Kan påvlig nuntie ha medverkat till att Förintelsen upphörde före krigsslutet?

Kan hemliga förhandlingar mellan Heinrich Himmler, arkitekten bakom Förintelsen, och en schweizisk politiker, anlitad av en judisk kvinna och hjälpt av en italiensk påvlig nuntie [ambassadör – övers. anm.], ha bidragit till att stoppa massutrotningen av det judiska folket redan innan andra världskriget helt var över?

Den allmänna uppfattningen har varit att de tyska nazisterna förstörde sina koncentrationsläger vid krigsslutet i syfte att dölja bevisen för Förintelsen. Men Max Wallace [bilden], kanadensisk historiker, författare och filmproducent, tror att historien kan ha varit mer komplex än så. I en bok som utkommer våren 2018 och som brittiska Catholic Herald redan nu refererar till, har Wallace studerat de mest ledande Förintelsehistorikerna och jämfört med 15 års egna studier av tusentals arkivdokument runt om i världen.

Wallace sade bland annat, enligt Catholic Herald som citerar en intervju med honom i den katolska nyhetstjänsten Catholic News Service, att det kommande, fullständiga öppnandet av Vatikanens arkiv från andra världskriget lär kasta mer ljus över orsakerna till varför Himmler gav order om att upphöra med den systematiska utrotningen av judar under hösten 1944, flera månader innan nazisterna slutligen kapitulerade för de allierade i maj 1945, liksom att spränga gaskamrarna och krematorierna i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau två månader innan sovjetiska armén befriade lägrets överlevande fångar.

Den kommande boken, vars titel översatt till svenska ungefär skulle vara ”I mänsklighetens namn – den hemliga överenskommelsen som stoppade Förintelsen” och som ska ges ut på ansedda Penguin, fokuserar på Recha och Isaac Sternbuchs arbete. Dessa var schweiziska representanter för ”Vaad ha-Hatzalah”, en räddningskommitté bildad av ortodoxa rabbiner i USA och Kanada 1939 för att främja och medverka i räddningen av Europas judar undan nazisternas förföljelser. Recha Sternbuch bidrog själv till att rädda tusentals judar och till att informationen om judarnas svåra situation kunde spridas över världen via kontakter i Polens och Vatikanens ambassader i Schweiz. Hon arbetade nära Vatikanens nuntie i schweiziska Bern, ärkebiskop Filippo Bernardini, som enligt Wallace var ”väldigt inblandad i räddningsarbetet”. Bernardini ska ha introducerat Sternbuch för Jean-Marie Musy, en fascistisk men katolsk politiker och tidigare president i Schweiz, vars svärfar hade personliga relationer i Vatikanen.

Musy visade sig också känna Himmler och kunde utöva inflytande på honom, säger Wallace i boken, och därför kom Sternbuch att få Musy att inleda förhandlingar med nazistledarna i syfte att rädda judarna. Wallace ska i boken ge detaljerade uppgifter om en kedja av hemliga överenskommelser, mutor och falska löften som Musy använde sig av för att påverka Himmler. Ytterst genom att exploatera Himmlers ”desperata längtan efter en separatfred med västmakterna”, en ”villfarelse” som han ska ha lurats att tro var möjlig ”enbart om utrotningen av judar upphörde”. Wallaces källor sägs visa på ett tidsmässigt samband mellan olika typer av påtryckningar och löften till tyskarna, och löften och order från Himmler att upphöra med Förintelsen, med ärkebiskop Bernardini som ett slags kommunikationslänk.

Nazisterna förstörde sina dödsläger i syfte att gömma bevisen för deras avskyvärda brott, men det skedde vanligtvis alldeles just innan allierade styrkor närmade sig lägren, enligt Wallace efterforskningar. Sovjetarmén sägs ha varit minst två månader bort när utrotningsfaciliteterna i Auschwitz sprängdes och nazisterna lämnade lägret med de 7 000 överlevande fångar som blev avgörande ögonvittnen. Trots att Förintelsen orsakade miljontal judars liv, och att nazisterna kunde ha dödat alla återstående, ska, enligt Wallace, förhandlarna ha fått Himmler att beordra slaktens upphörande innan kriget var slut. ”Det är därför det finns överlevare”, enligt Wallace som i boken uppskattar att livet på nära 300 000 judar kan ha räddats av alla dessa hemliga förhandlingar.

Även om Wallaces bok inte koncentreras på Vatikanens arbete under kriget, sade han i den nu publicerade intervjun att han i sina efterforskningar tydligt kunde se kyrkans ansträngningar bakom kulisserna och hur dessa varit ”otroligt inflytelserika” för att exempelvis rädda de återstående judarna i Ungern. ”Jag fick mycket respekt för Vatikanen och kyrkan”, sade Wallace, som själv har en judisk uppväxt, om sitt efterforskningsarbete.

Den amerikanske jesuitpatern Gerald Fogarty, expert på relationerna mellan Vatikanen och USA, färdigställer just nu en bok om USA och Vatikanen under andra världskriget, och har enligt Catholic Herald bekräftat att den av Wallace nämnde nuntien, ärkebiskop Bernardini, ska ha varit en viktig person i krigets historia men att det finns lite dokumentation som bekräftar hans roll. Som stationerad i ett neutralt land kunde Bernardini ha regelbundna kontakter med representanter för såväl axelmakterna som för de allierade, vilket också gjorde att han inte bara kom i besittning av värdefull information utan att han också kunde vidarebefordra informella meddelanden mellan de båda sidorna. Vatikanens politik var då, och är alltjämt i dag, ”opartisk men inte neutral”, vilket betyder att den kan ”arbeta med alla sidor” i olika internationella affärer och problem.

Catholic Herald, 2017-08-22