Kardinalen i Kraków

av RICHARD SWARTZ

Någon gång kring mitten av sjuttiotalet besökte jag i Warszawa KIK, den katolska intelligentians klubb, en lekmannaorganisation som dominerades av äldre herrar i slitna kostymer av förkrigssnitt och högdragna, inte sällan adliga damer, som serverade te i glas och lät männen sköta konversationen.

Alla var militanta antikommunister och förtjusta över att en ung man från det protestantiska Sverige reste runt som journalist i Polen för att rapportera också om vad regimen helst förteg eller försökte smussla undan. Vördnadsfullt uttalade de namnet på min tidning med betoning på varje stavelse: ”Svenska Dagblad”. Jo, den hade man självfallet hört talas om. Här befann jag mig minsann bland européer.

Särskilt förtjusta blev de över min avsikt att från Warszawa resa vidare till Kraków. Man försäkrade att Kraków var Polens egentliga huvudstad, åtminstone i andlig och kulturell mening, och började genast att ställa samman en lista över personer som jag där var tvungen att besöka, bland dem författaren Kornel Filipowicz (som levde tillsammans med den senare nobelpristagaren Wislawa Szymborska, något som inte stod klart för mig förrän sådär tio år senare) och Jerzy Turowicz, chefredaktör på den katols­ka veckotidningen Tygodnik Powszechny.

Men högst upp på listan stod stadens kardinal. Herrarna från KIK var ense: Karol Wojtyła var inte bara kyrkans utan Polens hopp för framtiden.

Jag utrustades med ett särskilt rekommendationsbrev. Med blandade känslor tog jag emot det; jag hade inte tänkt ägna den katolska kyrkan någon större uppmärksamhet i Kraków, mer intresserad av mina civila kontakter. Men nu var jag fast; förr eller senare skulle mina värdar i biskopspalatset i Kraków förhöra sig om hur besöket avlöpt.

Där togs jag vänligt, om också något avvaktande, emot av en ung sekreterare i sutan innan Karol Wojtyła själv blev ledig. Kardinalen var bredaxlad och högrest och liknade minst av allt en präst; civilklädd på gatan hade man kunnat ta honom för en idrottsman eller skådespelare. Av vårt samtal minns jag inte särskilt mycket. Jag gjorde förstås inga anteckningar, det hade varit högst opassande under ett samtal off the record som kommit till stånd genom privat förmedling. Nästan bara jag pratade, självupptaget och i ungdomligt övermod, medan kardinalen mest satt tyst och såg ut som om han artigt lyssnade. Ett vänligt, halvt roat leende låg över hans läppar. Vad jag sade har jag gudskelov glömt. Av Wojtyłas magra bidrag till samtalet minns jag bara vagt något om svampplockning och om kaféerna i Kraków.

Åtminstone kaféerna kan ha varit en artighet som hade något med att jag kom från Wien att göra.

Några år senare, på hösten 1978, ringde min kollega Rolf Gustavsson upphetsad från Rom, vit rök från Vatikanen hade förkunnat att konciliet enats om en ny påve, en fullkomligt okänd polack. Vem var han? Visste jag? Det visste jag och samtidigt inte. Kunde jag säga något om honom? Men kvickt – det var snart dags för pressläggning! Det kunde jag och samtidigt inte.

För ett kort ögonblick var jag frestad att säga något om svampstuvning, men avstod.

Det var nog bäst så.

Richard Swartz är journalist och författare, bosatt i Wien.