Kardinalens arbetsbeskrivning

av OLLE BRANDT

Den grundläggande arbetsuppgiften för en kardinal är att delta i valet av en ny påve när den förre dött eller avgått. Därtill kommer andra innebörder av kardinalsuppdraget som har varierat betydligt genom tiderna. Uppgiften att välja en ny påve har tillhört enbart kardinalerna sedan 1179, och redan 1059 fick de en nyckelroll i påvevalet.

I grund och botten handlar det alltså om hur man skall utse en ny biskop i Rom, ty det är ju vad påven är. Men det är inte alls självklart hur en ny påve skall utses. Under antiken berättas det om hur biskopen av Rom valdes av det egna stiftet, men det ledde ofta till politiska splittringar och vid ett antal tillfällen också till blodbad och massaker. Den senromerske historikern Ammianus Marcellinus berättar om det dramatiska påvevalet 366, då huvudkandidaterna var Damasus och Ursinus. När Ursinus anhängare samlades i en basilika – kanske dagens Santa Maria Maggiore – klättrade Damasus anhängare upp på taket, bröt loss taktegel och kastade dem i huvudet på de församlade. 137 personer dödades. Kyrkfolkets deltagande i påveval kan alltså ha sina sidor. För att undvika sådant arbetade man på 400-talet på andra lösningar, som gick ut på att den sittande påven själv utsåg sin efterträdare, något som i dag skulle vara otänkbart. Dessa bägge ytterligheter är bakgrunden och förklaringen till att modellen där kardinalskollegiet, och ingen annan, väljer den nye påven trots allt har fungerat i nästan tusen år, till skillnad från tidigare lösningar.

Men kardinaler fanns långt före 1000-talet. Det latinska ordet cardo betyder axel, en sådan som något roterar kring. Under medel­tiden kunde ordet cardinalis användas om viktiga präster i viktiga kyrkor i städer som Konstantinopel, Milano, Ravenna, Neapel, Trier, Köln och, förstås, Rom. I den bemärkelsen användes ordet i Rom om de präster som ledde stiftets omkring 25 församlingar eller tituli, som är kända först från 300- och 400-talet. Det var inte alla församlingens präster som var cardinalis utan bara den viktigaste, ordet är alltså ett slags synonym till principalis, den viktigaste. Samma beteckning användes också om stiftet Roms sju diakoner, och om biskoparna i de sju omgivande stiften, som brukade samlas för att bis­kopsviga Roms nye biskop. Sedan 1100-talet är dessa stift Ostia, Portus, Santa Rufina, Albano, Sabina, Tusculum (Frascati) och Palestrina. I denna krets av den romerske biskopens närmaste medarbetare uppstod alltså vad vi i dag kallar kardinals­kollegiet. Det var från början inte alls internationellt utan var tvärtom en funktion av den romerska lokalkyrkan. Denna grupp utgjordes av präster, diakoner och biskopar i den romerske biskopens omgivning. Det fanns kardinalpräster, kardinaldiakoner och kardinalbiskopar. På grund av påvens växande betydelse fick kardinalstiteln med tiden en värdighet som översteg biskopar och patriarker. Det ledde till det egendomliga att en biskop som blir kardinal kan bli kardinalpräst eller kardinaldiakon utan att så att säga degraderas. Deras värdighet överstegs enbart av påvens, och på 1100-talet kunde kardinalerna säga ”du” och ”broder” till kungar och kejsare.

Under medeltiden fungerade detta kardinalskollegium som påvens regering. Det sammanträdde ofta i vad som kallas ett konsistorium, vilket ungefär betyder att sitta tillsammans. I dessa konsistorier avhandlades en mängd frågor som kunde gälla bis­kopar, stift, kloster och allt möjligt annat. Påvarna brukade inte regera utan dem, och kardinalerna försökte ibland ta makten över påven genom att till exempel hävda att en nyvald påve var bunden av tidigare löften till kardinalskollegiet, eller att en påve inte fick avgå utan kardinalskollegiets godkännande. De kunde sammankalla koncilier, som konciliet i Pisa 1409 som syftade till ett sätta stopp för en kyrkosplittring, och konciliet i Basel 1431 slog fast att det var kardinalernas plikt att tillrättavisa en påve som glömmer sina plikter. Vad man ser under senmedeltiden är alltså spänningen mellan ett monarkiskt och ett aristokratiskt styre av kyrkan.

En stor förändring i kardinalskollegiets funktion kom med Sixtus V (1585–1590), den kraftfulle franciskanbroder som under bara fem år förändrade både staden Rom och kurian för all framtid. Sixtus V menade att alla kardinaler borde vara magistri theologiae, de borde alltså vara lärda och duktiga teologer, och framför allt delade han in dem i grupper och skapade så den romerska kurians motsvarighet till moderna regeringsdepartement, de så kallade kongregationerna. Kongregation betyder församling, och de romerska kongregationerna var just grupper av kardinaler som sammanträdde för att behandla frågor inom ett visst område. Sixtus skapade 15 sådana kongregationer.

Än i dag är denna struktur grunden i den romerska kurian. Kongregationer är de departement som har hand om kyrkans inre liv. Med Andra Vatikankonciliet (1962–1965) tillkom nya kontor för kyrkans kontakt med samhället, som först kallades sekretariat och sedan råd. Först under den nuvarande påven Franciskus håller skillnaden mellan kongregationer och råd på att suddas ut genom inrättandet av nya ”dikasterier”, departement, som varken är det ena eller det andra. Kongregationernas uppgift var att förbereda ärenden för sammanträden som påven själv ledde. Med tiden fick kongregationerna egna ledare, så kallade prefekter, men ännu långt in på 1900-talet var påven själv ledare för vad som i dag kallas Troskongregationen, den som 1981–2005 leddes av kardinal Joseph Ratzinger och i dag av kardinal Gerhard Ludwig Müller.

Kardinalernas funktion som regering och råd håller i dag delvis på att suddas ut. Den nuvarande påven avstår allt oftare från att ha ”stormöten” med kardinalerna för att diskutera olika viktiga frågor, vilket tidigare var vanligt. Det väckte till exempel en viss förvåning att han avstod från att hålla ett sådant ”diskussionskonsistorium” när han senast installerade kardinaler i februari. På samma sätt utnyttjar han allt mindre kongregationernas arbete med att förbereda olika ärenden, vilket han i stället tycks delegera till externa medarbetare. Detta tycks särskilt gälla Troskongregationen. Samtidigt har han redan kort efter sitt val till påve 2013 inrättat ett mindre kardinalsråd med åtta medlemmar som bistår honom med råd när det gäller de reformer som han förväntas genomföra. Här fanns från början en spänning mellan det nya kardinalsrådet, som kallades C8, och kurian, som ju egentligen är frukten av det urgamla kardinalskollegiet. Spänningen bilades något när också statssekreteraren, kardinal Piero Parolin, fick vara med i det nya rådet, som så blev C9.

Om kardinalernas roll i påvens ”rege­ring” i dag är ganska oklar, så har en annan innebörd i kardinalsutnämningen blivit allt viktigare, nämligen kardinalsutnämningen som ”medalj”. Genom att utnämna en bis­kop till kardinal vill påven fästa uppmärksamheten på en lokalkyrka, på en person eller på en situation. Bland de fem nya kardinaler som installerades i Vatikanen i slutet av juni i år fanns exempelvis Gregorio Rosa Chávez, numera hjälpbiskop i San Salvador, som var en nära medarbetare till biskopen Óscar Romero som mördades 1980 och saligförklarades 2015. Säkert skall utnämningen av Anders Arborelius också ses som ett sätt att visa att den nuvarande påven menar att den katolska kyrkans situation och arbete i Sverige är viktigt. Periferierna ligger påven Franciskus varmt om hjärtat, och nyckeln till Arborelius kardinalsutnämning ligger kanske i de ord han själv sade på spanska till påven under mässan i Malmö den 1 november 2016: nosotros somos la periferia – vi är periferin. I periferin finner påven Franciskus sina kardinaler. Jämför man Franciskus med senmedeltiden ser man tydligt att hans sätt att styra kyrkan är mer monarkiskt än aristokratiskt. Hans kardinalsutnämningar handlar inte så mycket om att utse sina närmaste medarbetare utan kan betraktas som ”medaljer”. Men uppgiften att välja en ny påve kvarstår.

 

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.