Katolsk psalmbok – Vad är det?

BROOMÉ, CATHARINA

I mars 1976 inbjöd Sigtunastiftelsen till en konferens om ekumenisk psalmbok. Initiativet kom från Svenska kyrkan och Svenska Missionsfärbundet och hade även föregåtts av samtal mellan katolska kyrkan och Missionsförbundet om möjligheten att samarbeta om en psalmbok. Ett tiotal samfund deltog i konferensen, som tillsatte en fortsättningsgrupp. Till denna arbetsgrupp, som kallade sig Sampsalm, knöts psalmforskaren Inger Selander och sociologen pater William Kenney.

Med ekonomiskt stöd från Psalmkommittén – som bildats redan 1969 för att komplettera och sedermera revidera Svenska psalmboken – utarbetade Inger Selander ett dataregister över innehållet i 14 samfunds sångböcker, inalles 3.105 titlar (Index över den kristna församlingssången i Sverige, 1979). Tack vare detta Index blev det möjligt att överblicka vad samfunden hade gemensamt.

1976-77 genomförde `,f. Kenney en undersökning för att få reda på vilka sånger som bedömdes vara mycket angelägna respektive mindre ange-. lägga i varje samfunds egen sångbok. Flera hundra församlingar deltog i enkäten, däribland 23 katolska församlingar.

Resultaten från undersökningen diskuterades bl.a. vid de följande sigtunakonferenserna i november 1976 och april 1978. Det ledde fram till att samfunden uppmanades att utse ledamöter i en permanent arbetsgrupp. Katolska biskopsämbetet utsåg undertecknad att representera den katolska kyrkan i arbetsgruppen.

Under tiden hade intresset för en ekumenisk psalmbok växt, vilket kom till synes bl a vid det ekumeniska riksmötet i Västerås 1977. Fler samfund anslöt sig till Sampsalm, som slutligen kom att omfatta 15 samfund. Ordförande blev prosten Ulf Björkman, som då även var ordförande i Svenska kyrkans psalmkommitte. Svenska kyrkans biskopsmöte utsåg biskop Sven Ingebrand och domprost Bengt Åberg som sin representant. Tack vare statliga bidrag kunde Torgny Erseus anställas som utredningssekreterare 1978-1984.

På basis av W Kenneys undersökning arbetade Sampsalm fram ett förslag till s k baspsalmbok. Den omfattade 487 nummer och överlämnades till samfunden i mars 1982 varefter den utvärderades i några församlingar av olika storlek i varje samfund. W Kenney gjorde en sammanställning av de inkomna svaren, och utifrån den omprövades förslaget. Samtidigt inleddes ett närmare samarbete mellan Sampsalm och Psalmkommitten.

Det framkom, att man i Svenska kyrkan och katolska kyrkan inte var beredd att acceptera alla de frikyrkosånger som förslaget innehöll. Ett par frikyrkor tyckte å andra sidan att det fanns för många bidrag från Svenska psalmboken. Under de följande månaderna inriktade sig Sampsalm därför – med litet tungt hjärta kanske – på att skära ned förslaget och lägga fram ett nytt, som nu innehöll lite drygt 300 nummer. Förslaget lades fram till kännedom för samfundsledningarna, och under våren 1984 kunde man därefter enas om ett förslag innefattande 325 nummer.

På katolska biskopsämbetet, som har haft tillgång till alla protokoll och rapporter, har arbetet följts på nära håll. Katolsk kyrkotidning har genom ett tiotal artiklar givit sina läsare tillfälle att se hur arbetet fortskridit, och vid ett flertal tillfällen har jag inbjudits till församlingar runtom i landet för att berätta mer om projektet och svara på frågor kring det.

Den katolska delen

Arbetet med del 2, ”det katolska tillägget”, har pågått sedan 1981 i KLN:s psalmutskott. Utskottet har i första hand utgått från Cecilia, ”Bullonis pärm” och 1977 års utvärdering, samt inriktat sig på att komplettera med exempelvis Mariaoch helgonpsalmer, sakramentssånger och annat som vi har större behov av. Ett Kyriale skall ingå, liksom de mera kända latinska sångerna.

Ett upprop i KK i februari 1983 ledde till att kommuniteter och enskilda sände in nya förslag, inalles omkring 300. Särskilda ansträngningar har gjorts för att få med psalmer från våra invandrares hemländer. Tyvärr har det visat sig mycket svårt att få fram sångbara översättningar på god svenska och med de poetiska kvaliteter som en psalm bör ha.

”Katolska” psalmer?

Arbetet med en ekumenisk psalmbok ger anledning att fundera över vad som kan kallas ”katolskt”. Att sätta etiketten på enskilda psalmer är vanskligt. En psalm är inte mer eller mindre katolsk därför att författaren eller kompositören tillhör den katolska kyrkan. Däremot kan man väl säga att en sångsamling är mer eller mindre katolsk beroende på om den speglar trons rikedom och mångfald eller om den är avgränsande och sekteristisk. Den ekumeniska psalmboken representerar onekligen ett steg ut ur en sekteristisk isolering, och vi katoliker om några bör väl ‘fördenskull kunna bejaka den. I den mån vi kan ha invändningar kommer det också snarare att ha att göra med uttryckssätt och formuleringar, rytmer och melodier än med själva teologin.

Den katolska kyrkan har inte kunnat komma med ”egna” bidrag så som de andra samfunden har gjort det – såvida man inte vill räkna psalmer med medeltida ursprung och översättningar av en rad katolska diktare som ”egna”. Llen de katolska församlingarnas önskemål har blivit mycket väl tillgodosedda, och nästan allt som har prioriterats i de katolska församlingarna finns med bland Sampsalmförslagets 325 nummer.

Det ekumeniska klimatet inom Sampsalm har varit föredömligt. Alla teologiska invändningar – de har f ö inte varit många – har tagits på allvar, och revideringarna har granskats noggrant. Undantag är några psalmer ur Svenska psalmboken, som psalmkommittén lagt sista handen vid kort före pressläggningen.

Olika spiritualiteter

Man kan lugnt påstå att bland de 325 psalmerna finns det inte någon som från katolskt håll skulle kunna stämplas som heretisk. Däremot speglar förslaget givetvis olika spiritualiteter, det var ju också meningen. Och det skulle också en ”katolsk” psalmbok kunna göra.

Här finns psalmer som i luthersk anda speglar människans tillkortakommande och totala beroende av Guds nåd. Här finns väckelsetidens mycket personliga tonfall och pietismens innerlighet. Här finns en ny tids medvetenhet om den kristnes ansvar i världen, etc. Varje bidrag har sin historia. Några kommer kanske att undra över att ”Vår Gud är oss en väldig borg” finns med. Andra kommer att se det som en symbol för att gammal polemik är glömd.

Man lägger också märke till nya tongångar i revideringarna. Vi katoliker har anmärkt mycket på de lutherska psalmernas slagsida åt det dystra. Vi har haft invändningar mot deras myckna sysslande med synd och skuld och jordelivets elände. Det verkar som om den kritiken har gått fram. Dysterheten har lämnat plats för ljus och glädje och hoppfullhet, och nu blir det kanske allvaret man vill efterlysa …

Katolsk psalmtradition

Det finns en föreställning om att psalmsång skulle vara något typiskt protestantiskt. Det skulle vara förfärligt om så vore fallet, för vad vore en kyrka där det inte fanns rum för något nyskapande? I själva verket har en diktning av det här slaget alltid funnits inom kristenheten. De första proven på liturgisk nydiktning finner vi i Paulus brev och Uppenbarelseboken. Som exempel på hymndiktare från äldre tider kan Ambrosius nämnas. Hans hymner blev enormt populära och fastnade i öron och hjärtan (de måste ha låtit på ett annat sätt på den tiden, fräscht och slagkraftigt). Även östkyrkan har en rik skatt av ickebibliska sånger för gudstjänstbruk, varje fest har sin troparion och kontaktion, dikter i en alldeles speciell stil där poesin flödar fritt, men av en så annorlunda karaktär att de knappast går att infoga i våra mässor.

Diktningen har fortsatt, under medeltiden och i nyare tid, på latin och på folkspråken. Inte bara på tyskt och anglosaxiskt språkområde utan även i t ex Frankrike och Belgien sjöngs det mycket psalmer långt före konciliet. Fram till konciliet hade man i stort sett tre typer av mässa: 1) gregoriansk högmässa, främst i kloster och katedraler 2) stilla, helt tysta mässor 3) sångmässor, där man kunde ha upp till sex, sju psalmer. Denna tredje typ var kanske den vanligaste vid högtidligare tillfällen, det gäller även ett land som Frankrike, den gregorianska renässansen till trots.

Sedan är det en annan sak att det är inom protestantismen som man finner de mest begåvade psalmdiktarna. De franska sångsamlingarna kan inte mäta sig med de tyska, och som katoliker i Sverige kan vi skatta oss lyckliga att ha haft tillgång till en guldgruva som Svenska psalmboken. Det är anmärkningsvärt, att flera katolska församlingar inte har nöjt sig med urval utan försett sig med hela Svenska psalmboken, Kyrkovisor, Psalmer och visor, eller gjort egna tillägg.

En sångbok för hela stiftet måste bli så fyllig att den erbjuder stora möjligheter till omväxling och passar alla smakriktningar. Våra församlingar är inte särskilt enhetliga – och varför skulle de vara det. Ett försök att begränsa urvalet skulle bara leda till nya tillägg. Bättre då att ha en ordentligt tilltagen sångbok där åtminstone större delen kan bli gemensamt gods som också används.

Det kommer aldrig att finnas en psalmbok som tillfredsställer alla, det gäller också den ekumeniska sångboken. Ingen torde ha den illusionen att allt i den kommer att sjungas överallt, och i alla samfund upplevs en del som onödigt (olika för varje samfund). Men det uppvägs av det positiva i, det ekumeniska projektet som sådant, och av de nya möjligheter till samverkan och närmanden som blir en följd. Tanken på en ”partiell” anslutning (som man har varit inne på också i andra samfund) är en motsägelse: antingen vill man vara med om att utge en ekumenisk sångbok, eller man vill det inte.

Det ekumeniska klimatet i vårt stift i dag är sådant – och jag tror inte att jag är för optimistisk – att många församlingar är så positivt inställda till projektet att de under alla förhållanden kommer att skaffa sig den ekumeniska sångboken. Helst då, givetvis, med en katolsk andra del.

Publicerad 1985 i nummer 7