Judisk-kristen dialog i Sverige

DIETZ, KLAUS P.

Bo Johnson, Judendomen – i kristet perspektiv. Arcus 2000.

Hur ser kristna på judar? Svaren har varit extremt varierande under de nästan två millennierna som moderreligionen samexisterat med sin dotterreligion.

Judesuggan, en bland många medeltida framställningar i Uppsala domkyrka, avbildar några män med judiska spetshattar kring en motbjudande stor sugga – ett skrämmande exempel på hur medeltida kristna med hån och förakt såg ner på ”kvarlevan av de förstockade judarna”. Denna syn, kanhända mindre brutalt utformad, fanns redan hos flera kyrkofäder. Den fortsatte under hela medeltiden, framfördes i våldsamma utbrott av Martin Luther och den har levt vidare i vissa fundamentalistiska kretsar i utkanten av kristenheten ända in i vår tid. Detta kristna perspektiv på judendomen som lett till diskriminering och förtryck grundar sig på den så kallade ersättningsteologin. Den påstår att Israels folk hade som gudomlig uppgift att leda mänskligheten fram till Messias, Jesus från Nasaret. Därefter har kyrkan övertagit rollen som det utvalda folket. I det nya och eviga förbundet som är givet i Jesus Kristus finns ingen plats för det gamla förbundet, för toran, för synagogan och för en judisk religion. De judar som inte accepterar Jesus som Messias är vilsegångna och förhärdade i sin otro. Utan tvivel har en sådan teologi bidragit till den nyhedniska antisemitismen och dess katastrofala konsekvenser i Shoah, Hitlers paranoida försök att ”slutgiltigt lösa judefrågan”.

Ett alternativ till ersättningsteologin är den så kallade tvåvägs-teologin. Denna motsvarar rabbinernas uppfattning om olika förbund och olika vägar till Gud. Det förbund som slöts med Noa gäller hela mänskligheten, medan förbundet vid Sinai (med dess förelöpare, förbundet med Abraham, och dess förnyelse både i Sikem och under kung Josia) ger Israels folk en särställning. Tanken om de olika förbundens giltighet har efter Förintelsen omfattats av en del kristna teologer. Gud har genom sina förbund erbjudit människan flera parallella vägar till frälsning. För judarna leder lydnaden gentemot toran och genom förbundet med Israels folk till fullbordan vid tidernas slut, men för alla andra människor går vägen i Jesu efterföljd och i kyrkans gemenskap. Denna teologiska modell lämnar viktiga frågor obesvarade, framför allt Kristi unika roll som historiens mittpunkt och alla människors frälsare (jfr Troskongregationens senaste utlåtande ”Dominus Jesus”, Signum nr 7/2000, s. 36 ff).

Det tycks vara svårt eller rentav omöjligt att ge ett entydigt svar på frågan om de båda förbundens relation till varandra. Kanske säger en bild mer än teologiska begrepp och definitioner. Den medeltida filosofen, teologen och mystikern Hugo av S:t Victor var nog ett barn av samma tid som den okände bildhuggaren som skapade det motbjudande konstverket i dômen i Uppsala. Ändå beskriver han relationen kristendom-judendom helt annorlunda. Han använder den bild som i dag är logotyp för Israels turistbyrå och som visar två spejare som bär en druvklase på en stång (4 Mos 13:24). ”Vinklasen är Kristus, som bärs av båda förbundsfolken tillsammans. Juden går före, den kristne följer efter. Juden ser inte vad han bär men den kristne ser.” En sådan tänkvärd symbol är ett försök att framställa det som är gemensamt och det som är olika hos de båda religionerna, åtminstone om man vill tolka det i ett kristet perspektiv.

Svenska kyrkan har i en småskrift Guds vägar. Judendom och kristendom (1998) presenterat de olika tolkningsmönstren och deras problematik. Något entydigt svar ges inte, och troligtvis kan det inte heller finnas ett entydigt svar på frågan om de båda förbundens relation till varandra. Den korta framställningen på 13 sidor är tänkt att stimulera till samtal. Såsom flera andra skrifter i Svenska kyrkans regi intar den en oklar ställning. Den är inte heller antagen av kyrkomötet eller biskopsmötet. Så vitt jag vet har dock endast ett fåtal artiklar tagit upp denna inbjudan till diskussion (bl.a. Dialog nr 3, 1999, s. 9 ff).

En som engagerat sig i frågan, och detta sedan årtionden, är Bo Johnson, GT-exeget och professor emeritus i Lund. Hans bok Judendomen – i kristet perspektiv kan i viss mån sägas ta upp denna inbjudan. Boken är dock mindre ett debattinlägg än en presentation. På ett informativt sätt beskriver han kortfattat men med stor sakkunskap judendomens historia under två årtusenden. Den konfliktfyllda relationen mellan synagoga och kyrka under de olika tidsepokerna väcker förstås speciellt intresse. I ett annat kapitel förklarar han spännvidden inom judendomen, dess organisation, trosuppfattningar och religiösa traditioner för kristna läsare. Kapitlet ”Judendomen i kristet perspektiv”, som har gett boken dess titel, har särskild betydelse för den dialogintresserade läsaren.

Bokens omfångsrika litteraturlista (med svenska, engelska och tyska publikationer) visar hur aktuellt ämnet är. Tyvärr fattas där till exempel den framstående tyska dialogtidskriften Freiburger Rundbrief samt de mindre ambitiösa svenska tidskrifterna Dialog (Samarbetsrådet för Judar och Kristna) och Jabbok. Bland de refererade författarna saknade jag namn som John Pawlikowski, Rolf Rendtorff, Hans Hermann Henrix, Norbert Lohfink, Franz König, Ernst Ludwig Ehrlich och Hans Küng. Flera av dessa är katolska teologer, och det kanske är symptomatiskt. Att presentera den betydande insats för judisk-kristen försoning som katolska kyrkan har stått och står för (jfr Signum nr 7/2000, s. 46 ff) på endast en halv sida (s. 150) blir nog lite knapphändigt. Bo Johnsons bok skulle kanske heta Judendomen – i lutherskt perspektiv? Ändå kan boken rekommenderas som introduktion till dialogen mellan den judiska och den kristna religionen. Den intresserade läsaren kan med fördel komplettera med något verk där judendomen presenterar sig själv, till exempel av den älskvärde rabbinen Harold Kushner (Till livet! Judisk tanke, tro och tillvaro). Kunskap om kristendomens moderreligion är spännande och berikande.

Sverige har mindre än 20 000 judiska trosbekännare. Det ringa antalet hindrar inte att det här förekommer en livlig dialog på akademisk nivå. Vid sidan om Bo Johnson är flera forskare engagerade – senast Jesper Svartvik med en avhandling i exegetik Mark and Mission. Mark 7:1–23. Lunds universitet utmärker sig genom en egen lärostol för judaistik. Svenska kyrkan har under många år genom Svenska teologiska institutet i Jerusalem gjort en oskattbar insats för att framför allt bland sina prästkandidater öka förståelsen för den levande judendomen. Sedan 1979 har Samarbetsrådet för judar och kristna ihärdigt arbetat för att fördjupa kunskapen om respektive religion och för att bekämpa förföljelse, hatpropaganda och rasism. Det har skett mycket i Sverige under de gångna årtiondena för att främja dialogen mellan judar och kristna.

Artikelförfattaren är medlem av styrelsen för Samarbetsrådet för judar och kristna

Publicerad 2000 i nummer 9