Katolsk propaganda

Av Nils Beskow

Katolsk propaganda! Blotta nämnandet av detta ord väcker i protestantiska kretsar en med harm blandad fruktan, som den vore något ont och farligt. Det saknas därför inte skäl att dröja något vid detta förhållande, som kan förklaras blott av bristande kännedom om vad det i verkligheten gäller.

Propaganda! Detta ord betyder ju helt enkelt utbredande. Och som bekant står den katolska kyrkan här i landet under ledning av »Sacra congregatio de propaganda fide», den heliga congregationen, som har trons utbredande till sitt mål. Katolsk propaganda är alltså utbredande av den katolska kyrkans kristna tro.

I allmänhet förknippar man väl med begreppet katolsk propaganda ett av mörk fanatism besjälat, mer eller mindre hänsynslöst proselytmakeri, gående ut på att till vad pris som helst vinna så många anhängare som möjligt för den katolska konfessionen; intet är den katolska kyrkan med dess uråldriga, fina och förnäma kultur mera främmande.

Så berättar Markis Lagergren i sina minnen från Rom, att när han före sin avresa till Sverige besökte den gamla Redemptoristpatern, genom vars bemedling han strax förut blivit upptagen i den katolska kyrkan, denne då lade honom varmt på hjärtat att vid hemkomsten icke oroa familjen: »Ni får ej oroa er far eller mor med några omvändelseförsök», sade han. »Kom ihåg detta! Ni kunde då göra dem stor skada. De ha levat i sin tro, och Gud ser till det ljus de fått och sluter ej sin famn för dem. Men ni skall bedja mycket för dem». Och Helene Most, den protestantiska prästdottern, som slutade sitt unga, av helgonglorian omstrålade liv i ett kloster såsom Syster Regina, hade mycket att övervinna, innan hon blev upptagen i kyrkans gemenskap. Den präst hon vänt sig till, ställde sig helt avvisande. »Att bli katolik», sade han, »är något av allvarligaste art och evig bärvidd och måste noga övervägas inför Gud. Vet ni, att ni kan bli salig också i er egen tro, om ni håller den för den rätta och verkligen älskar Gud». På liknande sätt gick det med den unga, norska Konstnären Halfdan Schilling, vilken dog för några år sedan såsom Barnabitpater, allmänt vördad för sin innerliga fromhet. Då han under en vistelse utomlands ville övergå till den katolska kyrkan, avråddes han på katolskt håll. Man föreställde honom det vanskliga i ett sådant steg, den ovilja det skulle väcka hos hans anhöriga och svårigheten att efter hemkomsten kunna bestå i den nya tron. Dessa exempel äro typiska för den katolska kyrkan. Huvudsaken för henne är ej att göra stora erövringar för att kunna lysa med höga siffror. Hon räknar ej själarna. Hon väger dem, så långt det står i mänsklig makt och avvisar dem, som synas för lätta. Och först om hon efter allvarlig prövning tror sig finna, att de komma av rena bevekelsegrunder, av ideella och religiösa skäl, i sitt inre övertygade om hennes läras sanning, tar hon emot dem. Men då öppnar hon också kärleksfullt sin famn, som en älskande moder sluter till sitt hjärta barnet, som varit borta och kommit hem.

Men om katolsk propaganda intet har att skaffa med vanligt, vulgärt proselytmakeri, om den icke är någon oädel jakt efter själar, hur bedrivs den då?

Ja, den universella, världsfamnande Kyrkan med sin enastående auktoritet, sin fasta organisation och sina heliga, från släkte till släkte nedärvda traditioner är rik på utvägar. Kyrkor och kapell byggas och universitet grundas, tidningar och tidskrifter utgivas, eukaristiska kongresser hållas, gamla ordnar bevaras vid liv och nya kongregationer bildas. Konkordat avslutas med världsliga makter för betryggande av fri religionsutövning, apostoliska vikariat upprättas i protestantiska land och missionärer utsändas till hednavärlden. Allt med målet klart i sikte den kristna trons utbredande!

Och även andra vägar föra dit. Kristen Gundelach har skrivit så vackert om klockornas propaganda. Och de tusen sinom tusen klockorna, de tallösa kyrkklockorna över hela den katolska kristenheten, som ringa själarnas samling inför Gud, de driva propaganda högt uppe i himmelens blå. Och det finns en de öppna dörrarnas propaganda. Det att den katolska kyrkan alltid står öppen, har lockat många, av världens stormar och strider tröttade, att i dess heliga tystnad och stillhet söka ett ögonblicks ro för sin själ. Och så blev av det flyktiga ögonblicket ett helt liv, av viloplatsen vid vägen deras slutliga hem, deras själars hem. Det finns en skönhetens propaganda. Katolicismen har ju en skönhet, som överstrålar all annan skönhet, och den griper med sällsam makt, om än det så ofta hörda talet, att en ytlig esteticism ligger till grund för konversionerna, är att hänföra till en lätt förklarlig önskan att förringa dessas värde snarare än till verkligheten. Det finns också en kärleksverksamhetens propaganda, som når till de nedersta djupen och de yttersta gränserna av all jordisk nöd, och en själavårdens propaganda för själarnas vinnande och bevarande åt Gud. Och vad katolska barmhärtighetssystrar och biktfäder offrat därför och vunnit därmed hör till de vackraste bladen i den gyllene boken om tysta stordåd. Och vad är väl hela den katolska mässan med sin doft av rökelse och sitt ljus från levande lågor, sin överjordiskt klingande sång och musik, sin läsning av de heliga skrifterna och deras utläggning, sin bön och tillbedjan, sitt upphöjda offer och sin urgamla liturgi med ord och toner från katakombernas gudstjänst annat än en propaganda för den kristna tron, som måste röra även en utomstående: »Jag har aldrig känt mig så nära himlen som en Kristi himmelsfärdsdag i Nôtre Dame i Paris», skrev till mig en gång en luthersk präst, överväldigad av den katolska gudstjänstens härlighet.

Men den katolska Kyrkan gör propaganda även på annat sätt. I en tid av det mest fruktansvärda sedliga förfall, då vårt släkte synes mogna för Sodoms och Gomorras öde, håller hon som ingen annan Kyrka fast vid kravet på hjärtats och livets obefläckade renhet. I en tid då det råder en allas strid emot alla och folk reser sig mot folk och rike mot rike, gör hon allt för förverkligandet av sin överherdes sköna valspråk: »Pax Christi in regno Christi». I en tid då onda makter äro i verksamhet för omstörtande av både mänsklig och gudomlig ordning, kämpar hon för en alltings förnyelse genom Kristus, och hennes lösen är den gamla och dock evigt unga: »Omnia instaurare in Christo». I en tid då Antikrist upprättat sitt dämoniska välde under den röda sovjetstjärnan och detta välde utbreder sig under alla stjärnor, och tidens tecken tyda på, att våra hedniska förfäders drömmar om en makternas skymning, ett mörkrets kaos nalkas sin uppfyllelse, gör hon propaganda för Kristus och hans rike, ljusets eviga rike, för att kronorna skola kastas för hans fötter och folken skola hylla honom allena såsom konung. I en tid av söndring och splittring på det andliga området, men också av vaknande längtan efter alla troendes religiösa enhet, då det mer än någonsin gäller för allt, som bär ett kristet namn, att enighet är nödvändig om kampen mot det onda skall kunna utkämpas med hopp om seger, söker hon samla de spridda skarorna under Kristi banér – den enda rätta ekumeniska tanken! Och vem är väl mäktig denna höga uppgift som den katolska Kyrkan, vilken ensam bland alla Kyrkor håller orubbligt fast vid den gamla, apostoliska tron och äger kristendomen i hela dess ursprungliga kraft, hela dess fullhet och skönhet, medan många protestantiska samfund med sin modernistiska förnekelse av Kristi gudom och andra gudomliga sanningar ha blott en torso kvar av kristendom, en stympad och därför vanmäktig kristendom.

Och varje kristen, som lever ett äkta katolskt liv, ett fromt och Gud hängivet liv, eller som martyr beseglar sin tro med sitt blod, är med i denna väldiga propaganda – utan like i världen. Ingen är för stor, ingen för liten att vara med. Mannen på Sanct Petri stol, den mäktigaste man i världen och den fattiga modern, som lär barnet i sin famn att stamma dess första bön, gå bägge dess ärenden. Millioner fromma över hela jordens rund ha vigt sina krafter åt den heliga striden. Och själva himmelens invånare taga del däri. Eller givs det inte också en helgonens propaganda? Är ej varje helgon som i kraft av sin katolska tro förverkligat kristendomens ideal, så vitt det låter sig göras i denna begränsningens värld, ett det mest övertygande bevis för denna tros sanning. Och ha ej många med de heligas förebild för ögonen, med den stora, vita skyn av vittnen omkring sig fått mod och kraft att vandra i deras efterföljd – ödmjukhetens väg mot fullkomligheten.

Se där katolsk propaganda! En propaganda för att frälsa vårt släkte från timligt och evigt fördärv och omskapa jorden till en himmelens förgård. En propaganda som förvandlade vårt folk från ett hedniskt till ett kristet folk och som hela Europa och stora delar av den övriga världen ha att tacka för sin kristendom och blomman av sin kultur. En helig propaganda, så visst som målet därför är högt och heligt, det högsta och heligaste av allt under solen, och de vägar, som föra dit, äro Guds vägar. En alltigenom kristen propaganda!

Och för denna rädes man på protestantiskt håll, för den varnar man, den söker man förhindra och detta fastän protestantisk propaganda bedrives öppet och energiskt i hjärtat av urkatolska länder. Bör den katolska Kyrkan då draga sig undan? Skall hon nedlägga sina vapen och lämna fältet åt dem, som i gåtlik förblindelse manifestera sig som hennes fiender? Nej och åter nej. Här gäller att man måste »lyda Gud mer än människor». Och Guds ord är klart och tydligt: »Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lärande dem att hålla allt det jag befallt». Att ej lyda denna befallning vore att trolöst svika den Konungs fana, som höjdes med dessa majestätiska ord. Och de Kristi stridsmän, de korsets stridsmän, som svurit henne trohet, gå hellre i döden.

Så är det också lönlöst att strida däremot. Den Kyrka, som överlevat så många världsomvälvningar, som kämpat en med varje människoålder förnyad, evigt minnesvärd kamp till Guds ära och gått segrande ur alla strider, hon kapitulerar ej för någon makt i världen. Hon är oövervinnelig, ty om henne gäller det ordet: »Han, som är i eder, är större än den, som är i världen».

En gång det minsta av alla frön har hon vuxit till det största bland träd, som slagit sina rötter i helig mark. Och hon skall fortfara att växa, tills hon utbrett sina grenar från solens uppgång till dess nedgång, överskuggande alla folk. Stormar kunna väl hädanefter som hittills susa genom grenarna och skaka den krona, som hon lyfter så högt mot himmelens valv. Men den gamla stammen kan ej brytas, blott härdas i stormen. Och som hon står den dag i dag är – större, starkare och mera blomstrande än någonsin, skall hon stå, när tidernas afton smälter samman med evigheternas morgon – ett livets träd i en dödens värld.