Kardinal Turkson: God affärsverksamhet är bra för det allmänna bästa

Företagande har en andlig dimension, som inte näringslivets ledare bör bortse ifrån. Det påpekade kardinal Peter Turkson, ledare för Påvliga rådet för rättvisa och fred (Justitia et Pax) vid den sjunde företagardagen med temat ”Det framtida Dortmund”. Kuriekardinalen inbjöd företagarna därför till att se yrkeslivets vardagliga utmaningar och möjligheter och bedöma dessa i ljuset av ett socialetiskt perspektiv, som inspirerats av evangeliet och handla utifrån detta. ”Visa genom era handlingar att tro och affärsverksamhet inte måste stå i motsats till varandra”, sade Turkson.

Ledningsansvar är en sorts kallelse: ”Gud kallar på sätt och vis företagaren till inget mindre än att i alla sina yrkesområden fortsätta Guds skapelseverk.” Företag som leds på detta sätt skulle själva avsevärt kunna bidra till ett samhälles välbefinnande. Om detta lyckas, är till sist en fråga om den personliga inställningen: Om personliga övertygelser och religiösa inställningar inte beaktas i den vardagliga företagspraxisen ger detta enligt Turkson ett intryck av ”splittrad livsföring”.

Turkson rekommenderade en modell av ”tjänande ledning”, som anstränger sig för att förena praktiska ledningsfrågor med personliga övertygelser. Ett sätt att göra detta är att använda sig av tredelade metoden ”Se, bedöma, handla”, sade kardinalen och hänvisade till broschyren Zum Unternehmer berufen (kallad till företagare), med vilket det påvliga rådet vill erbjuda företagarna hjälp vid beslutsfattande och orientering. Syftet med denna hjälp har varit att öka uppskattningen av den katolska sociallärans betydelse för den praktisk-etiska orienteringen i det vardagliga arbetslivet.

För att närmast ”varsebli, hur det är” beskrev Turkson ”tidernas tecken” i form av globaliseringens ambivalens, den moderna kommunikationstekniken, de världsvida finansmarknaderna och de djupgående kulturella förändringarna: Kultur- och mentalitetsförändringarna gör sig dock ständigt påminda i det vardagliga yrkeslivet och påverkar ofta arbetsklimatet, i form av exempelvis prestationskrav från ledningarna, överdrivna krav på medarbetarna eller krav på omedelbar och billig behovstillfredsställelse från konsumenterna. ”Krav har blivit viktigare än plikter, och helhetssynen går förlorad”, lyder diagnosen från Vatikanens ”socialminister”.

”Bedömandet” kräver grundläggande orientering i det vardagliga yrkeslivet: Företagare bör ”producera sådant som verkligen är bra och erbjuda tjänster, som verkligen tjänar”, eftersom detta gynnar det gemensamma bästa, enligt kardinalen. Vidare handlar det om solidaritet med de fattiga genom att uppmärksamma de oprivilegierades och omsorgsbehövandes behov, och om att lämna ett bidrag till ett ”klimat av att vara tillsammans” i företaget, exempelvis genom människovärdiga arbetsvillkor, liksom att förverkliga delaktighet, ansvarsfullt användning av ekonomiska och mänskliga resurser samt naturtillgångar och allas delaktighet i ett företags framgångar.

Ledningarna bör inte uteslutande bedöma framgången och värdet av sitt agerande utifrån vinsten utan även utifrån hur praktiska principer har tillämpats, uppmanade kardinalen. Till detta hör framför allt att respektera människovärdet och inte enbart se människor som arbetskraft utan som insatta i en helhet, i sociala relationer, ”i synnerhet de som får sin personliga värdighet kränkt”. Som exempel nämnde Turkson arbetslösa, låginkomsttagare, ungdomar utan utbildning och migranter, men även affärspartner i andra länder: ”Tänk bara på de förfärliga bränderna i textilfabrikerna i Bangladesh, i vilka tillverkade produkter för europeiska företag.”

Principen om det allmänna bästa kräver däremot de sociala följderna av de egna besluten står i centrum. Framgång bör inte ske på underleverantörernas och deras företags, på kundernas, de egna medarbetarnas eller miljöns bekostnad, utan den bör i stället i bidra till bättre levnadsvillkor för människorna och till att främja deras utveckling. Den tredje principen, subsidiariteten, kräver att medarbetare delaktiggörs i stället för att tröttas ut genom att ansvars tas ifrån dem utan anledning.  Dessutom innebär det att stödja underställda när alltför stora krav ställs på dem, samt vårda och utveckla deras kompetenser, styrkor och förmågor, menade kardinalen.

Kathpress 2013-06-04

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Företagande har en andlig dimension, som inte näringslivets ledare bör bortse ifrån. Det påpekade kardinal Peter Turkson, ledare för Påvliga rådet för rättvisa och fred (Justitia et Pax) vid den sjunde företagardagen med temat ”Det framtida Dortmund”. Kuriekardinalen inbjöd företagarna därför till att se yrkeslivets vardagliga utmaningar och möjligheter och bedöma dessa i ljuset av ett socialetiskt perspektiv, som inspirerats av evangeliet och handla utifrån detta. ”Visa genom era handlingar att tro och affärsverksamhet inte måste stå i motsats till varandra”, sade Turkson.

Ledningsansvar är en sorts kallelse: ”Gud kallar på sätt och vis företagaren till inget mindre än att i alla sina yrkesområden fortsätta Guds skapelseverk.” Företag som leds på detta sätt skulle själva avsevärt kunna bidra till ett samhälles välbefinnande. Om detta lyckas, är till sist en fråga om den personliga inställningen: Om personliga övertygelser och religiösa inställningar inte beaktas i den vardagliga företagspraxisen ger detta enligt Turkson ett intryck av ”splittrad livsföring”.

Turkson rekommenderade en modell av ”tjänande ledning”, som anstränger sig för att förena praktiska ledningsfrågor med personliga övertygelser. Ett sätt att göra detta är att använda sig av tredelade metoden ”Se, bedöma, handla”, sade kardinalen och hänvisade till broschyren Zum Unternehmer berufen (kallad till företagare), med vilket det påvliga rådet vill erbjuda företagarna hjälp vid beslutsfattande och orientering. Syftet med denna hjälp har varit att öka uppskattningen av den katolska sociallärans betydelse för den praktisk-etiska orienteringen i det vardagliga arbetslivet.

För att närmast ”varsebli, hur det är” beskrev Turkson ”tidernas tecken” i form av globaliseringens ambivalens, den moderna kommunikationstekniken, de världsvida finansmarknaderna och de djupgående kulturella förändringarna: Kultur- och mentalitetsförändringarna gör sig dock ständigt påminda i det vardagliga yrkeslivet och påverkar ofta arbetsklimatet, i form av exempelvis prestationskrav från ledningarna, överdrivna krav på medarbetarna eller krav på omedelbar och billig behovstillfredsställelse från konsumenterna. ”Krav har blivit viktigare än plikter, och helhetssynen går förlorad”, lyder diagnosen från Vatikanens ”socialminister”.

”Bedömandet” kräver grundläggande orientering i det vardagliga yrkeslivet: Företagare bör ”producera sådant som verkligen är bra och erbjuda tjänster, som verkligen tjänar”, eftersom detta gynnar det gemensamma bästa, enligt kardinalen. Vidare handlar det om solidaritet med de fattiga genom att uppmärksamma de oprivilegierades och omsorgsbehövandes behov, och om att lämna ett bidrag till ett ”klimat av att vara tillsammans” i företaget, exempelvis genom människovärdiga arbetsvillkor, liksom att förverkliga delaktighet, ansvarsfullt användning av ekonomiska och mänskliga resurser samt naturtillgångar och allas delaktighet i ett företags framgångar.

Ledningarna bör inte uteslutande bedöma framgången och värdet av sitt agerande utifrån vinsten utan även utifrån hur praktiska principer har tillämpats, uppmanade kardinalen. Till detta hör framför allt att respektera människovärdet och inte enbart se människor som arbetskraft utan som insatta i en helhet, i sociala relationer, ”i synnerhet de som får sin personliga värdighet kränkt”. Som exempel nämnde Turkson arbetslösa, låginkomsttagare, ungdomar utan utbildning och migranter, men även affärspartner i andra länder: ”Tänk bara på de förfärliga bränderna i textilfabrikerna i Bangladesh, i vilka tillverkade produkter för europeiska företag.”

Principen om det allmänna bästa kräver däremot de sociala följderna av de egna besluten står i centrum. Framgång bör inte ske på underleverantörernas och deras företags, på kundernas, de egna medarbetarnas eller miljöns bekostnad, utan den bör i stället i bidra till bättre levnadsvillkor för människorna och till att främja deras utveckling. Den tredje principen, subsidiariteten, kräver att medarbetare delaktiggörs i stället för att tröttas ut genom att ansvars tas ifrån dem utan anledning.  Dessutom innebär det att stödja underställda när alltför stora krav ställs på dem, samt vårda och utveckla deras kompetenser, styrkor och förmågor, menade kardinalen.

Kathpress 2013-06-04