Ju mer man övar sig i andliga ting, desto häftigare åstundar man dem

Av Alphons Rodriguez

Den kristliga fullkomlighetens övande. Band I, Avhandling I, Kapitel IV.

Den Helige Ande säger om den gudomliga Visheten: ”De som äta mig, hungra alltid; de som dricka mig, lida ständigt törst.” (Pred. 24:29.) De världsliga tingen och fröjderna skilja sig enligt den helige Gregorius (Homilia 16 super Evangelium) härutinnan från de andliga, att vi förnimma en stark längtan efter dem, sålänge vi icke besitta dem, men akta dem ringa, såsnart vi fått dem i vår ägo. I världen ser sig envar om efter ett ämbete, som han anser passa för sin börd och samhällsställning. Men knappt har han fått denna sin önskan uppfylld, förrän han redan är led på sin nya ställning och fikar efter något ännu högre, som lika litet kommer att tillfredsställa honom, såsnart det har blivit hans egendom. Sålunda strävar han i omåttlig ärelystnad och begärlighet ständigt efter något högre och intet kan skänka honom tillfredsställelse. Med de andliga tingen förhåller det sig helt annorlunda. Sålänge de icke äro vår egendom, fylla de oss endast med leda och motvilja. Men om vi blott en gång fått tag i dem, förstå vi så mycket bättre deras värde och uppskatta dem så mycket högre, och ju mera vi få smaka dem, desto ivrigare eftersträva vi dem.

Samme helige lärare angiver följande grund för denna skiljaktighet. Njutandet av timlighetens skatter och fröjder ger oss alltid en bismak av deras fåfänglighet och ofullkomlighet. Om vi alltså icke i dem finna den tillfredsställelse vi väntat, så börja vi snart förakta det som vi uppnått, men i den förhoppningen att vi annorstädes skola finna den tillfredsställelse vi eftertrakta låta vi oss i stället ryckas bort av nya begär. Men vi bedraga oss. Dessa senare begär skola drabbas av samma öde som de förra. Ty vi äro icke skapade för denna värld, och därför kan ej heller något i denna värld skänka oss full tillfredsställelse. Detta antyder Frälsaren i sina ord till den samaritiska kvinnan: ”Var och en, som dricker av detta vatten, skall åter törsta.” (Joh. 4:13.) Drick bara av hjärtans lust av det där vattnet! Snart kommer du åter att bliva lika törstig som förut. Ty alla jordiska njutningars och fröjders vatten förmår. aldrig släcka törsten hos en människa, som är skapad för himlen. Men de andliga skatterna och fröjderna älskar och åstundar man allramest just då man äger dem, medan man då bäst förstår deras värde, och ju fullkomligare vi besitta dem, desto mera förtärande blir vår törst efter dem. ”Intet under” säger samme helige Gregorius, ”om man ingen åstundan har efter andliga ting, så länge man aldrig har smakat dem. Fördenskull säger den helige aposteln Petrus: ”Om I annars haven smakat, att Herren är ljuv.” (1 Petr. 2:3.) Och den kunglige profeten: ”Smaken och sen, huru ljuvlig Herren är” (Ps. 33:9). Ty börja vi blott en gång att smaka Gud och de andliga tingen, så komma vi att i dem finna en sådan ljuvlighet, att vi skulle vilja utsuga dem till sista droppen.” På detta sätt måste vi alltså förstå orden: ”De som äta mig hungra alltid; de som dricka mig lida ständigt törst.” Ju ivrigare vi sträva efter de himmelska tingen, desto innerligare skall vårt hjärta längta efter att få äga dem.

Men huru skall detta bringas till överensstämmelse med Kristi ord hos Matteus: ”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade” (Matt. 5:6)? Här säger han ju, att de som hungra och törsta efter rättfärdighet skola bliva mättade, och på samma gång försäkrar oss dock den Vise, att de som äta och dricka av den gudomliga Visheten, så mycket mera måste hungra och törsta. Hur skall man kunna förena tankar, som synas så oförenliga? Lätt nog, ty det är de andliga tingens egentliga kännemärke, att de mätta på samma gång som de framkalla hunger, att de stilla törsten på samma gång som de väcka den. Däri ligger just det underbara och storslagna i dessa gåvor, att de tillfredsställa och mätta vårt hjärta, och att de blott föröka vår hunger och törst, ju mer vi äta och dricka av dem. Detta är emellertid ej en mattande utan en stärkande hunger, icke en kvalfull utan en vederkvickande törst. Först i himlen skola vi fullkomligt bliva, mättade enligt den konungslige profetens ord: ”Jag skall mättas vid åsynen av din härlighet” (Ps. 16:15), och detta: ”De skola varda druckna av överflödet i ditt hus” (Ps. 35:9).

Dock också i den himmelska härligheten, säger den helige Bernhard (Sermo 6 et 94), skall Guds åskådande så mätta oss, att vår hunger och törst efter densamma aldrig upphör. Ty långt ifrån att i oss verka övermättnad skall den oupphörligen väcka en ny längtan i våra hjärtan att genom åskådandet av Gud få njuta honom. Fördenskull säger den helige Johannes i sin Uppenbarelse om de saliga, som stå för lammets tron: ”Och de sjöngo liksom en ny sång.” (Uppb. 16:3.) Därigenom ville han komma oss att förstå, att denna himmelska sång städse skall innehålla något, som är nytt för oss, att den beständigt inom oss skall framkalla ny fröjd och ny förundran, så att vi varje ögonblick liksom Israels barn, då de första gången sågo mannat falla i öknen, skola utropa: ”Vad är detta” (Manhu, 2 Mos. 16:15).

Ungefär på samma sätt går det härnere med de himmelska tingen. Såsom ett utflöde av det himmelska hava de del i dettas egenskaper och kraft. Å ena sidan mätta och fylla de hjärtat, å andra sidan uppväcka de i oss en outsäglig hunger och törst. Och ju mera vi smaka, ju mera vi njuta dem, desto mera växer denna hunger och törst. Dock denna hunger är på samma gång en slags mättnad, denna törst är en ljuv och härlig vederkvickelse för själen. Allt detta skulle skänka oss ett högt begrepp om de andliga tingen, och ingjuta i våra hjärtan en stor vördnad och en innerlig trängtan efter dem, så att vi förgäta och förakta all världens fåfänglighet och i stället säga med apostlafursten: ”Herre, här är gott att vara” (Matt. 17:4).

*) Pater Alphorus Rodriguez, av Jesu Sällskap, en av Kyrkans förnämsta asketiska skriftställare, föddes år 1526 i Valladolid i Spanien, dog efter ett arbetsfyllt och heligt liv år 1616. Hans huvudverk, ”Den kristliga fullkomlighetens övande”, är en sann guldgruva av vishet och fromhet.