Katolicismens skald

Av Bertil Bodström

När man befinner sig tätt intill ett högt slott eller en mäktig domkyrka, har man svårt att göra sig en föreställning om dessa byggnaders verkliga storlek. Men ju längre man avlägsnar sig från dem, dess mer växa de, i förhållande till sin omgivning, till dess de helt och hållet dominera de vanliga boningshusen, vilka nästan försvinna vid deras fot. Så är det också med somliga historiska personligheter. Ju längre man i tiden avlägsnar sig från dem, desto högre resa de sig över sin omgivning. De ägas ej blott av sin egen samtid utan av hela mänskligheten, som andligen lever av dem. Till dessa utvalda andar hör Dante Alighieri, Italiens störste och mest älskade diktare och ett av världens mest skapande konstnärliga genier.

Den katolska Kyrkan har inbjudit sina barn att i år med stora högtidligheter fira 600-årsminnet av denne skalds död, och hennes maning har vunnit genklang i nästan alla civiliserade länder. Det är därför på sin plats, att i Credo söka klargöra varför Dante mer än någon annan diktare har rätt att bära hedersnamnet ”katolicismens skald”. Det knappa utrymmet tillåter oss endast att härvid framlägga några synpunkter och vi måste till utförligare framställningar hänvisa dem, som önska att djupare tränga in i det rika och betydelsefulla ämnet.

Dante föddes i Florens år 1265. Hans fädernesstad stod i livlig handelsförbindelse med både Öster- och Västerlandet, och ej blott varor utan även idéer strömmade dit från när och fjärran. Medeltidens civilisation stod vid slutet av 1200-talet på sin höjdpunkt. De kristna länderna hade vid denna tid ”klätt sig i en vit skrud av kyrkor”, biblioteken fylldes av sirligt skrivna, illuminerade manuskript, ett rörligt och friskt intellektuellt liv pulserade vid de nygrundade lärdomsskolorna och universiteten. För tidens bildning var i synnerhet viktigt, att Aristoteles skrifter, delvis som en följd av korstågen, blivit bättre kända. Denna tids kristna tänkare, en Albertus Magnus, en sankt Thomas av Aquino, tillägnade sig det bästa hos den store grekiske filosofen och göto i en grandios tankebyggnad harmoniskt samman antik vishet och kristen uppenbarelse. Som ett synligt uttryck för den höga syftningen i tidens idéer utbredde sig från Isle de France den gotiska arkitekturen, vars noggrant avvägda proportioner och himlastormande valv i stenens språk översätter den skolastiska filosofiens och teologiens strävan efter logisk skärpa och livsförklarande sublim sanning.

Även diktningen påverkades av tidens starka längtan efter sanning och dygd. Kärleken skildrades ofta på ett allegoriskt sätt, den blev till ett slags filosofi. ”Den älskades änglalika skönhet blev till en symbol för evig skönhet och godhet, som drar den älskande till sig … I den förtrollning, som utgår från mild och älsklig jordisk skönhet går upp en aning om evig skönhet och salighet” (Baumgartner). Denna diktart, som från södra Frankrike spred sig till Italien kallades ”il dolce stil nuovo”, den ljuva nya stilen. Den företräddes i Italien bl. a. av Guido Guinicelli men till sin fulländning bragtes den först av Dante.

I sitt ungdomsverk Vita nuova (Nytt liv) skildrade denne sin kärlek till Beatrice, som av honom ej blott älskades som en jordisk kvinna utan även som en symbol för det ädlaste, det mest ideella i tillvaron. Vita nuova är i all sin enkla skönhet den första framställning av själslig kärlek, som världslitteraturen äger. Vi få slutligen höra om Beatrices tidiga död, vilken försänker Dante i den djupaste sorg. Han berättar då om en vision, varefter han omtalar sitt beslut att ej mer förhärliga sin älskade förrän han om henne kunde ”sjunga så, som ingen någonsin sjungit om en kvinna.”

Denna avsikt verkställde han i en storslagen lärodikt vari han visade mänskligheten ”vägen till jordisk lycka och himmelsk salighet”. Till denna ”Commedia” som eftervärlden kallat den gudomliga, förhålla sig Dantes föregående skrifter som förberedande skisser och ”utkast till en stor tavla” (Baumgartner.) Hela tiden är det i detta verk kärleken, som leder hans diktarsnille, kärleken till Beatrice, som han aldrig glömmer, trots hennes död, kärleken till sanningen, godheten, skönheten med ett ord till Gud, vilken åsynen av Beatrices ljuva gestalt väckt i hans själ.

Alla ha vi läst om hur Dante, ”vid mitten av sitt livs väg”, en afton hade råkat in i en djup dal, från vilken han ej kunde finna någon utväg. Där mötte honom tre vilda djur, en panter, ett lejon och en varg, symboler för vällusten, högmodet och girigheten. Plötsligt får han se en man, som erbjuder honom sin hjälp. Det är den romerske skalden Vergilius, vilken Beatrice sänt för att hjälpa honom ut ur syndens återvändsgränd. Under vandring genom de tre rikena hinsidan graven, genom helvetet, skärselden och paradiset skulle hans själ åter renas för att bli värdig att skåda sin älskade Beatrice. Den romerske skalden för Dante först allt djupare ner

i helvetet, från den ena avsatsen till den andra, där de fördömda utstå allt hårdare straff, ända till de iskalla regioner, där allt stelnar i den omedelbara närheten av avgrundsfursten, av Lucifer som i sina tre käftar pinar världens tre största syndare: Judas Iskariot som förrådde Kristus, Brutus och Cassius, som fegt vållade sin välgörare Cæsars död.

Genom en rämna klättra Vergilius och Dante därefter upp till skärseldsberget, som ligger på jordklotets andra sida. Där bli de vittnen till, hur de själar, som vid döden visserligen ej voro fria från skuld, men likväl ej tyngda av dödssynd, under botövningar renas till dess de nå toppen av skärseldsberget, där det jordiska paradiset är beläget. Där får Dante dricka ur två vederkvickande källor: ur Lete vars vatten utplånar minnet av alla begångna synder och ur Evnoe som stärker hågkomsten av de goda verk han utfört. Han möter här Beatrice, överjordiskt skön, dragen i en vagn, som är förspänd med en grip. Hedningen Vergilius, symbolen av den mänskliga visheten får ej följa Dante in i himmelen. Denna uppgift är i stället reserverad åt Beatrice, som här representerar den kristna uppenbarelsen.

Genom himmelens olika sfärer stiger Dante allt högre upp. Änglar glida som ljusstrålar förbi hans öga. Med det gamla och det nya förbundets heliga för han djupsinniga samtal. Ju högre han stiger, desto starkare och klarare blir ljuset, till dess han i den högsta himlen, Empyréen, får skåda Rosa celestiale, den stora, vita himlarosen, vars blad äro sammansatta av idel saliga andar. Från dess mittpunkt utgår en bländande glans. Det är den Heliga Treenigheten själv, himmelens livgivande sol, alla änglars och helgons högsta salighet. I Paradisos sista sång beder sankt Bernhard en sublim bön till den Hel. Jungfrun, ”till henne som kan hjälpa”, att Dantes ögon måtte bli nog starka att skåda in i gudomsljuset. Hans bön blir hörd. ”Leende gav den hel. Bernhard mig tecken att se uppåt. Men jag gjorde redan av mig själv så som han ville. Ty min blick som blivit ren, trängde allt längre och längre in i glansen hos det höga ljuset, som ej har någon annan källa än sig själv. Vad jag sedan såg överstiger min tungas förmåga att berätta … Vid åsynen av detta ljus blir man sådan, att det är omöjligt att någonsin vända sig därifrån för att betrakta någonting annat. Ty däri är samlat allt det goda, som är föremål för vår viljas strävan.”

Dantes gudomliga komedi – enligt den under medeltiden härskande estetiken kallades varje dikt med lyckligt slut för komedi – äger en arkitektoniskt fast byggnad. Den består av tre cantiche, Inferno, Purgatorio och Paradiso, var och en ägande 33 canti, dessutom en inledningssång. För att dikta den har fordrats såväl beräknande förstånd som en djärv fantasi. Beundransvärda äro det jämnmått och den harmoni i Dantes snille som i dikten komma till uttryck, en stark vilja, ett genomträngande förstånd och en lågande känsla och inbillningskraft prägla varje sida. Även genom denna sin själs allsidiga daning förtjänar han i eminent grad hedersnamet ”en katolsk skald”.

Trots sin översinnliga syftning äger Divina Commedia en konkret åskådlighet. Den sjunker aldrig ner i torrt moraliserande framställning. Det är Dante själv som går genom de tre hemlighetsfulla rikena, som där renas under färden och föres allt närmare hän mot sin kärleks mål. Där förekommer intet själlöst uppräknande. Dialogen är livlig och omväxlande. Ofta följa groteska och sublima skildringar i brokig omväxling.

Dante är en av de mest visuellt begåvade skalderna som funnits. Han uppväxte i Florens, där renässansens unga konst just då frambragt sina första mästerverk; han skärpte dessutom sitt öga under ständiga vandringar i naturen; själv ritade han också och var medlem av målarnas skrå i Florens. De bilder Dante visar oss äga därför en plastisk åskådlighet, de ha sagts vara som ”huggna i marmor”. Man tänke bara på mötet mellan Paolo Malatesto och Francesca da Rimini och Ugolinos kvalfulla död i fängelsetornet.

Dante förenar på ett eminent sätt antikt och kristet. Han är väl bevandrad i den gamla litteraturen. Exemplen och liknelserna därifrån vimla på varje sida och han åkallar t. o. m. de grekiska sånggudinnorna.

Allt detta är likväl endast poetiska symboler. I grunden är Dante djupt kristen och alltigenom katolik. ”Från Infernos djup och Paradisos höjder skådar han över i denna värld för att betrakta den i evighetens ljus”. Dante har förstått att ”ett enda är nödvändigt”: ”att på ett vist sätt vandra från tiden till evigheten.” För nåendet av detta mål insatte han hela sitt geni.

Under slutet av 1200-talet betraktades detta problem på två olika sätt av tvenne stora snillen, ett filosofiskt och teologiskt: den hel. Thomas av Aquino, ett konstnärligt: Dante. Den senare var lärjunge till den förre. Dante kallar den hel. Thomas ”sin lärare och sin ledare”.

Summa Theologica och Divina Commedia äro var och en i sitt slag fulländade mästerverk. Den förra är den kristna uppenbarelsens av förståndet ordnade och syntetiserade svar på livsproblemet. Den senare behandlar samma ämne på en konstnärs sätt i symboler och bilder. ”Thomas har öppnat vägen för Dante, men Dante har skänkt liv åt Thomas … ” Lycklig den civilisation, som frambragt dessa tvillinggenier. Båda äro söner av kristendomen och den katolska kyrkan, – – – emedan den lösning de ge på livsgåtan, är den som Kristus givit världen och kyrkan framställer för oss att tro och realisera.”

Det är betydelsefullt att Dantes verk skapades just i den moderna konstens födelsestund. Det gav då en stöt och en orientering åt den italienska renässansen under dess första mest livsfyllda period. Dantes inflytande på konsternas pånyttfödelse har förenats med de impulser som utgått från den hel. Franciscus! Dante var Giottos lärare och vän. Denne framställde honom på flera av sina frescomålningar: i Santa Maria Novella i Florens har Orcagna skapat en hel serie av målningar med ämnen ur Inferno och Paradiso. Både Fra Angelico och Michel Angelo ha inspirerats av Dante vid sina framställningar av yttersta domen. Raphael framställer Dante bredvid Homer på sin Parnassos. Bland moderna målare har Eugéne Delacroix med stort snille avbildat Dante och Vergilius i helvetet. Aubé har mejslat en staty av Dante framför Collège de France i Paris och Pazzi en marmorstaty i Florens.

Redan 1373 upprättades i Florens en lärostol i Danteforskning och Bacaceia blev dess förste innehavare. Liknande professurer skänktes åt Pisa, Bologna, Milano. I vår tid bedrives dessa studier även i stora vetenskapliga sällskap och talrika tidskrifter. Bland de förra må nämnas ”Die Deutsche Dante-Gesellschaft”, ”Dante-Society” i Cambridge, Massaschussets och ”Societa dantesca italiana”.

På svenska finns Divina Commedia i tre upplagor: N. Lovén översatte den med bibehållande av det italienska versmåttet 1856, Edvard Lidfors 1901–03 och S. C. Bring 1905. Fr. Wulff har översatt Vita nuova under titeln I livets vår.

Måtte studiet av Dante utbredas och fördjupas i Sverige. Ty det kan på ett enastående sätt stärka vår kärlek till ädelt mänsklig och äkta katolsk bildning.