Kardinal Sarah utmanar katolska traditionalister

Den 7 juli var det tioårsjubileum för den förre påven Benedictus XVI:s apostoliska brev Summorum Pontificum, i vilket han gav katolska präster friheten att fira mässan enligt det som brukar kallas ”den tridentinska riten” eller ”den gamla latinska ordningen”, enligt det sista missalet [mässboken, övers. anm.] från 1962, det vill säga just före Andra Vatikankonciliet och de liturgireformer som sedan följde. Denna rit kallas efter Benedictus XVI:s direktiv för den extraordinarie formen (nedan benämnd EF) av den latinska riten, medan den mässa som firas enligt ordningen från 1971 års missale kallas för den ordinarie formen (nedan benämnd OF).

Till tioårsjubileet har kardinal Robert Sarah, prefekt för Gudstjänstkongregation, skrivit en artikel i den franska traditionalistiska tidskriften La Nef som inte finns tillgänglig online men vars innehåll sedan har återgivits och kommenterats av flera engelskspråkiga katolska tidskrifter, bland annat engelska Tablet och Catholic Herald. Artikeln har ett budskap som många traditionalister (så brukar katoliker som föredrar mässan enligt EF kallas – övers. anm.) kanske inte hade förväntat sig till detta jubileum.

I artikeln framhåller kardinal Sarah först den ”ömsesidiga berikandet” mellan de båda formerna som också den förre påven önskade se med sin förändring. Sarah har själv tidigare förespråkat förändringar i unilateral riktning, det vill säga att praktiker inom EF borde inkorporeras i OF så som exempelvis att prästen firar mässan ad orientem [vänd mot öster, det vill säga i samma bedjande riktning som församlingen – övers. anm.] och i sin artikel i La Nef argumenterar han också bland annat för att kommunionen bör tas emot på tungan och stående på knä samt att de så kallade trappstegsbönerna bör infogas i OF.

Men Sarahs huvudbudskap är att det ömsesidiga berikandet måste vara just ömsesidigt och inte unilateralt. Därför vill han till att börja med motverka uttrycket ”reform av reformen” eftersom det lätt ges en unilateral tolkning som att det är OF som ska berikas av EF. Uttrycket signalerar ”dominans av en sida över den andra” menar kardinalen och föreslår istället att vi talar om ”liturgisk försoning”. Denna försoning kräver att båda sidor rör sig mot varandra, något som kan antas möta opposition från visst traditionalistiskt håll.

Konkret nämner kardinal Sarah att de båda formerna borde sikta på att ha samma liturgiska kalender och samma textläsningar. Detta skulle kräva att EF-förespråkarna erkänner att den reformerade kalendern och de betydligt mer omfattande bibelläsningarna i OF skulle berika EF. Vissa traditionalister, framförallt inom det schismatiska prästsällskapet SSPX, kan, anser en kommentator i Catholic Herald, komma att finna det mycket svårsmält. Sarah anser att ett sådant vidhållet motstånd behandlar EF som ”ett musealt objekt” som evigt skulle låsas in i 1962 års missale.

För att uppnå en verklig försoning mellan sidorna krävs till att börja med en inre förändring, en vilja att se det goda hos den andre och en öppenhet för egen förändring för att kunna inkorporera och härbärgera detta goda. Under de tio år som gått sedan Summorum Pontificum har de som föredrar EF förväntat sig en sådan hållning från ”OF-sidan”. Kardinal Sarah påpekar nu att denna hållning bör kunna förväntas av båda sidor som faktiskt är förenade i en kyrka, runt ett altare.

Catholic Herald, 2017-07-20