Judiska museet i Stockholm

av HEDVIG LARSSON

Det judiska museet i Stockholm öppnade 1987. Museets samlingar omfattar konst, föremål, fotografier, brev och annat materiellt kulturarv. Nu finns museet i nya lokaler, i den gamla synagogan i Gamla stan, och vill göra sina samlingar tillgängliga för fler.

Runt om i världen finns det enligt Israel Science and Technology Directory omkring ett hundratal judiska museer. Många storstäder i Europa och på andra kontinenter har stora och välkända museer som definieras som just judiska, då de visar stora eller små samlingar specialiserade på judisk historia och kultur. Även i Stockholm finns det ett sådant museum och det är naturligtvis också med på den ovan nämnda listan. Det kanske inte är det största museet av detta slag, men det är ändå väl värt ett besök för den som är intresserad av judisk kultur och historia i Sverige.

Att Judiska museet i Stockholm vänder sig till en bred allmänhet är mycket tydligt, och det framkommer redan då man får en kort introducerande liten broschyr i handen vid ingången. Rubriken till denna korta skrift är ”Om en minoritet för majoriteten”, och detta är kanske ett av de viktigaste syftena detta museum har. Man vill berätta sin historia för majoritetsbefolkningen som kanske inte alltid är så välinformerad om de minoritetsgrupper som funnits länge i landet. Det har bott judar i Sverige i flera århundraden, och ändå är det en minoritet som många i majoritetsbefolkningen, eller för den delen i andra minoritetsgrupper i landet, vet relativt lite om.

Judar i Sverige lever dessutom i en situation som under de senaste åren blivit alltmer otrygg. I Malmö känner sig många judar utsatta, och församlingens medlemstal sjunker stadigt. Antisemitismen är i landets tredje största stad en alltmer oroande verklighet för den judiska befolkningen där, men självfallet även för andra. Synagogan där har utsatts för en rad olika attacker. I detta sammanhang kan vi också nämna brandattentatet mot den judiska församlingens lokaler i Göteborg i december 2017. Och naturligtvis måste allt detta ses mot bakgrund av alla de attacker som sker runt om i andra städer i Europa, där man förutom attacker mot synagogor och andra lokaler med uttalat judisk profil eller verksamhet också ofta får se hur judiska begravningsplatser skändas. Att judar i Sverige och Europa lever i en utsatt situation råder det alltså inga tvivel om.

Därför känns det också så angeläget att Judiska museet i Stockholm, liksom liknande museer i andra städer, försöker bygga broar och informera om den judiska religionen och historien såväl lokalt som i ett lite mer övergripande perspektiv. Judiska museet invigdes som nämnts under sommaren, och säger sig nu ha flyttat hem, till den plats där allting började. Adressen är Själagårdsgatan 19, och till detta hus flyttade den judiska församlingen redan år 1795. Med tanke på att det vid den tiden inte fanns mer än en handfull judar i Stockholm eller resten av Sverige blev det snabbt ett centrum för judiskt liv i landet, och skulle så förbli under närmare hundra år, fram till år 1870. Här fanns en synagoga och en religionsskola, två institutioner man inte kunde klara sig utan. Vidare bodde här rabbinen, kantorn och kosherslaktaren. Det fanns också ett rituellt bad (en mikvah) och ett kök där man bakade brödet matze som användes vid påskfirandet (pesach). Med andra ord fanns mycket av det som behövdes för att upprätthålla det judiska livet i Stockholm samlat under ett tak under denna tidsperiod.

Men innan Judiska museet kunde flytta in i dessa nygamla lokaler, som under mellanperioden har nyttjats till så skilda saker som auktionskammare, polisstation och sjömanskyrka, har museet haft sin verksamhet på en rad olika adresser runt om i Stockholm. Redan år 1987 grundades Stiftelsen judiska museet, och fick sin första lokal för utställningar i ett före detta mattlager i Frihamnen. Några år senare, år 1992, kunde man flytta in i en tidigare gymnastiksal för Vasa högre flickskola på Hälsinge­gatan i Vasastan. Nu har man alltså dragit vidare och öppnat för sina utställningar i Gamla stan, mitt i Stockholm.

Den utställning man som besökare kan se i de nya lokalerna känns både tilltalande och intresseväckande, om man är van vid den nya interaktiva utställningsform som blivit vanlig på många moderna museer. Det finns många knappar att trycka på, och man kan lyssna på ett stort antal inspelade ljudfiler i de hörlurar som finns utplacerade vid i stort sett alla montrarna. Genom detta får man som besökare möjlighet att inte bara titta, utan även höra röster som berättar olika historier och livsöden, och att röra vid en del föremål. Så även utan en guide kan man få en mycket levande bild av vad utställningen vill förmedla. Museet är nog ett av de mindre i Stockholm, men själva lokalen är värd ett besök då man kan se något av den tidigare synagogan som låg där. Faktiskt finns den ursprungliga predikstolen där igen, efter att ha funnits i först sjömanskyrkan och senare i Nordiska museets samlingar.

I utställningen finns en rad föremål, som alla visar på den judiska närvaron och historien i Sverige. Vi kan följa den första judiska invandringen under slutet av 1700-talet, och bli bekanta med Aaron Isaac. Han var den förste jude som fick tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att bli döpt, och han kom till Sverige år 1774. Aaron Isaac var sigillgravör, vilket var ett bristyrke under denna tid. Utställningen ger också en inblick i hur senare generationer av judar har försörjt sig, och i vilka delar av landet det har funnits större grupper med judar.

Det är en intressant utställning som är väl värd att besöka för den som befinner sig i Stockholm och vill tillbringa någon eller några timmar på ett litet, men intressant och allmänbildande, museum. Att besöka ett museum som visar en minoritet och hur man under flera århundraden har levt som just minoritet i Sverige är inte bara en lektion i svensk historia sedd ur ett perspektiv som annars inte alltid blir så synligt. Det ger också en möjlighet att se en liten grupp, som under hela den tidsperiod som man har funnits i Sverige har fått nya medlemmar genom invandring men också har förlorat många medlemmar genom assimilation och utvandring.

Sveriges historia av både främlingsfientlighet och öppna dörrar belyses på ett fängslande och tankeväckande sätt i Judiska museets utställning. Relationerna mellan en minoritet och en majoritet är intressant, och det är bra att denna historia skrivs och visas upp, så att så många som möjligt kan ta del av den. Att det är just historia som visas upp blir spännande då det i denna berättelse ofta är aspekter av arbete som framhålls. Vi får se (och höra) om exempelvis några framgångsrika företagare som drivit affärer i olika svenska städer under många årtionden. Genom att visa ett stort antal gammaldags trägalgar kan man se var herrekiperingarna har funnits. På så sätt får man någonting att hänga upp berättelserna på. Många menar att arbete är vägen till integration, och här ser vi många exempel på hur detta har skett för ett par generationer sedan. Människor som får ansikten och vars berättelser man får ta del av är mer fascinerande än ett hopkok av folkloristiska uppvisningar. Därför är det här ett museum som berör på ett mycket positivt sätt. Så även om det inte alls är enbart fantastiska framgångssagor vi får ta del av – även outsägligt tragiska öden finns naturligtvis också där – så är det en utställning som inte bara är till för att visa upp vad som har varit utan också vill visa vad som kan komma.

Sverige har mycket att lära sig av historien, och frågor som rör integration är ständigt aktuella. I museets lilla broschyr skriver man att ”utställningen rymmer många erfarenheter av att hitta sin plats i ett nytt land”. Man kan hoppas att både majoritetsbefolkningen och andra minoriteter blir inspirerade av denna utställning, och att man lär sig någonting av de historier som berättas där. För den som har en egen historia att berätta kan det vara värt att veta att den enligt museets hemsida kan ge berättaren fri entré.

 

Hedvig Larsson är teol. dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lärare vid S:ta Birgittas folkhögskola i Stockholm.

 

Detta är en aktuellt-artikel publicerad i Signum nr 6/2019.