår utkom på Gyldendalske Boghandels förlag. Den danska upplagan har Jörgensen inlett med ett kapitel där han skildrar den andliga och kulturella miljö, ur vilken bokens huvudperson växte fram. Det är om det katolska Rhenlandet under efterromantikens dagar som Jörgensen berättar i denna inledning. Det var den tid under vilken Paula Reinhards föräldrar voro unga, den tid då kyrkklockorna ringde starkare än kanske någonsin förr eller senare.

Paula Reinhard föddes den 11 mars 1851 i Ehrenbreitstein i Rhenlandet och hennes födelse kostade hennes blott 22-åriga moder livet. Fadern, Franz Reinhard, som då var regeringsråd var av en förmögen släkt. Han hade en tid svårt anfäktats av tvivel angående religionens sanningar, men blev senare en god katolik med starka religiösa intressen. Detta icke minst tack vare dottern Paulas brinnande tro. Franz Reinhard avled i en ålder av nära åttio år, och under sin långa levnad hade han hunnit med att skriva åtskilliga, den tiden ganska mycket uppmärksammade, katolska skrifter.

Redan som helt ung hade Paula känt sig dragen till klostret. Men fadern ville icke mista sin älsklingsdotter och Paula måste alltså nöja sig med att låta upptaga sig i S:t Franciscus’ tredje orden och efter bästa klostermönster föreskriva sig själv en mycket utförlig regel. Hon kom nu att föra både ett Maria- och ett Marthaliv. Då den äldre systern var sjuklig var det huvudsakligen Paula det kom att åligga att handhava det Reinhardska husets skötsel. Detta var icke alltid ett lätt arbete då hemmet ofta var fullt av gäster. Paula var emellertid en den ivrigaste husmoder och en outtröttlig värdinna. Men mitt i alla vardagsplikter fann hon tid att leva ett rikt andligt liv. Även till uppoffrande kärlekstjänster för sina lidande medmänniskor räckte hennes tid och krafter. Efter faderns död skänkte de båda systrarna hemmet i Ehrenbreitstein till Vincenzo Pallottis missionärer och till nunnorna i Mainz, vars tillbedjan av Herren i Altarets sakrament Paula så gärna ville ha deltagit i, byggde de kloster och kyrka i Pfaffendorf strax söder om Ehrenbreitstein. Vid sidan av klostret läto de uppföra för sig själva en villa. Klostrets namn blev Bethlehem och villans Emmaus. På hösten 1904 stod byggnadskomplexet färdigt. Många år skulle likväl Paula icke få vistas i sitt nya hem. Redan i början av år 1908 insjuknade hon i den sjukdom som snart skulle lägga henne i graven. Den dag då kyrkan firar Kristi lekamens fest utandades hon sin sista suck efter ett i underbart tålamod buret fruktansvärt lidande. Men Paula Reinhard hade förutom de svåra kroppsliga lidanden med vilka hon hemsöktes de sista månaderna av sin levnad redan långt tidigare burit på ett ännu tyngre kors. Hennes sinne förmörkades allt som oftast av känslan om sin djupaste ovärdighet. Jörgensen skriver »al trofast Pligtopfyldelse, alle Fromhedsövelser til Trods vedblev Paula Reinhard at föle sig som den, der var langt borte fra Gud og aldrig skulde naa frem til ham». Men hon uppgav icke sina böner och fromma övningar. Under dessa svåra tider av andlig tröstlöshet är hennes ihärdiga bön: »Herre giv mig Kraft og Styrke til at bære mit Kors og send mig saa, hvad Du vil». Jörgensen säger att Paula Reinhard hörde till de människor om vilka den store tyske mystikern Tauler har skrivit: » Desse aandelige Martyrer er, efter deres eget Tykke, de allerfattigste, som lever paa Jorden, men for Gud er de de aller rigeste. De tror sig at være de fra Gud allerfjærneste og er i Virkeligheden de allernærmeste. De forekommer sig selv at være de allermest forkastede og er dog de allermest udvalgte. De föler det, som om de var de allermest utro mod Gud og er i Virkeligheden de allermest trofaste, og med större Iver end nogen stræber de efter at fremme, hvad der er til hans Ære og hindre hvad der er til Vanære for ham. De kalder sig selv for de allersletteste Mennesker, som er i Verden, og de er for Gud de allerreneste».

Om denna andliga martyr har Johannes Jörgensen berättat i sin nya bok. Hela Paulas liv klarlägges här av den så fint religiöst kännande och förstående författaren på ett gripande sätt. Vid sidan av de stora mästerverken om den helige Frans av Assisi och den heliga Katharina av Siena gives här åt nordiska läsare ännu en av Johannes Jörgensens så äkta katolska och på samma gång av den skäraste poesi genomandade böcker om en av dem, som om sig själv kunde säga: »Jeg vil fortære mig for Gud som en Kærte foran Altret, langsomt og uophörligt».