Karlstadstidningens blandade äktenskap

Av B. D. Assarsson

I den radikala Karlstadstidningen ha den katolska Kyrkans föreskrifter angående blandade äktenskap på sista tiden livligt diskuterats. Inläggen i denna debatt ha till och med ansetts så märkliga, att de samlats och utgivits i broschyrform. Flera andra tidningar ha också velat säga sin mening i saken.

Från katolsk sida skulle man kunna finna åtskilligt att säga om detta arbete. Här måste vi inskränka oss till några få anmärkningar. Först och främst skulle man önskat diskussionen förd med mera lugn och besinningsfullhet. Särskilt de redaktionella artiklarna som väl härröra från tidningens varmhjärtade och impulsive redaktör likna mest av allt en störtvåg av känslotänkande. Om de upprörda andarna från början hade bemödat sig om ett mera behärskat skrivsätt, så hade artiklarnas intellektuella halt varit en annan och diskussionen hade kunnat vinna en välgörande fördjupning. Nu har den blivit lika skarp som grund.

Mycket värdefullt hade varit, om någon av de katolska äktenskapslagarnas belackare hade sökt sätta sig in i den principiella uppfattning, som dikterat denna lagstiftning. Varje tänkande protestant, ja, varje tänkande människa över huvud kan väl knappast förneka, att den som anser sin tro vara den enda sanna icke med gott samvete kan uppfostra sina barn i en främmande lära. Man kan tycka, det är upprörande, att katolikerna hålla sin lära för ofelbart riktig, då man själv i religionen älskar att se något relativt, föränderligt, osäkert, då man som redaktör Hellberg vet, »att katolicism, protestantism och alla slags religiösa »ismer» äro samma mänskliga skröplighet i stort sett». Men om man vill vara rättvis och objektiv (något som redaktör H. alltid eftersträvat), måste man medgiva, att den Kyrka som anser sig själv som den enda, legitima måste lagstifta angående blandade äktenskap så som den katolska Kyrkan har gjort. Det är naturligtvis svårt för dem som anse alla dogmer förkastliga, att kunna förstå kristna för vilka den sanna tron är a och o i livet. Det är naturligtvis besvärligt för dem som icke tro på de eviga straffen att förstå de moderliga bekymren hos en kyrka som räknar med dem som en förfärande verklighet. Men med litet god vilja hade kritiken i Karlstadstidningen kunnat sätta sig in i det katolska tankekomplexet, vilket säkert blivit både till dess egen och diskussionens fromma.

En enquête som eftersträvar allsidig belysning av det problem som skall behandlas vänder sig naturligtvis till representanter för båda de stridande parterna. Något sådant har Karlstadstidningen denna gång ingalunda gjort. Den ende katoliken i det diskuterande sällskapet – vår energiske örebropräst G. Wäschle – inkommer objuden och blir vederbörligen motsagd och kommenterad i den lilla broschyren. Så mycket flera representanter för svenska statskyrkan ha ombetts komma och säga sin mening. Det är som om den åttiotalsradikala Karlstadstidningen själv ingått ett högst »blandat» äktenskap med denna kyrka, som den förut icke precis har mött med några smekningar eller smeknamn. Verkan av detta nyaste samvetsäktenskap kan vara sensationell, för den offentliga diskussionen om katolikernas blandade äktenskap har det knappast lyckats åstadkomma något av värde. Åtskilliga av de diskuterande statskyrkomännen ha kanske aldrig haft ett enda fall av blandat äktenskap i sin pastorala, praxis. Den sympatiske lutherske biskopen i Luleå skriver med tilltalande rättframhet: »Några katoliker finnas icke i stiftet och, så vitt jag känner, ha inga äktenskap av antydda art där ingåtts under de 26 år, jag verkat som biskop därstädes».

Om tidningen också vänt sig till någon som hade verkliga kunskaper om de blandade äktenskapens historia i det nutida Sverige, så skulle den också ha kunnat giva en sannare bild av det aktuella läget. Den initierade vet icke om han skall skratta eller gråta, då han ser den kanoniska lagens bestämmelser om blandade äktenskap framställda som »ett lika effektivt som osympatiskt tvångsmedel» för »själaförvärvet», som »skojarknep som främja kyrkans intressen» eller som »en synnerligen förmånlig placering av katolskt religionskapital» (detta senare uttryck citeras icke utan en viss beundran av själva Dagens Nyheter). Han känner blott alltför väl hur det förhåller sig med »proselytmakeriet genom de blandade äktenskapen» för att tala med det småborgerligt inskränkta Svenska Morgonbladet. Vi katoliker instämma med fullaste hjärta med kyrkoherde Elis Malmeström, då han säger: »Idealet är naturligtvis att inga blandade äktenskap komma till stånd». Katolska Kyrkan har i alla tider gjort allt för att förhindra ingåendet av dylika förbindelser, som aldrig kunna bliva alltigenom lyckliga och harmoniska äktenskap. Professor Holmqvist som icke glömmer sitt vetenskapliga samvete hemma ens när han uppträder som polemiker framhåller mycket riktigt i sitt inlägg, att »barnen i blandade äktenskap i övervägande grad gå till protestantismen». Kyrkoh. Malmeström omnämner en statistik från Tyskland, som påvisat, att »redan i den tredje generationen alla ättlingar av blandade äktenskap äro ickekatoliker». I Sverige och övriga skandinaviska länder torde förhållandena. vara likartade. Var och en av våra präster har de sorgligaste erfarenheter av de blandade äktenskapens stora problem i sin lilla församling. Man kunde nästan bliva generad, då man märker vilken hög tanke våra motståndare tyckas hava om oss. Det förefaller som om de ansågo, att våra genomsnittskatoliker äro genomträngda av det stora ordet: » Vad hjälper det en människa, om hon vunne hela världen men toge skada till sin själ?», att de för att lyda samvetets bud äro villiga att offra alla världsliga fördelar, att de äro uppfyllda av förskräckelse vid »hotet om kyrkans bann». Särskilt i en av här omnämnda artiklar har man ett verkligt praktexemplar av vad man kunde kalla den pigromanartade uppfattningen av katolska förhållanden, som man kan påträffa högt uppe bland intelligensen i vårt land. »Jesuiter snärja själarna genom knep», »biktfadern har fått en själ i sina garn», »hänsynslösa själasnärjare», »andlig påtryckning och tortyr i biktstolen», » de papistiska jesuiternas skändliga trafik», »Hela ens varelse fylles av vämjelse och avsky mot det hala följet» är den naturliga konsekvensen av dessa fantasirika betraktelser.

Man skulle önska att de som ännu i vår tid ha lyckats bevara dylika föreställningar skulle komma och hälsa på oss i vårt katolska vardagsliv och studera de många hinder och svårigheter som möta oss i våra anspråkslösa ansträngningar att sörja för de själar som anförtrotts åt vår vård. Karlstadstidningen skulle gärna få kyrkostatistiken från en församling på 210 personer, där icke mindre än 54 barn under 18 år i blandade äktenskap uppfostras protestantiskt. – Den skulle få höra om fall, då förut ivriga katolska unga män och kvinnor ingått okyrkliga äktenskap till stor sorg för själasörjare och trosfränder. – 54 barn i en församling på 210 katoliker! I själva verket framkalla de blandade äktenskapen ett ständigt blödande sår på den svenska katolska Kyrkans späda organism. De utgöra våra få svenska katolska släkters vanliga dödssätt. Det är nämligen ingalunda så att de för samvetsfriheten och rättvisan entusiastiska ivrarna låta halva antalet av barnen bli katoliker. De skola alla bli protestanter, och inga tidningsartiklar utgjuta sin harm häröver. De ondgöra sig i stället över en lagstiftning, som enligt protestantiska kyrkomäns egen mening främjar deras intressen. Kyrkoherde Malmeström skriver på tal om den kanoniska rättens paragrafer om blandade äktenskap: »Om katolsk diplomati skall man i detta sammanhang icke tala». Nej, katolska Kyrkans ändamål är icke diplomati utan själarnas frälsning. Hon är en vårdarinna av eviga värden, av upphöjda principer, som icke tåla minsta kompromiss. Hon prisgiver hellre alla världsliga förmåner och fördelar än hon avviker minsta steg från den väg som hon anser vara den rätta.

Det har tydligen varit Karlstadstidningens mening att behandla det föregivna samvetstvång, som skulle följa av katolska Kyrkans lagstiftning angående blandade äktenskap. Man skulle då väntat en utförlig eller åtminstone någorlunda systematisk behandling av de casus conscientiae, som kunde tänkas uppstå för dem som ämnade ingå eller redan ingått ett blandat äktenskap. Något dylikt söker man förgäves bland alla dessa utredningar. Ingen av de tillfrågade auktoriteterna ha framhållit det rent grundläggande faktum, att samvetsfrågan i denna konflikt ställer sig helt olika för den katolska och för den icke-katolska kontrahenten. För katoliken kan denna fråga som vi ovan sett blott formuleras på följande sätt: » Vill du uppfostra ditt barn för vilket du har det största ansvar inför Gud i en falsk lära?» Var och en vet, att denna fråga för icke-katoliken i det nutida Skandinavien ställer sig helt annorlunda. De flesta protestanter i vårt land äro ju sorgligt nog religiöst likgiltiga och anse den ena religionen lika god som den andra. För dem kan det omöjligt bliva en samvetsfråga, om deras barn skola bli katoliker eller protestanter. Men också för religiöst vakna, praktiserande protestanter i nutiden gäller något liknande. Ingen av dem kan väl påstå, att den lutherska statskyrkan eller den waldenströmska frikyrkan eller det baptistiska samfundet är den enda sanna kyrkan, som med ofelbarhet tolkar Kristi lära. Med kursiverad stil påpekar ärkebiskop Söderblom i sitt enquêtesvar, att »det mest väsentliga och viktiga är gemensamt för hela den kristna kyrkan». En protestant som tänker så kan naturligtvis med lugnt samvete låta uppfostra sina barn också i den katolska tron, som enligt hans mening innehåller allt »det mest väsentliga och viktiga» i kristendomen. Härigenom befriar han ju sin katolska maka från all samvetsnöd och bevarar samtidigt själv det bästa samvete. – Bland inläggen i Karlstadstidningen behandlas ej heller något enda fall av protestantisk samvetsnöd. Vad som vållar konflikt från den protestantiska sidan i ett blandat äktenskap är väl oftast en mycket mänsklig och naturlig önskan att vara medbestämmande också vid barnens religiösa fostran. Men då man i detta fall från första början vet både att och varför icke detta kan ske och frivilligt gått in på sina barns religiösa uppfostran i den katolska bekännelsen, vore det också från protestantisk synpunkt orätt att giva vika för dylika idiopatiska synpunkter. – Ärkebiskop Söderblom anför i sitt intressanta inlägg ett fall, där en protestantisk man visat det vackraste sinne för löftets helgd, ett fall som på ett välgörande sätt kontrasterar till det som uppgivits som anledning till hela denna debatt.

Men det kan naturligtvis tänkas att en övertygad sjundedagsadventist eller russelian eller anhängare av liknande sekter som anse påven för antikrist skulle vilja ingå äktenskap med en katolik. För honom skulle det naturligtvis vara en svår synd att gå in på Kyrkans villkor för blandade äktenskap och uppfostra sina barn i en lära, som han anser vara ett djävulens påfund. I ett sådant fall skulle en katolsk präst givetvis göra allt för att förhindra honom att taga ett så ödesdigert steg. Ty det är icke alls med sanningen överensstämmande, att katolska Kyrkan blott tar hänsyn till katolska samveten. I denna punkt har Dagens Nyheters ledare som eljest efter bästa förmåga söker göra rättvisa åt alla misstagit sig. Lika litet som det kan vara tillåtet för en katolik att uppfostra sina barn i en falsk lära, kan det vara tillåtet för den sekterist som anser sin sekts lära vara den enda sanna att uppfostra sina barn i den katolska tron. Men som vi redan framhållit torde sådana fall i praktiken vara ytterligt sällsynta. En dylik sekterist håller sig till sina meningsfränder och betraktar icke minst katolikerna med verklig förskräckelse. Det faller honom icke in ens i drömmen att ingå ett blandat äktenskap.

Vi ha redan sett, att katolska kyrkan minst av allt väntar sig några framgångar av de blandade äktenskapen. Naturligtvis gör en själasörjare allt vad i hans förmåga står för att ett i hans församling hotande blandat äktenskap skall bli till minsta möjliga skada. Naturligtvis framhåller han med kraft Kyrkans önskemål. Motsidan tycks ha glömt, att han anser sig ha ansvar inför Gud för varje själ som anförtrotts åt hans vård. Härvid är han i första hand verksam för den hotade själens räddning och använder sig uteslutande av medel som varje rättvis människa, måste anse vara ur katolsk synpunkt riktiga och goda. De som i detta sammanhang använt den av katolska Kyrkan alltid fördömda satsen: Ändamålet helgat medlen, visa blott att de icke alls gjort sig möda att sätta sig in i det verkligen föreliggande sakläget.

Det är ju klart att kyrkolagens bestämmelser angående blandade äktenskap kan framkalla själsstrider och »kval». Men detsamma är fallet med varje lag. Moralen behandlar ju just lustens många olika konflikter med plikten. Vi hänvisa endast för exemplets skull till den av alla kristna erkända lagen mot äktenskapsbrott. Det är alldeles riktigt, att kyrkans uppgift är att »hjälpa, i samvetsnöd», som ärkebiskop Söderblom så vackert uttrycker sig. Men detta sker ingalunda genom att borttaga alla lagar utan genom att uppmuntra till lagarnas efterlevande.

Biskop Stadener framhåller i sitt inlägg nutidens »strävan efter fred mellan kyrkosamfunden». Om denna rörelses anhängare ärligt önska ett mera fredligt förhållande också till den största kristna Kyrkan, så borde de mycket mer än hittills skett söka sätta sig in i katolsk uppfattning och bedöma icke minst de katolska åtgärder som förefalla dem mest osympatiska i deras inre sammanhang med själva den katolska grunduppfattningen. Också från katolskt håll bör man naturligtvis sträva efter att sätta sig in i protestantisk tankegång i och för ett rättvist bedömande av motpartens uttalanden och åtgärder. Motsättningsförhållandet kommer förvisso att bestå lika länge som det finns katoliker och protestanter. Men med biskop Stadener äro vi fullständigt ense, att det icke onödigtvis bör skärpas. Allraminst borde något sådant ske i vår tid, då fienderna till all religion och kristendom äro så vakna och verksamma.