Kärlek och rätt

av HELENA GRANSTRÖM

Vi lever i en tid då en allt större del av mänskliga behov och önskningar formuleras i termer av den enskildes rätt: inte bara rätten till liv, utan också rätten att få barn, rätten att välja sitt kön, rätten att byta namn och social identitet, till och med rätten att slippa utsättas för åsikter som man uppfattar som kränkande. Kanske är det därför inte särskilt förvånande att det är till rättighetsbegreppet vi nu vänder oss också i våra försök att omsätta en grundläggande respekt för naturen och dess ekosystem i lagtext.

Floder i Indien och Nya Zeeland, en sjö i USA och naturen som helhet i Ecuador; alla har de i olika former givits statusen av juridisk person, och därmed de rättigheter som tillmäts en sådan. Att förorena Amazonas colombianska sträckning är numera inte enbart ett miljöbrott utan en kränkning av ett enskilt, levande, irreducibelt subjekt: floden själv.

Utvidgningen av personbegreppet och den rätt som knutits till det har förstås ett lovvärt uppsåt, nämligen att frångå den arrogans med vilken människan betraktat sig själv som världens enda egentliga subjekt. Ändå tvekar jag inför den – för är inte rättighetsbegreppet i sig i viss mening främmande för den lyhörda respekt för naturen som måste utgöra en del av varje sant hållbar mänsklig kultur?

”Så länge man uteslutande talar om rättigheter”, skriver Simone Weil i boken Personen och det heliga, ”är det omöjligt att ha blicken öppen för det verkliga problemet.” Hon gör jämförelsen mellan en bonde som utsätts för påtryckningar att sälja sina ägg till underpris, och en flicka som man med tvång vill spärra in och prostituera. För den första av dem är det, menar Weil, rimligt att hänvisa till sina rättigheter; för den andra är kränkningen så grov att begreppet rättighet tappar sin tillämplighet. Det är lätt att se att det som mänskligheten som kollektiv utsätter naturen för i dag har långt mycket mer gemensamt med det senare fallet, än med det förra.

Den som önskar tilldela naturen rättigheter gör det som del av en strävan att erkänna dess subjektivitet – men glömmer att rättighetsbegreppet blir relevant först i en situation då känslan för det som är heligt i den andre gått förlorad, när allt som återstår är förhandling och transaktion. ”Vad som borde vara ett skri från varje människas inre” blir, skriver Weil, när rättighetstänkandet tar överhanden i stället ”ett surt grälande om fordringar”.

Jag tänker på John Sjögrens text om klimatfrågan, i Svenska Dagbladet den 20 november 2019, vars bärande tanke var övertygelsen om kärlekens oundgänglighet: Enbart den som i djupaste mening älskar världen är beredd att ta ansvar för den. I en relation präglad av kärlek förlorar också rättighetstänkandet sin mening: Den älskade behöver inte hävda sina rättigheter, eftersom den älskande minns sina skyldigheter.

Hur skulle då ett samhälleligt ramverk se ut som i stället för att befästa det rättighetsorienterade tvistandet om företräde, förkroppsligade en verklig kärlek till den jord som är vårt hem? Återigen med Weil: Det måste uppfinnas; det är ju okänt. Och att det är oumbärligt det kan ingen betvivla.

Helena Granström är författare, poet, dramatiker, civilisationskritiker, kulturskribent samt fil. lic. i matematisk fysik.