Katolicitet, katolicism och vårt behov av goda samtal

Ekumenikens missionsdimension är akut, inte minst för att fånga upp det stora intresset för andlighet i dag. För att på ett trovärdigt sätt kunna vittna om evangeliet behöver vi vittna gemensamt och vittna om gemenskap. Om detta vittnade gemensamt Uppsalas luthersk-evangeliska biskop Karin Johannesson och Newmaninstitutets Christine Zyka, när Förbundet för Kristen enhet (FKE) höll sitt vårmöte måndagen den 1 april. Gemenskapen underströks under dagen av att första halvan, till och med lunch, hölls i den katolska församlingen S:t Lars i Uppsala, och gruppen sedan vandrade upp till Studentstadens kyrka S:t Ansgar för eftermiddagens övningar och prövningar.

Teologen Johannesson och filosofen Zyka möttes för några år sedan i den ”akademikergrupp” som samtalade inom ramen för de officiella relationerna mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan. På FKE:s vårmöte återvände de till de fem imperativ som formulerats inom ramen för den internationella dialogen mellan Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet och Lutherska världsförbundet.

Nu återvände de två till imperativen och reflekterade över filosofiska och begreppsliga aspekter liksom konkreta konsekvenser av de fem punkterna. ”En sann dialog kräver en gemensam utgångspunkt – ett gemensamt sökande efter sanningen och det gemensamma goda”,” konstaterade Christine Zyka och fångade samtidigt ekumenikens mål – sanningen i Kristus – och den svårighet som ligger i att vi inte fullt ut litar på att alla ekumenikens parter verkligen söker detta mål. Tilliten är strikt nödvändig för det gemensamma sökandet framåt, och den sätts på prov när vi når olika slutsatser i teologiska frågor. Då behöver vi ha en vänskap och tillit på det personliga planet för att kunna fortsätta, vi behöver kunna känna oss säkra på att den andre också är uppriktig i sitt sökande. Det är först när den ömsesidiga tilliten och kärleken finns vi inte känner behov av att gå i försvarsställning när våra slutsatser ifrågasätts.

Bakgrunden till bristen på ömsesidig tillit målades upp i den föreläsning om evangelisk katolicitet professor emeritus Sven-Erik Brodd höll på eftermiddagen. Efter reformationen upplevdes det nödvändigt att markera avstånd mot ”de andra”, vilket innebar att katolicism och protestantism i princip beskrevs som två väsen vars egenskaper var ömsesidigt exkluderande. Från protestantiskt håll beskrevs katolicismen som helt känslostyrd, till skillnad mot den rationella och förnuftiga evangeliska läran. Spänningen mellan protestantiskt och katolskt var viktig också av politiska skäl, inte minst i Tyskland vars teologiska utveckling var viktig också för Sverige.

Brodds egentliga ämne var frågan om katolicism och katolicitet – samtliga kristna gemenskaper skriver under på den trosbekännelse som talar om ”en, helig, katolsk och apostolisk kyrka” (den svenska formuleringen ”allmännelig” användes även under förreformatorisk tid och är inte något evangeliskt påhitt), men vad som faktiskt krävs för katolicitet – och för den delen, enhet, apostolicitet och helighet – råder inte full konsensus om. Samtidigt har det bland annat i Sverige funnits en rädsla för allt som benämns ”katolskt”, och ”papisterna” har använts som gemensam fiende för att stärka folkets sammanhållning, någonting som lever kvar i fördomar och föreställningar än i dag.

För att överbrygga dessa problem behöver vi, som också förmiddagens samtal påtalade, minnas att den ekumeniska dialogen inte är en förhandling som strävar efter konsensus, utan ett gemensamt sökande efter en riktig förståelse av den gudomliga uppenbarelsen. För att världen ska tro och leva.

Magdalena Dahlborg 2019-04-04