Jonas Gardell och sanningen

Nu kan det vara dags att sammanfatta de senaste dagarnas mediepådrag angående Jonas Gardells tvist med Vatikanen. Som bekant for han till Rom för att göra en tv-inspelning för Sveriges television men vägrades tillstånd att filma inne i Peterskyrkan. Han tog det personligt och ansåg sig förföljd av den katolska kyrkan. I ett uttalande i Sveriges radio beskrev han Vatikanens nej som ”jämförbart med en bannbulla”. Han beskyllde också biskop Anders Arborelius i Stockholm för att ha kontaktat Vatikanen för att hindra honom att få tillträde. Presschefen för Stockholms katolska stift Maria Hasselgren meddelade dock omgående att biskopen inte alls hade haft någon sådan kontakt med Vatikanen i denna fråga, varpå Gardell på sin personliga blogg anklagande Maria Hasselgren för att ljuga om saken, en anklagelse som Gardell inte har kunnat presentera några belägg för.

Sedan blev det tv-debatt om saken i SvT igår kväll, torsdagen den 19 november, som om frågan om Gardells tillstånd att filma i Peterskyrkan vore en viktig angelägenhet av allmänintresse. Gardell visade i tv-programmet upp ett plastkort som enligt honom själv var hans tillstånd att få filma i Peterskyrkan. Varför hade han då ändå blivit vägrad, och vad låg bakom detta?

Maria Hasselgren förklarade å sin sida att det överhuvudtaget inte ges några tillstånd för tv-inspelningar med kommentator eller programledare inne i Peterskyrkan. Det var alltså i enlighet med gängse gällande regler som Gardell förvägrats ett sådant tillstånd. Men tillståndet som Gardell visade upp i tv-rutan då, hur var det med det? Det visade sig efter att programmet sänts att plastkortet som Gardell visade upp i tv-rutan inte alls var något inspelningstillstånd utan en vanlig pressackreditering till en påveaudiens i audienshallen. Idag har Gardell själv på sin personliga blogg beklagat detta misstag med hänvisning till att det var hans filmproducent, Ulrika Nulty, som givit honom fel plastkort. Ikväll, fredagen den 20 november, har Ulrika Nulty gentemot tidningen Dagen dessutom förklarat att de enda bevis som man har på att man först fick ja till att filma i Peterskyrkan är muntliga. Några exakta citat eller namn på personer i Vatikanen som gett ett första löfte och sedan ett avslag kan hon inte uppge.

Gardells missnöjesförklaring gentemot den katolska kyrkan, uppbackad av ett massivt svensk medieuppbåd, tycks alltså vid närmare påseende knappast ens vara värt en storm i ett vattenglas. Gardell verkar aldrig ha haft något tillstånd som kunde tas ifrån honom, och han har heller inte utsatts för någon diskriminering från Vatikanens sida. Men han var sårad över att inte få filma så som han själv ville och så gjorde han en stor sak av en ren bagatell. Gardell såg det som att han – en framstående teolog och hedersdoktor, som han beskrev sig själv i en intervju med Sveriges radio – hade utsatts för ett övergrepp från en inskränkt och maktlysten kyrka. Han fick också snabbt medhåll i debatten: en Expressenjournalist drog upp alla de vanliga anklagelserna mot den katolska kyrkan som cirkulerat i medierna under det senaste halvåret och utpekade kyrkan som fundamentalistisk.

Kunde nu detta ha hänt om Jonas Gardell istället hade blivit stoppad någon annanstans med sin önskan att få filma i känsliga offentliga miljöer, låt oss säga i Buckingham Palace eller Louvren? Nej, naturligtvis inte. Men den katolska kyrkan är en skottavla som man enklare kan vinna poäng på. Tycktes det i varje fall till en början. Fast riktigt så lyckat blev det väl till slut ändå inte denna gång.

För ytterligare information se Stockholms katolska stifts hemsida.

Per Beskow 2009-11-20